Tankar kring valutgången och om det som ska komma

Jag är givetvis glad över att regeringen har välts över ända, framför allt då över att statsministerns falska ”arbetarparti” har åkt på ett historiskt stort nederlag. Det här har lett till att Fredrik Reinfeldt avgår inte bara som statsminister utan också som partiordförande och till att hans finansminister, Anders Borg, lämnar politiken. Moderaterna kommer nu att behöva använda sin återstående energi till att hitta efterträdare, och då kommer det att handla inte bara om personval utan även om politisk kurs. Hur som helst kommer det att ta sin tid att hitta en kurs och få styrfarten tillbaka.

Även de övriga partierna i den avgående borgerliga koalitionsregeringen är sargade av valutgången. Man kunde av det som hände under valsammanräkningsnatten få intrycket att Centerpartiet har gjort ett strålande val, men det är inte sant. Annie Lööfs segerleenden bygger på att partiet till slut lyckades avvärja ett förödande valnederlag, men partiets slutresultat ligger ju faktiskt under dess resultat i förra valet.

Socialdemokraterna kan glädja sig åt att det blir regeringsskifte och Stefan Löfven blir den som får bilda den nya regeringen, men partiets valresultat är sannerligen inget att yvas över. Ytterligare ett nordiskt socialdemokratiskt parti, förr med ett väljarstöd om 45 procent, ibland lite mer, ibland aningen mindre, har reducerats till en skugga av sitt forna jag. Nu handlar det i stället om att förhandla med partier, vars idéer och väljare tidigare fanns i den samlade folkrörelse socialdemokratin då var. Det här känns bittert för en gammal partistrateg och programmakare.

En gång i världen var jag socialdemokratins främste kommunistbekämpare, och jag och andra som tog kampen mot kommunismen vann den striden. Dagens Vänsterpartiet är ett demokratiskt, vänstersocialistiskt parti – och ironiskt nog det parti som försvarar den klassiska gemensamma sektor som på Olof Palmes tid var socialdemokratins främsta kännemärke, skola, vård och omsorg drivna i samhällets – statens, landstingens och kommunernas – egen regi. Det här fanns självfallet också inskrivet i partiprogrammen.

1990 års partiprogram – jag var huvudsekreterare när det tillkom – var också ett i högsta grad röd-grönt program. Jag skrev de gröna delarna, om miljö och energi, i nära dialog med min hustru, som då var miljöminister, och hennes medarbetare. Läs det, om ni inte tror mig – det här programmet finns tillgängligt på nätet hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Det handlar inte om ett enstaka avsnitt – det gröna perspektivet finns överallt i det här programmet. Hade socialdemokratin fortsatt att ha det här som sitt rättesnöre, kunde större delen av dem som i senare val har röstat på Miljöpartiet utan några samvetskval i stället ha röstat på socialdemokraterna.

Också jämställdhetsfrågorna, de som är plattformen för Feministiskt initiativ, var en självklar del av det nämnda partipartiprogrammet. Feministiskt initiativ tog i och för sig de flesta av sina röster, i perspektivet av valutgången tyvärr inte tillräckligt många, från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men hade socialdemokratin redan från början inkluderat jämlikhet mellan könen bland de frågor som utgjorde basen för valkampen, hade vi kanske sluppit den sits som nu råder, med Sverigedemokraterna som vågmästare i Riksdagen.

Och, för att fullfölja den här tanketråden: Med ett klassiskt socialdemokratiskt tilltal till en arbetarklass som med rätta fruktar för sin utkomst i denna marknadsliberala värld hade vi sannolikt kunnat få många av dem som i det här valet la sin röst på Sverigedemokraterna att inse, att främlingsfientlighet inte är lösningen på några problem utan skapar nya.

Nå, nu har vi att agera i den parlamentariska situation valet har skapat. Och att hitta den optimala lösningen är faktiskt inte alldeles lätt.

Därmed inte sagt att det första steg Stefan Löfven har valt att ta, exkluderingen av Vänsterpartiet från att ingå i en kommande regering, är det bästa han kunde starta med. Märk att vänsterpartierna i våra grannländer Danmark, Norge och Finland utan några politiska konvulsioner har kunnat ingå i koalitionsregeringar inte bara med socialdemokratiska utan också borgerliga partier. Nu får man det obehagliga intrycket att det är Vänsterpartiets klassiskt socialdemokratiska krav på vård, skola och omsorg i samhällelig regi som i själva verket utgör det stora hindret.

Nu har den socialdemokratiska opinionen i de här frågorna, bortsett från en del feltänkande aktivister i huvudstadsregionen och i den sittande partiledningen, åter rört sig i klassisk socialdemokratisk riktning, och också det trendkänsliga Miljöpartiet har dragit sina slutsatser, så jag tror inte att det här skulle behöva bli något reellt förhandlingsproblem.

