Melodikrysset nummer 6 2014

Vinter-OS förstör mina och många andras lördagsmorgnar. Ingen tvingar mig dess bättre att höra OS-sändningarna i radio – jag gör det heller inte – men för att bli klar till det med anledning av sportsändningarna tidigarelagda Melodikrysset, stiger jag upp halv sju.

Och det jag då tänker (och ibland säger högt) hör inte till ”Det vackraste”, för att citera Cecilia Vennersten.

Den kom tvåa i Melodifestivalen 1995, så därmed är vi inne på ett aktuellt ämne, också tangerat i dagens kryss i flera omgångar.

Dagens kryss inleddes till och med med en melodifestivallåt, ”Trivialitet” som Sylvia Vrethammar sjöng 2013.

En betydligt mer långlivad melodifestivallåt gjorde Anna Book 1986 med ABC.

2013 deltog även Eric Gadd i Melodifestivalen, med ”Vi kommer aldrig att förlora”. Men vann gjorde han ju inte för den skull.

Då är steget inte långt till hans namne Eric, med Saade i efternamn. Han har väl aldrig hört till just mina favoritet, och inte heller ”Till I Break” har fått mig att bli en av hans fans.

Det här betyder inte att jag för den skull skulle älska alla band och låtar från förr. Tages hade förvisso sina fans, men jag hörde aldrig till dem. Därmed inte sagt att deras Miss BacBaren” var något helt misslyckat.

För övrigt skrevs och framfördes det mycket halvdan musik också förr i världen. Det är bara det att mycket av det där aldrig spelas numera. Däremot plockas pärlorna fram ur skivarkivet. Och de är förstås av vitt skilda slag, och ibland dyker de upp om och om igen.

Vi förknippar till exempel ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis, men den är egentligen mycket äldre. Och här i Sverige minns vi den med Ann-Louise Hansson som ”Är du ensam ikväll?”.

En riktig gammal goding, känd i insjungning av Andrews Sisters, är ”Rum and Coca Cola”. Eldeman frågade vad det sjungs om i originalet, och jag antar att han då efterlyste det svenska ordet för drycken i fråga, rom. Fast i den svenska text, signerad Cornelis, som vi hörde Östen Warnerbring sjunga, är kombinationen en helt annan, hembränt och varm choklad. Det låter rätt jävligt.

Ytterligare två riktiga klassiker spelades.

Vera Lynn gjorde under andra världskriget internationell succé med ”We’ll Meet Again”. Hon sjöng in den redan 1939, men den blev ännu mer berömd genom den film från krigstiden den här låten ingick i. På svenska döptes låten till ”Vi möts igen”.

Ett musikinslag, ”As Time Goes By”, bidrog också till att göra ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman till den succé den blev.

Inte riktigt samma kvaliteter hade TV-serien ”Miami Vice”, som jag faktiskt såg så pass många avsnitt av, att det inte var alltför svårt att komma på, att det var dess signaturmelodi vi hörde.

När det gällde ytterligare en film, var jag däremot tvungen att gissa. Jag har läst mycket Tolkien, men jag har inte sett alla filmatiseringar av hans verk, fast de ledbokstäver jag hade fått genom svaren på andra frågor fick mig att gissa, att den här spelade musiken borde förknippas med ”Hobbit”.

Jag är mer förtrogen med opera än med operett, men dagens operettmusik kände jag lätt igen: ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land”. I det här fallet var det Nicolai Gedda som sjöng.

Nu ska jag återgå till morgontidningarna, som jag inte riktigt hann med i morse på grund av det tidigarelagda Melodikrysset. Men det går väl fort att läsa dem också, eftersom de troligen innehåller en massa värdelöst vetande om vinterolympiaden.

Det mesta talar nu för att Pia Olsen Dyhr blir ordförande för danska SF

Jag har tidigare redovisat den växande uppslutningen bakom Pia Olsen Dyhr som ny ordförande för krisande danska Socialistisk Folkeparti. Nu ansluter sig också förre skatteministern Jonas Dahl, tidigare en av dem som nämndes som ett tänkbart alternativ, till hennes uppbackare:

”Pia Olsen er min formandskandidat. Pia har min fulde støtte, hun er den, der kan samle SF, så vi igen kan sikre SF’s røde och grønne løsninger till gavn for danskerne.”

