Torgny Lindgren i regi av Bo Widerberg

22 september 2014 23:20 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Torgny Lindgren (född 1938 i Norsjö i Västerbotten) valdes 1991 in i Svenska akademien.

En starkt bidragande orsak till det senare bör ha varit hans roman ”Ormens väg på Hälleberget” från 1982 med sin handling förlagd till det diktade Kullmyr i hans uppväxtlandskap. Den här romanen – som inte är huvudföremålet för den här nätartikeln – hör i vissa avseenden hemma i den tradition av realistiska bonde- och arbetarskildringar som spreds genom till exempel Folket i Bild och FiBs folkböcker; den är dessutom till stor del skriven på norsjödialekt. Lindgren var i yngre år partipolitiskt aktiv socialdemokrat, men hans konvertering 1980 till katolicismen kom också att innebära att de existentiella frågorna hos honom kom att ta över framför de sociala och politiska, och det finns i ”Ormens väg på Hälleberget” en visserligen av social och materiell nöd betingad svärta, som i slutändan ändå mest känns som en existentiell utmaning.

Ormens väg på hälleberget” filmades 1986 av Bo Widerberg, och filmen är ett konstverk i sig.

Också i filmen förs vi tillbaka till Vindelälvens dalgång under senare halvan av 1800-talet. I ett torp i en glesbygd, inte ens en by, föds 1849 Johan Johansson, kallad Jani (Reine Brynolfsson). Morfadern i den här familjen har kommit på obestånd, och familjens växande skulder till handelsmannen Ol Karlsa (Ernst Günther) i den närmaste byn gör att äganderätten till torpet gradvis övergår till handelsmannen. Ol Karlsa låter dem bo kvar mot att Janis mor Tea (Stina Ekblad) gör honom sexuella tjänster, och det här skildras av Widerberg med all den sjaskighet som utpressning innebär – här finns inte ens en blinkning till något som kunde locka filmpubliken sexuellt.

Och det blir inte bättre när Ol Karlsa har avlidit. Då tar hans son Karl Olsa (Stellan Skarsgård) över inte bara arrendeindrivningen utan också metoden. Och inte nog med det: Han nöjer sig inte med mamman i familjen, Tea, utan driver också in sitt naturaarrende genom att ligga också med hennes dotter Eva (Pernilla August) – som är hans egen halvsyster!

Widerberg visar också att han är en skicklig socialrealist genom scener som hur man nödtorftigt håller värmen genom att elda och elda och elda i hus som är ruckel, genom att visa hur svårt det är att ta sig fram genom snön längs nödtorftigt upptrampade krokiga stigar, genom att realistiskt skildra de dåtida sågverkens invalidiserande arbete och genom att få publiken att förstå att spriten kunde vara den fattiges enda tröst.

Bara den kriminelle Jakob (Tomas von Brömssen) lyckas med pengar som han inte har förtjänat på rättmätigt sätt för en tid hålla handelsmannen på avstånd – men den senare ser till att han blir inburad, och när Jakob återkommer, orkar han inte längre och tar sitt eget liv.

Det här dramat får ett bibliskt slut. När den avvisade Karl Olsa återvänder fram mot våren och börjar riva huset – han gör hål i taket – rusar Jani ut med gevär och tänker skjuta Karl Olsa där uppe på taket. Men innan han hinner avlossa något skott, sker ett under, ett mycket grymt under: Huset dras med i och smulas sönder av ett jordskred, och i raset omkommer inte bara Karl Olsa utan också de familjemedlemmar till Karl Olsa som fanns kvar där inne.

3 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Torgny Lindgren är i sanningen en stor författare och jag har haft den stora äran att ha försett honom med en av BokVickes ungdomsskulpturer som Viktor karvade i vedboden i Svartbäcken när han mobbad gömde sig för sina antagonister. Egentligen var det Lasse Eriksson som initierade kontakten med Torgny, det renderade även Lasse att få en liten pjäs av Viktor. Har haft ett antal i min ägo ett tag men spridit dem lite till de som jag ansetts förtjäna en BokVickes gubbe så nu har jag bara 3 st kvar. Men jag håller dem högt bland mina udda samlingar.

    Comment by Urban Sjölander — 2014 09 23 11:15 #

  2. Till Urban Sjölander: Torgny Lindgren har jag träffat några gånger, allt ifrån någon tillställning med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i ABF-huset i Stockholm till evenemang efter sammankomster med Svenska akademien.

    Också Lasse Eriksson brukade jag träffa och då och då tala med, fast förstås här i Uppsala, till exempel på Reginateatern och på tillställningar hos landshövdingen uppe på slottet. Vi kom väl överens.

    Och Bok-Viktor och hans kaotiska antikvariat kom jag förstås i kontakt med så snart jag hade flyttat till Uppsala för studier.

    Comment by Enn Kokk — 2014 09 23 11:34 #

  3. Torgny Lindgren var ytterst vänlig, glad över att få en dylik gåva. Som tack jag fick jag en dedicerad bok samt ett vänligt personligt brev.
    Lasse käkade jag lunch med på Kungsgrillen många, många gånger. Men tills hans begravning gick jag inte, kände inte för den promenaden den dagen!
    Det var liksom en begravning för mycket……

    Comment by Urban Sjölander — 2014 09 23 16:35 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^