Sommar i P1 med Svante Pääbo

En av alla dessa ester som lever i Sverige och har blivit mycket kända här är Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland. Wikland är ett svenskt giftasefternamn – dess förinnan hette hon Pääbo.

Namnet på dagens sommarpratare, Svante Pääbo, får mig – fast jag inte känner honom – att ana, att också han har estniskt påbrå, och det visar sig stämma: I senare delen av sitt sommarprogram berättade han om sin estniska mor, kemisten Karin Pääbo, som fick ett barn – Svante – tillsammans med Sune Bergström, senare nobelpristagare i medicin. Dock var Bergström gift på annat håll, så Svante kom endast att träffa honom i samband med hans besök på lördagarna.

Jag törs inte spekulera över vad det här kan ha betytt för Svantes egna sexuella böjelser – han bekände, rakt och frimodigt, i sitt Sommar att han är bisexuell, vilket jag kopplar till valet av sista låt (titeln!) i programmet, ”Somewhere Over the Rainbow”. Fast så småningom fastnade han ändå för att leva ihop med en kvinna, och de har två barn tillsammans. För ett av dem spelade han i sitt sommarprogram för övrigt ”Sesame Street”.

Fast mest fascinerande var i mitt tycke första hälften av hans Sommar, där han berättade om ett ämne, som ligger långt från de humanioraämnen och den samhällsvetenskap jag själv har läst. Pääbos specialitet är evolutionär genetik.

Om huvudinriktningen på sitt forskningsfält, neanderthalarna (samt en del andra utdöda grenar av människosläktet), berättade han pedagogiskt och begripligt också för en normalt allmänbildad radiopublik. Neanderthalarna är för övrigt inte helt utdöda – de parade sig med våra förfäder/förmödrar – och genom generationerna bär vi alla med oss ett litet genetiskt arv efter dem. Och om någon trodde att forskning av Svante Pääbos typ, baserad på uppgrävda benlämningar, skulle kunna rättfärdiga någon typ av rasism, fick han eller hon tji.

Musiken i hans program var liksom han själv varierad: Corenelis Vreeswijk, Ali Farka Touré & Ry Cooder, Bulat Okudzjava, Talking Heads och så, som en hyllning till den nu döda modern, ”Ottje Nasj” med Nicolai Gedda, Eugene Evetz och Alexander Nevskij-katedralens kör.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 9 2014:

”Lärare måste ha befogenheter att hindra unga som förstår undervisningen.”

Göteborgs-Posten

* * *

”Sprängde sig i en klockbutik”

Rubrik i Metro om ett inbrott i en uraffär

* * *

”BT på plats inför VM-premiären: ’Pengarna kunde använts bättre’”

Självbekännelse (?) i Borås Tidning

Sommar i P1 med Gunhild Carling

Gunhild Carling har jag sett och hört i TV, fast inte i ”Let’s Dance” i våras – det programmet har jag över huvud taget aldrig sett. Jag vet att hon kommer från en musikerfamilj och själv kan spela så olika instrument som munspel, trombon, harpa, säckpipa, trumpet (tre samtidigt!), också steppa.

I hennes Sommar-program, som nästan helt speglade hennes passion för traditionell jazz, fick vi höra henne spela och sjunga, och när det gäller urvalet av spelade skivor, fanns där flera stycken med anknytning till henne och hennes familj, med Gunhild Carling och ett par gånger henne + The Carling Big Band. Och jag menar inget illa när jag konstaterar, att så självcentrerat och musikinriktat – till och med tiden som student i Lund präglades av det senare – som hennes Sommar var, var det inte nödvändigtvis fel.

Resten var en ljudfest med traditionella jazzmusiker och jazzsångerskor som Billie Holiday, Duke Ellington, Bix Beiderbecke, Louis Armstrong, Fats Waller och Woody Herman.

Ja, hon var egensinnig. Men jag är beredd att köpa det, när jag får chans att lyssna på så mycket hörvärd jazz.

