När det moderna känns överlägset det klassiska
15 april 2014 13:20 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängdFlytten ut till sommarhuset i Öregrund och den omständiga packningen inför transporten hit har bidragit till att bloggen inte i alla avseenden har varit à jour.
I torsdags kväll i förra veckan var vi på abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala, men jag har helt enkelt inte haft tid att skriva om den förrän nu.
Konserten började i och för sig med en miss, och konsertouvertyren nummer 4, ”Die schöne Melusine”, signerad Felix Mendelssohn (1809-1847), fick startas om, men det är alltså inte orsaken till att jag inte har skrivit om den. Nej, jag har inte haft tid.
Nå, även om det alltså tog sig, var det här inte något glimrande stycke musik.
Om vi sedan gör ett hopp till slutet av konserten, avslutades den med Robert Schumanns (1810-1856) ”Symfoni nummer 2 i C dur”. I mina öron känns den här symfonin för splittrad, men jag gillade tredje satsens adagio esspressivo.
Fast i det här fallet får klassikerna ursäkta: Det som verkligen lyfte den här konsertkvällen var ett helt modernt verk i fyra satser av Daniel Nelson (född 1965), ”Analythical Tales of Mechanical Movement”. Verket är skrivet för kontrabas och stråkorkester, och kontrabasen trakterades med stor bravur av Ulla Ryman. Kvällens gästdirigent, Staffan Larson, hade helt uppenbart också lagt ner sitt krut på det här verket, och både stråkarna och övriga instrument gjorde ett gott jobb. I det här fallet blev jag över lag imponerad.
* * *
Före konserten träffade jag och Birgitta som vanligt Anna för gemensam middag, och den här gången hade vi valt att äta i restaurangen i Musikens hus. Det visade sig inte finnas någon à la carte-meny, men smörgåsbordet kändes rikligare dukat än vanligt, och där fanns flera riktigt goda rätter.
No Comments yet
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^