Sommar i P1 med Lena Olin

20 juni 2015 17:54 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Årets Sommar-serie i P1 började med ett mycket hörvärt program med Lena Olin som sommarvärd.

Det blev ett djärvt och intressant sommarprogram, eftersom den så framgångsrika skådespelerskan berättade en så mörk historia om sitt eget liv.

Hon är dotter till den mångbegåvade Stig Olin, känd både som skådespelare och som schlagermakare (”En gång jag seglar i hamn”, ”På söndag”), senare svårt drabbad av sjukdom. Också hennes äldste bror Mats Olin, han som sjöng in pappans ”Jag tror på sommaren”, drabbades av sjukdom, och den yngre brodern Pelle, som var hennes bäste vän och kompis av alla, dog vid tio års ålder.

Lena Olin berättade också att Mats under tidigt sextiotal öppet visade att han var homosexuell, hur hon själv drabbades av både självsvält och viktproblem, hur hon försökte lösa sin egen livsångest genom att överväga att bli katolik men hur Ludvig Jönsson, sannolikt med uppbackning av Ingmar Bergman, fick henne på andra tankar, om en misslyckad ungdomsrelation med en annan skådespelare som hon inte nämnde vid namn (men det var Örjan Ramberg) och annat sådant.

Lite dunkelt förblev det, trots att hon nämnde både Bergman och Bo Widerberg, hur hon – trots allt detta – slog igenom både på scen och i film, det senare även internationellt.

1990 bjöd Lasse Hallström henne på en ganska våt middag, och strax därefter blev de ett par. Bestående. Varför försökte hon inte reda ut, men man förstod att det var det bästa som hade hänt henne.

Jag kan inte säga, att jag efter det här mycket personliga sommarprogrammet tycker mig förstå allt hos Lena Olin, men jag förstår hennes fäbless för torra kubb från Konsum.

Musikaliskt överraskade hon mig genom att spela artister som Justin Timberlake, Timbuktu, Eminem och andra i liknande stil. Och så förekom ett par melodier med filmanknytning, signerade Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart.

Melodikrysset nummer 25 2015

20 juni 2015 12:18 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 12 kommentarer

I dag höll jag nästan på att glömma bort Melodikrysset. Vi har midsommargäster – sonen Matti och hans familj, nu fyra personer, kom till Öregrund för att både fira midsommar och mig på min födelsedag. Jag fyllde 78 på självaste midsommarafton.

Fast sen var det här besöket till lite hjälp också. Karin, Mattis fru och mamma till farfars senaste ögonstenar, klarade den fråga jag själv inte behärskade: Den tyska filmen om en u-båt under andra världskriget heter ”Das Boot”.

Annars var det väl inte något våldsamt svårt kryss i dag. Men som vanligt fanns det en slamkryparaktig fråga också i dag: Den svenska titeln på låten vi hörde med Nat King Cole har varierat en smula, men när den sjöngs av Lill-Babs, hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, och väljer man den titelvarianten, blir det av Eldeman eftersökta tredje ordet ”sköna”.

”Tusen och en natt”, i dag på engelska – ”Take Me To Your Heaven” – en melodifestivalare från 1999 med Charlotte Nilsson (senare Perrelli) kommer väl de flesta krysslösarna i håg.

Men när det gällde ”Lyssna till ditt hjärta” konstrade Eldeman till det lite igen genom att inte spela den med Friends, som sjöng den i Eurovision Song Contest 2001, utan med Nina & Kim.

En riktig schlagerklassiker fanns också med i dagens kryss. ”Mocking Bird Hill” hette, när den sjöngs på svenska av Alice Babs, ”Adress Rosenhill”.

Ja, det är ju ett ordentligt tidsspann mellan den och ”Lush Life” med Zara Larsson, men så ska det förstås vara i ett välkonstruerat kryss.

Därmed inte sagt att alla yngre krysslösare klarar namnen också på en duo som jag själv har sett och hört på scen på Reginateatern i Uppsala, Lise och Gertrud.

Möjligen är en annan duo som förekom i dag, Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Arne, i dag med ”Börja om från början” i ”Blåvitt”, mer känd för många krysslösare.

Eldeman försökte också göra livet svårare för de krysslösare, som inte behärskar klassisk musik.

Dels fick vi höra Ludwig Van Beethovens ”Für Elise”.

Dels fick vi höra ”Låt oss liksom svalorna” ur Emmerich Kálmáns ”Csardasfurstinnan”.

Ett slags klassiker, fast ur Psalmboken, är väl också sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”.

Och då är det väl bara en fråga kvar, den som till ljudillustration hade ”Anything Goes” av Cole Porter.

Folk i min ålder förknippar den för evigt med Pekka Langers ”Natttuppen”, som stavningsprogrammet i datorn genast tror är något felstavat.

Pekka Langer, som en gång i världen arbetade på den av LO startade Aftontidningen, salig i åminnelse, var lika ihärdigt som jag anhängare av det parti jag ibland pläderar för här på bloggen.