Sommar i P1 med Björn Wahlroos

Också i Sverige finns det gamla revolutionärer som senare l livet kom att tjäna kapitalet. Ett exempel är min gamle vän och trätobroder Klas Eklund. Men i vårt grannland Finland finns ett ännu mer flagrant exempel, Björn Wahlroos.

Under den revolutionära vågen i slutet av 1960-talet var Björn Wahlroos en mycket övertygad kommunist och deltog bland annat i ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors. Men under ekonomistudierna, bland annat i USA, gick han över till den motsatta sidan.

Wahlroos utvecklades sedan till en av Nordens mest framgångsrika företagare – i dag är han fortfarande styrelseordförande för Sampo Group och Nordea.

Men i dag yttrar sig hans ungdoms radikalism egentligen bara i den musik han spelar, artister och låtar mest från sent sextiotal och tidigt sjutiotal: The Beatles, Janis Joplin, The Eagles, The Who, Jimi Hendrix, Bruce Springsteen, The Rolling Stones, Cream, Eric Clapteon, David Bowie. Fast åsiktsmässigt honom närmast, av det han spelade, är nog budskapet i ABBAs ”The Winner Takes It All”.

Nu ska ni inte tro att jag, en sextiotalsradikal som har behållit sina gamla socialistiska jämlikhetsvärderingar, när jag lyssnar på Björn Wahlroos’ sommarprogram sitter framför radion och hatar och försöker hitta angreppspunkter.

Låt mig nöja mig med att han enligt min mening inte riktigt lyckades argumentera omkull Thomas Piketty och hans bok ”Kapitalet i det 21a århundradet”. Det visade sig också att Wahlroos, trots att han åtminstone i princip är anhängare av EU, ändå ser inkongruensen och trögheten i den här skapelsen som så stora, att han inte törs garantera dess fortbestånd. Och hur gamla industriländer som Sverige och Finland ska kunna matcha lågpriskonkurrensen från länder i Asien hade han knappast heller något svar på.

Venstre åter största parti i Danmark

Statsminister Helle Thorning-Schmidt, som också är ordförande för Socialdemokratiet, har som första åtgärd efter semestern deklarerat, att det inte blir någon höjning av de så kallade dagpengarna, ersättningen vid bland annat arbetslöshet. Det här har väckt kraftiga reaktioner inte bara i fackföreningsrörelsen utan också, även offentligt, i delar av det egna partiet. Om hon, vilket det spekuleras om i Danmark, planerar för nyval, verkar det här inte vara världens bästa strategi för att vinna det.

Ett av de minsta partierna, Konservative Folkeparti, har länge stått och stampat på sin låga nivå i mätningarna – inte ens Venstres kris ledde till någon överströmning att tala om till Konservative. Detta har säkert bidragit till att partiets ordförande, Lars Barfoed, har beslutat sig för att avgå – men för säkerhets skull har han också själv utpekat sin efterträdare, Søren Pape Poulsen.

Den politiska temperaturen stiger alltså i Danmark, och nu har också publiceringen av färska opinionsmätningar i Berlingske Tidende kommit i gång igen efter sommaruppehållet. I de två senaste är borgerliga Venstre åter största parti, medan Socialdemokratiet har halkat ner på andra plats.

Den senaste kommer från Voxmeter. Där får Venstre 23,5 procent (23,1 procent i genomsnitt i Berlingske Barometer), att jämföra med 23,8 procent i Gallup och 26,7 procent i valet 2011.

Voxmeter ger Socialdemokratiet 21,4 procent (21,6 procent i Barometern), att jämföra med 21,3 procent i Gallup och 24,8 procent i valet 2011.

I Voxmeter stöds högerpopulistiska Dansk Folkeparti av 20,3 procent (20,3 procent i Barometern), att jämföra med 19,4 procent i Gallup och 12,3 procent i valet 2011.

