Kjelle och Bettan i Indien

Jag har tidigare med uppskattning – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – läst och recenserat ”Kjelle börjar på hunddagis” av Kajsa Gordan (text) och Mia Maria Güettler (bild).

Samma författare och samma illustratör har tillsammans också gjort ”Kjelle åker till Indien” (En bok för alla, 2014, tidigare utgiven av Berghs förlag 2011).

Güettlers bilder är lika detaljrika och, beroende på ämnet, ännu mer färgsprakande i den här boken.

Däremot tycker jag Gordans berättelse i det här fallet är mer skruvad och mer svårbegriplig för mottagare i bilderboksåldern.

Unga matte Bettan lyssnar, i en ställning upp och ner, på konstig musik och förklarar för sina hund att de ska åka på yogakurs i Indien, detta utan att det finns någon tillstymmelse till förklaring av vad yoga är för något. I Indien fortsätter de här inte bara för hunden konstiga övningarna nere på en sandstrand vid havet.

Och Kjelle får inte bara smaka på kryddstark mat och träffa herre- och halsbadnslösa hundar utan möter också, utan närmare förklaringar, en helig ko och en ormtjusare, ja även en eldslukare.

Själv försöker han berätta för de indiska hundarna om snö och is. De indiska hundarna vill då, eftersom det är dags för Kjelle och Bettan att åka hem till Sverige, att Kjelle ska skicka ett kuvert snö till dem.

”Jag tror den smälter då”, säger Kjelle, ”men jag kan ju alltid försöka”.

Nej, det kan man inte!

Petter Lidbecks (text) och Lisen Adbåges (bild) ”Kan man…?” (En bok för alla, 2014, i originalutgåva på BonnierCarlsen 2004) startar med frågan ”Undrar om man kan klättra i träd utan att hålla i sig?”. Sen ser man den undrande flickan ramla ner från ett träd, och på nästa sida ser vi henne med gipsat ben och dito arm med bildtexten ”Nej, det kan man inte.”

Jag har själv erfarenhet av att barn kan vilja pröva saker som de inte riktigt klarar av eller inser konsekvenserna av: En gång när jag var ensam ute på landet (Öregrund) med Anna och jag för ett ögonblick hade släppt henne ur sikte, upptäckte jag att hon hade klättrat upp i en hög tall längst ner på tomten och plötsligt tappade taget och föll. Medan jag med hjärtat i halsgropen sprang bort mot talldungen, såg jag henne studsa från gren till gren, vilket väl bidrog till att rädda henne från att få någon allvarligare skada.

Hela den här boken är en exempelsamling på när det inte går så bra. Dels på vad som kan hända om man åker skateboard utför trappan, går ut i trafiken utan att se sig för eller cyklar i full fart nerför ett berg och släpper styret. Dels om man simmar med pirayor, försöker lära en tiger vacker tass eller försöker använda en giftig orm som halsduk.

De sista exempel (och några liknande) är ju relativt osannolika, och just det gör att jag blir ganska osäker på den här bokens effekt på unga läsare med lust att pröva sina egna vingar.

En liten stund med pannkakor eller med körsbärspaj

Anna-Clara Tidholm är en mycket skicklig skapare av böcker för små barn. Hennes ”En liten stund” (En bok för alla, 2014, i originalutgåva på Alfabeta 2006) är en hjärtevarm historia, tydligt och rart illustrerad av författaren själv.

Nino, bokens lille kaninpojke, tycker som många av dem som får den här sagan läst för sig mycket om pannkakor, särskilt om man kan få hallonsylt och vispgrädde till dem. Så han gör pannkakor, en hel trave! Så många att det blir en hel massa pannkakor över.

Tänk om det fanns någon att dela dem med.

Och då kommer det en kaninflicka och hälsar på – Anni heter hon – och nu går alla pannkakorna åt.

Nino diskar och sover, men nästa morgon ser det tråkigt ut: Det regnar så att man inte kan vara ute.

Men där ute kommer det någon som har ett rött paraply. Det är Anni, och hon har en bit körsbärspaj med sig. Den delar de på, och den är god.

När de har ätit färdigt, skiner solen igen, och de kan sitta på bänken ute och lyssna på en fågel som sjunger en liten sång.