Det är de två herrarnas tjänare som verkligen lyser

8 september 2014 16:34 | Mat & dryck, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Carlo Goldoni (1707-1793) skrev sin ”Två herrars tjänare” (”Il servitore di due padroni”, 1745) i commedia dell’arte-traditionen: Karaktärerna i den är fasta och förändras inte under spelets gång. När Dritëro Kaspari (regi) nu sätter upp den på Uppsala Stadsteater, understryks karaktärernas olikheter ytterligare med hjälp av skådespelarnas olikfärgade kläder, signerade Annika Nieminen Bromberg. Musiken, vald av Marie Persson Hedenius, piggar upp det hela ytterligare genom val som väcker associationer hos den nutida publiken, sådant som ett tema som vi känner igen från en disneyfilm och ”Love Hurts”, som vi har hört med många kända artister – i pjäsen förekommer den senare som bakgrund till Florindo Aretusis (Francisco Sobrado) och Beatrice Rasponis (Moa Sillén) återförening. Klas Abrahamssons fria översättning av Goldonis originaltext rymmer också en och annan blinkning till just uppsalapubliken, till exempel betjänten Truffaldinos (Özz Nûjen) lilla skämt om de ständiga förseningarna på tågen mellan Uppsala och Stockholm.

Özz Nûjen gör för övrigt en rollprestation som höjer honom över alla andra agerande. Som pjästiteln antyder är han två herrars tjänare, tjänare i den gammaldags meningen som synonym till betjänt. Lite handlar det här om moral, dubbel sådan till och med. Men i grunden är det här en social moralitet. För en fattig underordnad gäller det att om möjligt sno åt sig lite av håvorna på den mer välbeställdes bord, i det här fallet alltså bord hos två olika herrar. Det här illustreras i pjäsen i en ganska lång scen, där värdshusvärden Herr Brighella (Göran Engman) bär in rätter som Truffaldino fördelar åt olika håll men också, när tillfälle ges, tar sig en smakbit av.

Truffaldino kastar också lystna blickar på Smeraldina (Åsa Forsblad Morisse), kammarjungfru hos Clarice (Emelie Wallberg), dotter till ett av familjeöverhuvudena i det här dramat, fast kanske mer komedin, herr Pantalone de Bisognosi (Mathias Olsson), köpman från Venedig.

Clarice har svårigheter att få till det med Silvio (Eli Ingvarsson), son till Dr Lombardi (Gustav Levin), akademiker från Venedig. Det här är Italien i en tid då börd och pengar betydde mer än de ungas kärlek.

Men det uppstår ännu fler komplikationer.

Florindo Aretusi flyr från Turin till Venedig efter att i en duell ha dödat Federigo Rasponi, bror till hans älskade Beatrice. Beatrice har i sin tur också gett sig i väg från Turin för att leta efter Florindo. I samband med flykten hemifrån har hon klätt ut sig till sin döde bror. (Moa Siléns könsbyte ändar för övrigt senare i att hon plockar av sig alla sina falska könsattribut, bland annat den banan hon har haft fram i herrbyxorna – varpå Truffaldino äter upp den.) När han/hon sedan träffar köpmannen Pantalone, bestämmer sig denne för att bryta förlovningen mellan dottern Clarice och Silvio, detta eftersom han tidigare har lovat bort dottern till Federigo Rasponi, som han tror att han har framför sig.

Ja, jag tror att ni nu förstår den här pjäsens konstruktion.

Vill ni veta hur det går, får ni själva gå till Uppsala stadsteater.

Visst har Uppsala Nya Tidnings recensent rätt i att den här föreställningen behöver slipas till och bitvis också skulle må väl av ett lite högre tempo. Men den är helt rätt tänkt, så den hittar nog snart sin perfekta form, och framför allt: Özz Nûjen är personligen ett sådant scenfenomen, att redan hans rollprestation gör det motiverat att skaffa biljett. Och flera av de andra rollprestationerna höjer sig över genomsnittet.

* * *

I salongen och i foajén under pausen träffade jag flera bekanta, som hör hemma på den vänstra sidan i uppsalapolitiken och länspolitiken: socialdemokraterna Agneta Gille, Börje Wennberg, Dick Jansson och Silva Wistrand och min gamla kollega i kulturnämnden, vänsterpartisten Ulla-Stina Claesson. Att vi träffade de här personerna på Stadsteatern har inget att göra med att de skulle försumma valrörelsen – att störa väljare lördag eftermiddag-kväll vore kontraproduktivt. De har alla gjort ett gott valjobb, som jag hoppas att de belönas för på valdagen.

Och så träffade jag Lena Sommestad, som numera står utanför partipolitiken eftersom hon är landshövding (i Hallands län). Det är synd att hon valde att lämna sina politiska uppdrag. Men hon gjorde väl den ganska realistiska kalkylen att nästa miljöminister kommer att heta Gustav Fridolin. Och eftersom hon heller aldrig har fått någon riktig uppbackning av de ledande partivännerna (S) i Uppsala, valde hon det här värvet i stället. Fast det här är mina egna reflektioner. Vi talade om annat och fick också en inbjudan att komma och hälsa på i Halmstad.

Efter föreställningens slut hade Birgitta och jag bestämt oss för att gå ut och äta middag. Det blev en kort promenad: Vi gick till China Garden på hörnet, Kungsgatan 55.

Vi bestämde oss för att äta anka szechuen, en härligt starkt kryddad rätt med ris och grönsaker, delvis till och med knaperstekt. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.