Voxmeter-mätningen ger socialliberala Radikale Venstre 8,7 procent (8,5 procent i Barometern), att jämföra med 7,7 procent i Gallup och 9,5 procent i valet 2011.

Voxmeters resultat för Socialistisk Folkeparti är 7,7 procent (6,8 procent i Barometern), att jämföra med 6,5 procent i Gallup och 9,2 procent i valet 2011.

Dess konkurrent, röd-gröna och feministiska Enhedslisten får 7,8 procent i Voxmeter (8,8 procent i Barometern), att jämföra med 10,1 procent i Gallup och 6,7 procent i valet 2011.

Konservative Folkeparti får i Voxmeter 5,5 procent (5,3 procent i Barometern), att jämföra med 5,2 procent i Gallup och 4,9 procent i valet 2011.

Och Liberal Alliance får i Voxmeter 4,7 procent (5,2 procent i Barometern), att jämföra med 5,1 procent i Gallup och 5,0 procent i valet 2011.

Sommar i P1 med Agnes Wold

När jag kom till Uppsala, hade jag bland mina vänner en statistiker, som berättade om sin institution, bland annat om Herman Wold. Herman Wold flyttade 1970 till Göteborg där han fick en professur, men hur som helst var hans dotter Agnes Wold då bara femton år, så vi rörde oss inte i riktigt samma kretsar, åldersmässiga kretsar alltså.

Agnes Wold är i dag professor i klinisk bakteorologi vid Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet, och när jag i dag, med stigande entusiasm, hör hennes Sommar i P1, således ett första möte, fylls jag av sympati: Hon är en likasinnad, också i meningen att hon har visat vilja att förändra världen och faktiskt lyckats med det.

En av mina starkaste upplevelser i mina egna formbara år var upptäckten att män och kvinnor, vad man än påstod om könsskillnader och könens kapacitet, i grunden var lika och även lika kapabla.

Wold är skicklig och framgångsrik inte bara inom sitt eget fack. Hon gav en del råd från sitt eget kompetensområde och en del andra som visade att hon också har sunt förnuft. Men kärnan i hennes sommarprogram var hennes och kollegan Christine Wennerås’ djärva och envisa korståg mot hur man i den medicinska forskarvärlden systematiskt och utan grund sorterade bort meriterade, även bättre meriterade kvinnor från att få tjänster, tjänster som i stället systematiskt gick till mindre meriterade män.

För det här vill jag, som likasinnad man, överräcka en stor blombukett till henne. Programmet blev inte sämre av att det gjordes med glimten i ögat och ett glas champagne (i en rolig passage ett glas Treo, för att det skulle bubbla) i handen.

Inte heller blev programmet sämre av att hon valde att spela bra och i flera fall pricksäker musik till pratet, vilket en låttitel som ”Livet är en hård bransch” är ett vittnesbörd om. Turid (”Om snällhet”), Leonard Cohen (”Everybody Knows”), Dixie Chicks (”Truth No 2”), Cornelis Vreeswijk (”Sjuttonde balladen”), ”Tjejclown” (”Tjejclown”) och The Beatles (”Here Comes the Sun”) vittnar alla om att Agnes Wold och jag inte bara har åsiktsmässiga likheter.

Den bästa Woody Allen-filmen på länge

”Blue Jasmine” (2013) är den bästa Woody Allen-filmen på länge. Flera kritiker har, utan att för den skull anklaga Allen för plagiat, påtalat vissa likheter med Tennessee Williams’ ”Linje lusta” (”A Streetcar Named Desire”), men Allen själv har hänvisat till att han har inspirerats av Bernie Madoff-skandalen, som handlade om ekonomiskt svindleri i skuggan av finanskrisen 2008. För mig spelar det här ingen roll – skildringen av olika skikt i det amerikanska samhället och två systrars liv, präglade av respektive systers klasstillhörighet, är mästerlig, och de båda skådespelerskor som spelar de här rollerna gör det lysande.

