Den bästa Woody Allen-filmen på länge

”Blue Jasmine” (2013) är den bästa Woody Allen-filmen på länge. Flera kritiker har, utan att för den skull anklaga Allen för plagiat, påtalat vissa likheter med Tennessee Williams’ ”Linje lusta” (”A Streetcar Named Desire”), men Allen själv har hänvisat till att han har inspirerats av Bernie Madoff-skandalen, som handlade om ekonomiskt svindleri i skuggan av finanskrisen 2008. För mig spelar det här ingen roll – skildringen av olika skikt i det amerikanska samhället och två systrars liv, präglade av respektive systers klasstillhörighet, är mästerlig, och de båda skådespelerskor som spelar de här rollerna gör det lysande.

Cate Blanchett är pricksäker i rollen som Jeanette – under sitt överklassliv omdöpt till det finare Jasmine – Francis. Men det där livet är slut nu: Hennes förmögne man Hal (Alec Baldwin), som bedrog henne med andra men gav henne ett luxuöst liv, visar sig ha byggt sitt (och hennes) luxuösa liv på ekonomiskt bedrägeri. Hans notoriska otrohet och plan att i stället slå sig ihop med en mycket yngre tjej, gör henne så ursinnig att hon anger honom för polisen som ekonomisk bedragare. Nu dyker hon upp hos syrran, Ginger (också spelad mycket väl av Sally Hawkins) och hennes två barn samt kille Chili (Bobby Cannavale) och ber att, eftersom hon är utblottad, få bo hos dem till dess att hon själv har kommit på fötter. Som en brygga mellan de här två stadierna i livet fungerar Jasmines/Jeanettes dyrbara handväska och hennes vaneluxuösa sätt att åka flyg i första klass tvärs över den amerikanska kontinenten.

Ginger, tidigare i samband med ett besök i New York tillsammans med sin kille hållen på armlängds avstånd av systern och hennes rike man, är beredd att hjälpa Jeanette/Jasmine, men hennes arbetarklassigt mindre finkänslige kille visar, att han inte gillar det här intåget. Han påminner också om att de, när de var i New York, just hade vunnit 200.000 dollar, pengar som Jeanettes/Jasmines man lovade att han skull få att växa – med resultat som ni säkert anar.

Den i överklassen drillade Jeanettes/Jasmines talanger är visserligen bara verbala, men de räcker för att ge henne ett jobb hos en tandläkare, Dr Flicker (Michael Stuhlberg) i vars klinik hon kämpar med datorn medan hon går på kurs för att lära sig elementa om den.

Tandläkaren är intresserad av henne, men hon hittar på ett party en betydligt mer förmögen man med UD-karriär och flott villa, Dwight Westlake (Peter Sursgaard). Också syrran hittar, uppmuntrad till att byta av Jeanette/Jasmine, en älskare i Al (Louis C. K.).

Det senare tar dock snart slut, när Gingers gamla fästman vädjar och visar sina känslor och Ginger får reda på att Al i själva verket är gift.

För Jeanette/Jasmine går det däremot åt helvete. När hennes nye man in spe får reda på att hennes förre man inte alls, som hon har sagt, är bara död utan tog sitt liv efter att ha avslöjats som ekonomisk bedragare och att hon har en styvson som hon inte har nämnt, gör han tvärt slut. Och inte heller den där styvsonen, Danny Francis (Alden Ehrenreich) vill längre veta av henne när hon söker upp honom i Oakland. Utan jobb och framtidshopp och oönskad som gäst hos systern och hennes kille tågar hon med sina få tillhörigheter ut ur deras hus.

Det har redan tidigare framgått att Jasmine/Jeanette inte bara dricker för mycket utan också har psykiska problem. I slutet av filmen ser vi henne på en parkbänk, pratande högt för sig själv på ett sätt som får en annan kvinna, som satt på bänken före henne, att gå sin väg.

Jag har här återgett handlingen i rakare ordning än den har i filmen, där nutid blandas med tillbakablickar. Men sammantaget handlar filmen om en klassresa, tur och retur.