Finlands socialdemokrater nere på rekordlåg nivå

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) kom i valet den 19 april 2015 med bara 16,5 procent av rösterna på fjärde plats bland partierna. Det faktum att partiet sedan hamnade i opposition har inte lett till någon förbättring: I TNS Gallups junimätning för Helsingin Sanomat backar partiet ytterligare, till 14,8 procent.

Suomen Keskusta (Centerpartiet), som med 21,1 procent av rösterna vann valet och sen med Juha Sipilä som ny statsminister bildade ny regering, den här gången rent borgerlig, får i den aktuella mätningen 21,0 procent.

Populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) under ledning av Timo Soini inträdde, efter att ha fått 17,6 procent i valet, i regeringen och får nu stöd av 18,0 procent.

Det tredje koalitionspartiet, Kokoomus (Samlingspartiet), som under ledning av Alexander Stubb ledde den förra regeringen, får nu 18,5 procent mot 18,2 procent i valet.

Vihreä Liito (Gröna förbundet) är det oppositionsparti som växer mest, från 8,5 procent i valet till nu 10,0 procent. SDP får se upp, så att det inte får en medtävlare i storlek i De gröna.

Uppåt går det också för Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som ökar från 7,1 procent i valet till nu 7,8 procent.

Svenska Folkpartiet har inte vunnit något på att den här gången ha hamnat i opposition. Partiet får nu 4,5 procent mot 4,9 procent i valet.

Och Kristillisdemokraattit, som också har ställts utanför regeringen, klarar sig inte bättre i opposition: får nu 3,2 procent mot 3,5 procent i valet.

Sommar i P1 med Heléne Andersson

Heléne Andersson, med den ovanliga yrkeskombinationen konstnär och polis, gjorde dagens Sommar-program. Det blev, trots frånvaron av formell elegans och mycket överraskande musikval, ett genomsympatiskt och mycket hörvärt program. Bara att få höra en pensionerad polis berätta om en scenföreställning hon gjorde om romernas utsatta situation och sen spela Gypsy Brothers!

Men det här var heller ingen dussinpolis – varje Första Maj bad hon om tjänstledighet för att kunna delta i Första Maj-tåget, där hon var fanbärare.

Men hon gjorde inget stort nummer av sitt långa socialdemokratiska engagemang, som inte började i Stockholm där hon så småningom hamnade – fick jobb som keramiker på KFs Gustavsberg med Stig Lindberg som drivande kraft. Hon kom från ett socialdemokratiskt hem och arbetarmiljö i Karlskrona, där pappan var fackligt aktiv.

Sina kunskaper om konst fick hon senare användning för också som anställd hos Polisen, där hon bland annat utredde konstförfalskningar.

Fast allra bäst i det här programmet tyckte jag om den osentimentala men av saknad vibrerande skildringen av ett nu tyvärr svunnet Arbetarsverige.

Musikvalet i programmet kunde tyckas förutsägbart, sådant som The Beatles’ ”When I’m Sixty-Four” till maken, men alltsammans, till och med ”Baby Elephant Walk”, hade ett tydligt samband med det hon pratade om, och mycket av det här, som Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, Olle Adolphsons ”Trubbel”, Paul Robesons ”Ol’ Man River” och Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”, är oavsett sammanhang mycket bra musik.

Jag uppskattade också, att flera av de låtar hon spelade, Karl Gerhards ”En doft ifrån den fina världen”, Totta Näslunds och Tältprojektets ”Vi äro tusenden”, Jerry Williams’ John Lennon-klassiker ”Working Class Hero” och Tomas Ledins ”Min farfar gick i tåget”, vette åt vänster, den riktiga gammaldags socialdemokratiska vänstern.