Att läsa Arbetarhistoria hjälper oss att också förstå nuet

10 september 2014 17:22 | Media, Politik, Teater | Inga kommentarer

Det vimlar inte av tidningar och tidskrifter som bidrar till fördjupad förståelse av samhället och de konflikter som har relevans för hur vi uppfattar politiska och sociala strider.

Arbetarhistoria, utgiven av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, är dock en sådan tidskrift. Tyvärr utkommer den med bara fyra nummer om året, men prenumerationsavgiften, 280 kronor per år, är väl använda pengar. Sätt genast in pengarna på plusgiro 55 75 94-9, så får du hem ovanligt intressanta nummer 3 2014!

Själv har jag läst dess 52 sidor från pärm till pärm.

I den pågående valrörelsen, där feministiska frågor har kommit att spela en mycket större roll än de USA-inspirerade valstrategerna i flertalet partier hade tänkt sig, kan det vara intressant att läsa vittnesbörd om hur länge kampen för att lyfta kvinnornas löner faktiskt har pågått. Läs Tobias Karlssons artikel ”Kvinnorna i kampen för föreningsrätten: 1896 års kraftmätning i tobaksindustrin”!

Numrets huvudtema är emellertid kommunism, med betoning på det svenska kommunistpartiet. En intressant artikel, skriven av Anders Gustafson, har rubriken ”Från Lenins Valda verk till Motståndets estetik. Bokförlaget Arbetarkultur 1930-1990”. Jag har i mina bokhyllor båda de nämnda verken, och att jag har köpt böcker av Peter Weiss behöver jag nog inte motivera. Lenin läste jag för min trebetygstenta i statskunskap (jag fick fyra betyg på mina kunskaper om socialismens utveckling från jakobinerna till Mao), men jag köpte också mycket kommunistisk litteratur vid mina besök som journalist på VPKs kongresser. Jag var på den tiden socialdemokratins främste kommunistbekämpare, och ingen kunde anklaga mig för att vara okunnig eller icke påläst. Jag luskade också ut att en rad av böckerna som såldes av VPKs förlag Arbetarkultur översattes och trycktes med ekonomiskt bidrag från DDR och Sovjetunionen.

1947 åkte 133 svenska ungdomar, många av dem (95 procent enligt uppgift) unga kommunister , till Jugoslavien för att gräva grus och hjälpa till med att, tillsammans med ungdomar från andra länder, bygga ”ungdomens järnväg” mellan Bosanski-Samac och Sarajevo – artikeln om detta är illustrerad med ett rikt bildmaterial. Den här artikeln följs sen av Lars Gogmans artikel ”Kampen mot titofascismen”. 1948 blev nämligen Tito persona non grata i det övriga Östeuropa: de jugoslaviska ledarna stämplades plötsligt som fiender till Sovjetunionen och lakejer till den amerikanska imperialismen. Det är intressant att här få en rekapitulation av hur även det svenska kommunistpartiet drogs med i kampanjen mot Jugoslavien och också utrensade i andra kommunistländer.

Anknytning till temat kommunism har också Hans Larssons artikel ”Kärlek och kommunism: Något om Asja Lácis och Walter Benjamin”. (Den förstnämndas efternamn bör dock enligt lettisk kutym skrivas Lācis.) Walter Benjamin är mig tidigare bekant, men lettiskan Asja Lācis hade jag tidigare inte hört talas om. Benjamin försökte inleda något slags förhållande med henne, men det är utan tvekan Benjamins politiska dragning (med förbehåll) till henne, som var en mycket övertygad kommunist, som är det intressanta i den här historien. Lācis, som arbetade med radikal och nydanande teater i Sovjetunionen, banade väg för bland andra Bertolt Brecht, och Brecht och Benjamin blev nära vänner.

Lācis gav i slutet av sjuttiotalet ut sina memoarer, och de sammanfattar ett ganska långt tidsavsnitt, 1938-1948, i en enda, lakonisk mening, ”Jag blev tvungen att tillbringa tio år i Kazakstan”, följd av ett tankestreck. Lācis deporterades till ett arbetsläger. Mycket värre gick det ändå för många av de andra lettiska emigranterna i Moskva. En del av hennes närmaste kollegor och vänner inte minst från den lettiska emigrantteatern i Moskva arkebuserades och kastades i massgravar.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^