Filmiskt mer utstuderat – men med utdragna actionavsnitt som eftergift

Jag har genom åren sett alla James Bond-filmer, dels på bio, dels på VHS och DVD. Jag har också boxen med alla James Bond-filmerna utom den senaste, men den har jag köpt separat som DVD. James Bond-filmerna varierar när det gäller kvalitet och spänning, men somliga av dem är pärlor i sin genre.

Den senaste i raden heter ”Skyfall” (producerad 2012, släppt 2013) och har fått sitt namn efter familjen Bonds familjegods, där filmhandlingen kulminerar.

Den här historien, i regi av Sam Mendes och med manus av Neil Purvis, Robert Wade och John Logan, skiljer sig i en del avseenden från övriga bondfilmer och även från Ian Flemings bokserie om agent 007, men regissören, tidigare känd bland annat för ”American Beauty” och ”Revolutionary Road” (jag har dem båda i min filmhylla), har också ansträngt sig för att bjuda på actionscener, och det med besked: Den inledande långa sekvensen, striden i Turkiet med Patrice (Ola Rapace), den som ändar i att James Bond (Daniel Craig) ser ut att ha drunknat, innehåller scener som förorsakar hjärtklappning, men är möjligen för utdragen. Annat i den här vägen, som striden med skurkarna på casinot i Shanghai, har mer rimliga proportioner. Och striden på familjegodset mot Raul Silva (Javier Bardem) har allt man kan önska sig av dödligt hot, hemliga gångar och våldsamma urladdningar.

Självfallet innehåller den här filmen också en titelmelodi, exekverad av Adèle – i mitt tycke ändå inte någon av de allra bästa bondlåtarna.

Också den vanliga mänskliga rekvisitan finns där i form av bondbrudar. I den här filmen har Mrs Moneypenny (Naomi Harris) inte någon passiv roll som förmedlande länk – hon förorsakar, inte avsiktligt (den som ger den olycksaliga ordern är M, spelad av Judy Dench), det som närapå blir Bonds död. Bonds dragning till Sévérine (Bérénice Marlohe), i tvångssold hos överskurken Raoul Silva, förstår jag dock inte.

Men i personteckningen av de centrala gestalterna i den här agenthistorien åstadkommer regissören och hans manusförfattare något intressant och avvikande. James Bond är ingen osårbar maskin, och hans chef, M, visar sig drivas av mer mänskliga drivkrafter än de man tidigare har förknippat med henne. Och skurken. Raoul Silva, drivs inte – som många av de andra skurkarna i tidigare bondfilmer – främst av makt- och penningbegär. Han är en tidigare anställd som känner sig sviken av M och därför vill hämnas.

Ett snäpp för långt i moderniseringsiver har filmens upphovsmän gått i och med introduktionen av den unge datanörden Q (Ben Whishaw). Men jag uppskattade att få återse Albert Finney, i rollen som Kincaide på Bonds fädernesgods Skyfall.