Cate Blanchett är pricksäker i rollen som Jeanette – under sitt överklassliv omdöpt till det finare Jasmine – Francis. Men det där livet är slut nu: Hennes förmögne man Hal (Alec Baldwin), som bedrog henne med andra men gav henne ett luxuöst liv, visar sig ha byggt sitt (och hennes) luxuösa liv på ekonomiskt bedrägeri. Hans notoriska otrohet och plan att i stället slå sig ihop med en mycket yngre tjej, gör henne så ursinnig att hon anger honom för polisen som ekonomisk bedragare. Nu dyker hon upp hos syrran, Ginger (också spelad mycket väl av Sally Hawkins) och hennes två barn samt kille Chili (Bobby Cannavale) och ber att, eftersom hon är utblottad, få bo hos dem till dess att hon själv har kommit på fötter. Som en brygga mellan de här två stadierna i livet fungerar Jasmines/Jeanettes dyrbara handväska och hennes vaneluxuösa sätt att åka flyg i första klass tvärs över den amerikanska kontinenten.

Ginger, tidigare i samband med ett besök i New York tillsammans med sin kille hållen på armlängds avstånd av systern och hennes rike man, är beredd att hjälpa Jeanette/Jasmine, men hennes arbetarklassigt mindre finkänslige kille visar, att han inte gillar det här intåget. Han påminner också om att de, när de var i New York, just hade vunnit 200.000 dollar, pengar som Jeanettes/Jasmines man lovade att han skull få att växa – med resultat som ni säkert anar.

Den i överklassen drillade Jeanettes/Jasmines talanger är visserligen bara verbala, men de räcker för att ge henne ett jobb hos en tandläkare, Dr Flicker (Michael Stuhlberg) i vars klinik hon kämpar med datorn medan hon går på kurs för att lära sig elementa om den.

Tandläkaren är intresserad av henne, men hon hittar på ett party en betydligt mer förmögen man med UD-karriär och flott villa, Dwight Westlake (Peter Sursgaard). Också syrran hittar, uppmuntrad till att byta av Jeanette/Jasmine, en älskare i Al (Louis C. K.).

Det senare tar dock snart slut, när Gingers gamla fästman vädjar och visar sina känslor och Ginger får reda på att Al i själva verket är gift.

För Jeanette/Jasmine går det däremot åt helvete. När hennes nye man in spe får reda på att hennes förre man inte alls, som hon har sagt, är bara död utan tog sitt liv efter att ha avslöjats som ekonomisk bedragare och att hon har en styvson som hon inte har nämnt, gör han tvärt slut. Och inte heller den där styvsonen, Danny Francis (Alden Ehrenreich) vill längre veta av henne när hon söker upp honom i Oakland. Utan jobb och framtidshopp och oönskad som gäst hos systern och hennes kille tågar hon med sina få tillhörigheter ut ur deras hus.

Det har redan tidigare framgått att Jasmine/Jeanette inte bara dricker för mycket utan också har psykiska problem. I slutet av filmen ser vi henne på en parkbänk, pratande högt för sig själv på ett sätt som får en annan kvinna, som satt på bänken före henne, att gå sin väg.

Jag har här återgett handlingen i rakare ordning än den har i filmen, där nutid blandas med tillbakablickar. Men sammantaget handlar filmen om en klassresa, tur och retur.

Sommar i P1 med Annie Wegelius

Både formellt och innehållsligt hade Sommar med Annie Wegelius en mycket hög nivå – det märktes faktiskt att det var ett mediaproffs som gjorde dagens program i den här serien. Hennes Sommar tillgodosåg de flesta krav man kan ställa på ett program av den här typen. Hon återvände till viktiga anhalter under sin livsresa och var, utan att bli snaskig, ganska utlämnande om både älskare och chefer. Eftersom hon har varit återhållsam med att lämna ut sådana här saker från sitt privatliv, visar det hon gjorde i sitt sommarprogram, att hon har begripit vad lyssnarna väntar sig av ett program av den här typen.

