En film om det tidiga 1930-talets Centraleuropa

Det faktum att Wes Andersons film från 2014 heter ”The Grand Budapest Hotel” får en att tro, att dess handling är förlagd till Ungern, men filmen är inspelad i Tyskland, och miljöerna och historien – i huvudsak tidigt 1930-tal – för tankarna till ett vidare Centraleuropa, där tidens bruna och svarta rörelser gradvis växte sig allt starkare. Själva miljöerna, sådana vi fläckvis känner dem från mycket senare resor till det som en gång var Österrike-Ungern, är pietetsfullt återskapade, och högerextremismen frammanas med sådant som uniformer med lätt förvrängda SS-märken och att man på tveksamma juridiska grunder kan bli fängslad. I filmen utspelas handlingen i det fiktiva landet Zubrowka.

Han som först anställs som hisspojke och allt i allo på hotellet, Zero Moustafa (som ung spelad av Tony Revolori, som äldre av F Murray Abraham), berättar för hotellchefen M. Gustave H (Ralph Finnies), att hela hans familj har mördats, vilket förstås för tanken till epokens judeförföljelser, även om hans tragiska bakgrund här har förlagts till Mellanöstern.

Berättartekniskt har Wes Anderson valt en komplicerad väg: Filmen inleds med att en ung författare (Jude Law) 1962 tar in på The Grand Budapest Hotel, som har sett bättre dagar, och en kväll i matsalen, där han är ensam med dess till åren komna ägare, Zero Moustafa, får denne att berätta sin och gamle hotellchefens historia. Vad som hände berättas sedan i etapper, och så avslutas det hela åter med detta möte.

Men för att återgå till huvudhandlingen: M. Gustave ägnar sig åt aktiviteter som har föga samband med tidens oro. Han har affärer med kvinnor, ofta äldre, som tar in på hotellet, bland dem hon som senare visar sig vara hotellets ägarinna, Madame D., det vill säga Madame Céline Villeneuve Desgoff und Taxis (Tilda Swinton).

M. Gustave får någon månad senare besked om att Madame D. är död och han finns i hennes testamente. Vid uppläsningen av testamentet inför en väldig skara släktingar, alla begivna på att få sin andel, får han veta, att Madame D. till honom har testamenerat en mycket värdefull målning, ”Pojke med äpple”. Madame D:s son Dmitri (Adrien Brody) försöker försena och förhindra arvskiftet, men M. Gustave tar helt sonika tavlan och försvinner med den.

Madame D. har dött under mystiska omständigheter, och snart kastas misstankarna mot M. Gustave för att ha mördat henne, och han arresteras trots att han har alibi. Med assistans av Zero lyckas han fly – flykten från fängelset tillsammans med ett gäng andra fångar är en överdådig äventyrshistoria – och även resten av den här delen av historien, där M. Gustave och Zero förföljs av den kallblodige, av Dmitri lejde mördaren J G Jopling (Willem Dafoe) på skidor är rafflande. Men Zero knuffar mördaren utför en brant så att han omkommer.

Under äventyrliga former – bland annat eldstrid med Dmitri – lyckas M. Gustave sedan ännu en gång rädda sin arvtavla och finner då på tavlans baksida ett nytt testamente, giltigt för det fall att Madame D. blir mördad, och enligt detta testamente tillfaller också The Grand Budapest Hotel M. Gustave. M. Gustave kan nu dra sig tillbaka och överlåter driften av hotellet till Zero Moustafa.

Zubrowka dras in i kriget och förlorar sin självständighet, och när M. Gustave och Zero per tåg försöker ta sig ut ur landet, hejdas tåget av militär, som – när M. Gustave försöker ta dem i upptuktelse – skjuter honom.

Och så kommer det sig alltså att Zero Moustafa, för övrigt helt enligt M. Gustaves vilja, till slut blir den som tar över The Grand Budapest Hotel.

Den historia Wes Anderson berättar är hans egen, men han är helt klart inspirerad av den österrikiske författaren Stefan Zweig (1881-1942), som tog sitt liv under landsflykt.

Som film är den en lysande blandning av Mitteleuropas svarta historia och dess idyll, av tragedi och fars. Och blandningen fungerar.

Danmark två dagar före valet

Läget inför det danska valet är ganska jämnt, men det finns mätningar enligt vilka vänsterblocket har ett litet övertag – Jyllands-Postens valindikator från Wilke visar just nu 50,1-49,9 till det röda blocket – och med hjälp av röster från Grønland och Føroyar kan kanske vänsterregeringen sitta kvar. Kampen om marginalväljarna är stenhård – i valrörelsens slutspurt har till exempel Socialdemokratiet skickat brev till landets egnahemsägare och varnat dem för effekterna av Venstres politik.

Men jag startar som vanligt med resultaten i det förra folketingsvalet, 2011:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Berlingske Barometer, en sammanvägning av olika mätningar, gav den 16 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,2 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 5,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 20,4 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Och Ritzau Index, också det en sammanvägning av olika men inte identiska mätningar, gav den 16 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,4 procent
Venstre 20,9 procent
Dansk Folkeparti 18,0 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Jag vill också ge er resultaten i en rad enskilda mätningar, de som vägs samman i Barometern respektive Indexet.

Voxmeter, gjord för Ritzau den 15 juni :

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 6,4 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 3,9 procent
Venstre 21,9 procent
Dansk Folkeparti 15,7 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 8,1 procent

Greens, gjord för Børsen den 15 juni:

Socialdemokratiet 24,6 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 5,6 procent
Enhedslisten 9,4 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,8 procent
Dansk Folkeparti 19,2 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Epinion, gjord för Danmarks Radio den 15 juni:

Socialdemokratiet 24,1 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 6,2 procent
Enhedslisten 9,0 procent
Alternativet 4,2 procent
Venstre 20,3 procent
Dansk Folkeparti 18,4 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Gallup, gjord för Berlingske den 11 juni:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 4,7 procent
Venstre 21,2 procent
Dansk Folkeparti 18,0 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,2 procent

Megafon, gjord för Politiken den 14 juni:

Socialdemokratiet 25,8 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 5,1 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 20,0 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 8,1 procent

Wilke, gjord för Jyllands-Posten den 14 juni:

Socialdemokratiet 26,2 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 5,4 procent
Enhedslisten 7,5 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,4 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 4,5 procent
Liberal Alliance 8,8 procent

Till exempel med Absolut Peppar

Jag har för egen del slutat dricka snaps, men välformulerade snapsvisor fångar fortfarande mitt öra. Finlandssvenska Hufvudstadsbladet publicerar i dag tio sådana, och av dessa finner jag den här bäst:

Handen är villig

Melodi: ”When I’m Sixty-Four”, skriven av Paul McCartney
Kan ni den inte, finns den på ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” från 1967

Handen är villig, glaset man höjt,
armen har man böjt.
Tittar man sig kring
och ser högtidlig ut.
Minns, att två man tagit förut.
Bägge besjungits och vägen röjt
för en tredje vers.
Helan oss väckte,
halvan ej räckte.
Nu tar vi en ters.