Sommar i P1 med Annie Wegelius

Både formellt och innehållsligt hade Sommar med Annie Wegelius en mycket hög nivå – det märktes faktiskt att det var ett mediaproffs som gjorde dagens program i den här serien. Hennes Sommar tillgodosåg de flesta krav man kan ställa på ett program av den här typen. Hon återvände till viktiga anhalter under sin livsresa och var, utan att bli snaskig, ganska utlämnande om både älskare och chefer. Eftersom hon har varit återhållsam med att lämna ut sådana här saker från sitt privatliv, visar det hon gjorde i sitt sommarprogram, att hon har begripit vad lyssnarna väntar sig av ett program av den här typen.

Hennes Sommar får sin charm av att hon där lyckades blanda stort och smått, allt det där som händer kring människor av hennes nyfikna typ. Redan som mycket ung skrev hon till Paul McCartney och fick svar – fast nu bekände hon att hon egentligen var mer intresserad av John Lennon. Pengar skaffade hon sig genom att, fastän underårig, jobba på krog. USA-vistelsen verkar inte ha gett så mycket mer än (i hippieerans spår) ett lite friare klädval.

Jag vet att hon har gått på journalistskola (Poppius), också att hennes TV-produktionsbolag Wegelius Television har gjort program, som har attraherat en stor publik, men inte heller efter det här programmet är jag riktigt klok på om det, utöver pengar, finns något mer som har drivit henne i hennes olika media-jobb – som programchef för det nystartade TV3, som programdirektör på Sveriges Television och i försöket att tillsammans med Maria Borelius sätta i gång att nytt, kommersiellt TV-utbildningsföretag, ett projekt som dock havererade med stora förluster för investerarna. Men mycket av det hon berättar, till exempel om samarbetet med Jan Stenbeck, hans underhuggare och företagskulturen runt dem blir underhållande, ändå i sak grunt.

Mot slutet av programmet bränner det dock till: Hon berättar om sin akut livshotande och av allt att döma obotliga cancer. Det här gör hon helt osentimentalt – den utlämnande realismen i hennes berättelse väcker min beundran.

Musiken i programmet, till stor del inte min, är väl vald med tanke på vad hon berättar om. En berättelse om en kärleksrelation med en kollega, för vars skull hon hoppar av ett välbetalt jobb men som sedan sviker henne, avslutas med ”Fuck You” med Lilly Allen, och programmet, alltså med avsnittet om cancern som äter henne allra sist, avslutas med Chaka Khan i Paul McCartneys ”We Can Work It Out”.