Hennes Sommar får sin charm av att hon där lyckades blanda stort och smått, allt det där som händer kring människor av hennes nyfikna typ. Redan som mycket ung skrev hon till Paul McCartney och fick svar – fast nu bekände hon att hon egentligen var mer intresserad av John Lennon. Pengar skaffade hon sig genom att, fastän underårig, jobba på krog. USA-vistelsen verkar inte ha gett så mycket mer än (i hippieerans spår) ett lite friare klädval.

Jag vet att hon har gått på journalistskola (Poppius), också att hennes TV-produktionsbolag Wegelius Television har gjort program, som har attraherat en stor publik, men inte heller efter det här programmet är jag riktigt klok på om det, utöver pengar, finns något mer som har drivit henne i hennes olika media-jobb – som programchef för det nystartade TV3, som programdirektör på Sveriges Television och i försöket att tillsammans med Maria Borelius sätta i gång att nytt, kommersiellt TV-utbildningsföretag, ett projekt som dock havererade med stora förluster för investerarna. Men mycket av det hon berättar, till exempel om samarbetet med Jan Stenbeck, hans underhuggare och företagskulturen runt dem blir underhållande, ändå i sak grunt.

Mot slutet av programmet bränner det dock till: Hon berättar om sin akut livshotande och av allt att döma obotliga cancer. Det här gör hon helt osentimentalt – den utlämnande realismen i hennes berättelse väcker min beundran.

Musiken i programmet, till stor del inte min, är väl vald med tanke på vad hon berättar om. En berättelse om en kärleksrelation med en kollega, för vars skull hon hoppar av ett välbetalt jobb men som sedan sviker henne, avslutas med ”Fuck You” med Lilly Allen, och programmet, alltså med avsnittet om cancern som äter henne allra sist, avslutas med Chaka Khan i Paul McCartneys ”We Can Work It Out”.

Sommar i P1 med Felix ”PewDiePie” Kjellberg

29,5 miljoner följer Felix ”PewDiePie” Kjellbergs YouTube-filmer på internet. Jag hör inte till dem, så jag borde kanske vara försiktig med att fälla omdömen om det här fenomenet. Men efter att i dagens Sommar ha fått höra exempel på hans kommentarer till datorspel, bland dem många skräckspel, förstår jag ännu mindre av det här fenomenet.

För egen del är jag mer oroad av att så många, inte minst unga, bland annat på det här sättet och i så hög utsträckning flyr verkligheten, mer oroad faktiskt än av det faktum att Kjellberg på det här sättet har blivit mångmiljonär. Och jag är mycket mer intresserad av att människor som likt Kjellberg tjänar mycket pengar betalar skatt än av att de, som han berättade att han gör, skänker pengar till välgörenhet. Kanske är det i själva verket av skatteskäl, inte tekniska skäl, som han numera bor i Storbritannien?

Jag kan mot bakgrund av Kjellbergs exempellösa framgång förstå, att han ombads att göra det här programmet. Men det vi bjöds på var ett ensidigt och uselt reklamprogram för hans verksamhet, ett program där man i mycket ringa utsträckning kom honom in på livet. Till och med sin tjej, en italienska, hade han träffat nätvägen. Innan han slog in på nätvägen, hade han lyckats komma in på Chalmers, vilket fordrar toppbetyg. Mot den senare bakgrunden kontrasterar hans torftiga språk; i sitt Sommar-program lyckades han åstadkomma flera språkgrodor. Upprepningarna i programmet vittnar om att det är svårt för nördar att variera sig.