Och eftersom Vänsterpartiet å sin sida har sagt sig acceptera till exempel kooperativa och ideella alternativ till offentligt drivna verksamheter på de angivna områdena, borde det heller inte vara omöjligt att hitta en för även något av mittenpartierna acceptabel kompromiss.

Att Centern och Folkpartiet inte omedelbart är beredda att byta regeringssamarbetspartners är ganska givet, men i rådande parlamentariska läge med Sverigedemokraterna som vågmästare och presumtiv utpressare är det ju knappast något stötande för deras väljare att göra sådana uppgörelser, framför allt om statsbudgeten, med en rödgrön regering, att SDs roll minimeras.

Folkpartiet driver visserligen frågor som kärnkraftssatsning och Nato-medlemskap, men var och en som tänker efter en smula – det gäller även folkpartiledare – måste ju inse att de här kraven inte kan få gehör i samarbete med en röd-grön regering. Däremot finns det ju andra frågor som en utbyggd och mellan föräldrarna delad föräldraförsäkring att förhandla om.

Centern under Annie Lööf har i och för sig på riksplanet genomgått en förändring, som inte bara jag utan också många gamla centerpartister har ställt sig undrande inför. Men ute i kommuner och landsting är centerfolket knappast nyfrälsta nyliberaler utan samarbetsinriktade praktiker. I den kommun där jag bor under sommarhalvåret, Östhammar, har Socialdemokraterna, som nu kraftigt gick framåt, och Centern haft ett ganska lyckat samarbete under mandatperioden, och det verkar inte uteslutet att det samarbetet kan komma att fortsätta också under kommande mandatperiod.

Och för att avslutningsvis återvända till det rödgröna trepartisamarbete som tidigare framgångsrikt har praktiserats i till exempel min hemstad, Uppsala: Min egen erfarenhet av detta i kulturnämnden är att det har gått att komma överens utan några större slitningar; vi hade till och med gemensamma gruppsammanträden före nämndsammanträdena. Och i fallet kulturnämnden var det också ganska lätt att dessutom resonera sig samman med Folkpartiet. Vi bildade till exempel blocköverskridande majoritet vid tillkomsten av stadens nya konserthus, kallat Musikens hus.

God ömsesidig vilja och konstruktivt samarbete också över blockgränserna kan vara ett sedelärande exempel också för människor som har förletts att rösta på Sverigedemokraterna.

* * *

Jag och Birgitta var inbjudna till Socialdemokraternas centrala valvaka i Stockholm, gemensam för partiledningen och för Stockholms stad och län. Det var en kaotisk tillställning, och jag ångrar att vi inte i stället följde valvakan hemma, via TV. Också där var det TV-utsändning, dess värre två olika kanalers valvakor på ganska närliggande storskärmar, vilket medförde att man ofta såg den ena kanalens bild och hörde den andra kanalens ljud. Dessutom måste man oftast stå, något som är ganska slitsamt för en gammal man med mina problem, bland annat i benen. Mot slutet, när vi höll oss i utkanten för att kunna ge oss i väg till sista tåget hem, var det – långt där bak – så surrigt, att jag till exempel inte kunde höra vad Fredrik Reinfeldt sa när han avgick som statsminister och partiledare.

Partiledningen såg vi inte röken av, bortsett från Elvy Söderström, som kom ut och hälsade på gamla vänner.

Men vi träffade förstås en del andra gamla bekanta. Några av mina gamla vänner från tiden som nordisk sekreterare fanns där, och jag fick hjärtevarm kontakt med dem: Tuula Lampinen från Finland och de båda partisekreterarna (i tur och ordning) i Norge, och Solveig Torsvik och Martin Kolberg.

Finlands Gröna lämnar regeringen på torsdag

Gröna förbundet (Vihreä Liitto) lämnar med största sannolikhet regeringen i Finland på torsdag. Orsaken är att regeringen då ska fatta beslut om Fennovoimas begäran om tillstånd för kärnkraftverket i Pyhäjoki och att näringsdepartementets förslag är att säga ja. Ryska Rosatom står för reaktorleveransen och ska också ta över en tredjedel av aktierna i det finska kärnkraftverket.

Ville Niinistö, för övrigt tidigare gift med Maria Wetterstrand med vilken han har gemensamma barn och som är miljöminister i den finländska regeringen, anser att det som gör det här tillståndet extra prekärt är att det ökar Finlands beroende av rysk energi.

Också ett par av de övriga partierna i den finländska koalitionsregeringen är kluvna.