Musiken han spelade var heller inte varierad. Hur tänker Sveriges Radio i ett sådant här fall? Även om han – bland annat genom att han hade tilldelats den unika chansen att göra en parallell, engelskspråkig version av sitt program – momentant lockar nya grupper av lyssnare till Sommar, kommer de ju lika snabbt att återvända till sin egen nätvärld. Medan normala Sommar-följare kan tänkas reagera med att sluta lyssna på programmet.

Melodikrysset nummer 32 2014

Sommaren fortsätter med fantastisk värme – i går eftermiddag satt vi ute vid trädgårdsbordet när vi var hembjudna på kaffe hos bekanta, Lars och Pirkku Allfors, här i Öregrund. Varannan vecka kommer vi nu efter skolstarten att hjälpa till med att hemma i Uppsala få i väg vår dotter Kerstins barn Viggo och Klara till skolan, men alla veckohelger och varannan vecka också under vardagarna kommer vi att fortsätta bo här ute i underbara Öregrund. Så Melodikrysset kommer jag, långt in på hösten, fortsätta att lösa här i vårt sommarland.

Våra barnbarn kan däremot nu se tillbaka på sitt sommarlov, så det passade väl bra att dagens melodikryss inleddes med ”Mitt sommarlov”, som sjöngs av den då mycket unga Anita Hegerland.

Fast vi har ännu yngre barnbarn. Drygt tvååriga Ella var också på besök hos farfar och farmor nu i sommar, och hon upptäcker nu steg för steg det som skildras i en annan visa, spelad i dagens melodikryss, ”Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten”.

Om vi håller oss kvar i barnkulturvärlden, kan vi ta också ”Trollkarlen från Oz”. Den har jag skrivit om, både som bok och som film – ni kan läsa mer ovan under Kulturspegeln. Men teateruppsättningen, ur vilken vi i dag hörde ”Jag är en fågelskrämma, jag” med Eva Dahlgren och Nisse Hellberg, har jag inte sett.

Och apropå film: TV-serier har jag sett i mycket ringa utsträckning. Vad jag minns egentligen inte heller ”Mot alla vindar”. Men signaturmelodin måste på något sätt ändå ha fastnat, för jag kände omedelbart igen den, när den spelades i dagens kryss.

Perioden innan den sändes var småbarnsår i vår familjs liv, så det blev inte mycket tid över vare sig för slötittande i TV eller slölyssnande på radio. Så det blev inte så mycket engelska popschlagerhits – för att citera Anders Eldeman – för min del på den tiden. John Paul John kommer jag inte i håg, men med hjälp av hjälpbokstäverna hittar jag de båda första orden i hans ”Love Is In the Air”.

Annat i det här krysset var närmast tidlöst.

Det är klart att en trägen musiklyssnare i min ålder känner igen ”Ack Värmeland du sköna”.

Som äldre radiot har jag heller inga svårigheter med att genast känna igen ”Kväsarvalsen”, som börjar med textraden ”En kvanting träder i salen in”.

Och Puccinis ”La Bohème” är även det välkänd musikalisk mark för mig, även om den som i dag stod för sången var en nutida artist, Malena Ernman.

Frågan är om man inte borde räkna in också Jerry Williams, i dag med ”Did I Tell You That I Love You”, bland klassikerna.

I min privata skivsamling finns allt med Lars Winnerbäck, så även plattan där man hittar ”När det blåser från ditt håll”. Jag har för övrigt skrivit om den här CDn – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och Nanne Grönvall har jag, som jag tidigare har berättat, lyssnat på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne och Lena Ph i en duett, ”Drama Queen”.

Sen är det bara ett frågesvar, det krångligaste av dem i dag, kvar att redovisa. Vi hörde Bette Midler (som jag för övrigt också har på skiva) sjunga ”Wind Beneath My Wings”. Den ingick i filmen ”Beaches”, som man skulle översätta till svenska (Stränder) men sen reducera till singularis, strand.

Ja, än är det många sköna stranddagar kvar, åtminstone för dem som är i bättre fysiskt skick än jag.