Svenska Folkpartiets är sedan gammalt delat i fråga om kärnkraften, och partiet kan komma att dela sina röster. Enligt Hufvudstadsbladet kommer partiordföranden, Carl Haglund, att rösta för tillstånd, medan justitieminister Anna-Maja Henriksson röstar emot.

Även två av de tre socialdemokratiska ministrarna väntas motsätta sig kärnkraftstillståndet.

Detta har ändå stabil majoritet i regeringen.

Hur som helst får det här en intressant effekt. Vänsterförbundet (Vasemistoliitto) har tidigare lämnat regeringen, och om Gröna förbundet nu också gör det, blir Socialdemokraterna (Sosialidemokraattinen Puolue) ensamt kvar som icke borgerligt parti i den finländska regeringen

Socialdemokratiet på hyggligt hög nivå i ny dansk mätning

I Voxmeters senaste mätning ligger Socialdemokratiet inte bara tvåa utan hyggligt högt: Partiet får där 22,7 procent mot genomsnittet i Berlingske Barometer, 21,8 procent. Det förra är bara ett par procent under partiets resultat i folketingsvalet 2011, 24,8 procent.

Partiets socialliberala koalitionspartner Radikale Venstre, som i valet 2011 fick 9,5 procent, går det inte riktigt lika bra för. I den aktuella mätningen får RV 7,2 procent mot 8,0 procent i Barometerns genomsnitt av de senaste mätningarna.

Socialistisk Folkeparti, numera inte med i regeringen, får 7,2 procent mot 6,9 procent i barometergenomsnittet. Men än är det en bit kvar till partiets resultat i 2011 års folketingsval, 9,2 procent.

Den rödgröna och feministiska Enhedslisten är, med 8,3 procent, fortsatt större, men barometergenomsnittet, 9,3 procent, pekar – om Voxmeter ligger rätt – mot att gapet minskar. Fast även Voxmeters tal ligger högre än partiets valresultat 2011, 6,7 procent.

Ohotat ligger nu det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre åter på första plats med 25,9 procent (24,1 procent i Barometern). Därmed ligger Venstre åter mycket nära sitt valresultat 2011, 26,7 procent.

På tredje plats ligger numera – partiet fick bara 12,3 procent i valet 2011 – högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 17,7 procent (18,8 procent i Barometern).

Konservative Folkeparti ligger på mediokra 4,8 procent mot 5,2 procent i Barometern och 4,9 procent i valet 2011.

Och Liberal Alliance får 5,3 procent både i den aktuella mätningen och i Barometern, vilket är ett resultat obetydligt över resultatet i folketingsvalet 2011, 5,0 procent.

Kammarorkestern med Ellen Nisbeth som solist på viola

Höstsäsongens första konsert med Uppsala kammarorkester, som vanligt under ledning av Paul Mägi, ägde rum i torsdags, och jag var förstås där, men val och annat har hindrat mig från att skriva.

Programmet inleddes med en Ouvertyr i C-dur (omkring 1830) av Felix Mendelssohns på sin tid (1805-1847) sorgligt tillbakahållna och förbisedda syster Fanny Mendelssohn-Henzel – för att över huvud taget bli spelad publicerade hon några av sina kompositioner i hans namn. Intressant att få höra detta sällan spelade stycke för orkester!

Inte mindre intressant var det att därefter få höra den sällan spelade ”Romanze för viola och orkester i F-dur” (1911) av Max Bruch (1838-1920). Romanser var ju ursprungligen verk för sång, men här har i stället violan, skickligt trakterad av unga Ellen Nisbeth, den bärande rollen.

Sin virtuositet fick hon också användning för i rondosatsen i den italienske violinisten Niccolò Paganinis (1772-1840) Violinkonsert nummer 2 i H-moll (1826).

Efter pausen avslutade orkestern med ett längre verk, Symfoni nummer 2 i C-moll (1877) av Anton Bruckner (1824-1896). Bruckner har jag inte lyssnat så mycket på, vilket kan vara en delförklaring till att jag ställde mig lite avvaktande till det här verket – men å andra sidan hade jag inga svårigheter att ta till mig de för mig lika okända verk som spelades före pausen. Och jag medger att den musik av Bruckner som spelades hade partier, vars kraft slog an på mig.

* * *

Anna, som Birgitta och jag brukar äta middag med i samband med konserterna i Musikens hus, har den här säsongen skaffat abonnemang också åt sin pappa, Bengt, och hans fru, Inger. Vi har beslutat oss för att fortsätta traditionen att äta middag på restaurang, nu alltså med fler i middagssällskapet.

Enklast var det att starta med middag i Musikens hus, men eftersom restaurangen var stängd, serverades maten i stället högre upp i huset, och det var buffé som gällde. Buffén var rikligt tilltagen och varierad.