Tidningen Information, som står SF nära, redovisar både det här uttalandet och uttalanden från dem jag citerade i går (plus ytterligare några). Därmed borde saken vara klar.

Pia Olsen Dyhr har nu också själv deklarerat, att hon kandiderar till ordförandeposen.

Danmark: Socialistisk Folkeparti i kaos och utan självklar ordförandekandidat

Socialistisk Folkeparti, som har lämnat regeringskoalitionen med S och RV och vars ordförande har meddelat, att hon avgår, befinner sig i djup kris, inte bara om man ser till det rekordlåga opinionsstödet.

Två framstående partiföreträdare, som satt i den danska regeringen, har lämnat SF och anslutit sig till Socialdemokratiet respektive Radikale Venstre. Båda har tillhört SFs gröna flygel, och den stora risken SF har löpt och fortfarande löper är att fler ur just den delen av det röd-gröna partiet lämnar partiet, så att det reduceras till ett traditionellt vänsterparti.

Det här förstår också flera av partiets mest kunniga och erfarna politiker och – om jag har tytt artiklar i danska tidningar rätt – ganska många av partiets ledande kommunalpolitiker runt om i landet.

En mycket tung röst i partiet, tidigare partiledaren Holger K Nielsen, pekar därför ut Pia Olsen Dyhr som tänkbar ny partiordförande. Olsen Dyhr, som till helt nyligen var transportminister, har gott renommé bland SFs gröna väljare. Pia Olsen Dyhr får nu stöd av många andra, till exempel ordföranden i SFs riksdagsgrupp Pernille Vigsø Bagge, borgmästaren i Lejre Mette Tuborg, parlamentarikern/miljöpolitikern Steen Gade och EU-parlamentarikern Margrete Auken, för övrigt mor till den nu till Radikale Venstre avhoppade före detta SF-ministern Ida Auken.

Pia Olsen Dyhr, som tidigare har gjort ett misslyckat försök att kandidera till partiordförandeposten, har för egen del inte meddelat om hon kandiderar.

Andra namn nämns också, men inte heller någon av dem har förklarat sig villig att kandidera.

Hur som helst är läget i SF nu så spänt och skört att fortsatt sönderfall av partiet inte kan uteslutas, om uttalat ”fel” kandidat vinner ordförandevalet.

Norge: Høyre i hälarna på Arbeiderpartiet. Fremskrittspartiet på tillbakagång. De gröna aningen större än SF

I en norsk opinionsundersökning för kort tid sedan såg det ut som om Fremskrittspartiet hade brutit sin nedåtgående trend. Så inte i Nordsats mätning för Vårt Land. Partiet tappar där 3 procentenheter jämfört med förra mätningen och är därmed nere på 11,7 procent, mot 16,4 procent i valet i höstas.

Kraftigt uppåt (+ 3,3) går det däremot för Høyre, som i den här mätningen får 30,3 procent (26,8 procent i valet).

De båda mittenpartier, som själva inte sitter i regeringen men stöder den, blir i den här mätningen jämnstora:

Kristelig Folkeparti minskar med 0,6 procentenheter och får stöd av 5,1 procent. I valet fick KrF 5,2 procent.

5,1 procent (+ 0,6) stöder även liberala Venstre, som i valet stöddes av 5,2 procent.

Om alltså de här båda mittenpartierna har i stort sett oförändrade resultat, går det faktiskt bättre för ledarkrisande Senterpartiet, som ju före det majoritetsskifte, som ledde fram till den nya blå-blå regeringen, var i regeringskoalition med AP och SF: Senterpartiet ökar i den här mätningen med 1,6 procent och får därmed stöd av 5,9 procent, vilket är högre än valresultatet, 5,5 procent. Vad det här beror på är oklart. Mätningen är gjord efter Liv Signe Navarsetes besked, att hon avgår som partiledare, men har inte fångat in att partiets favorit, Marit Arnstad, har meddelat, att hon inte kandiderar till ordförandeposten.

Krisen för Sosialistisk Venstre består. Stödet för partiet ökar visserligen med 0,5 procentenheter, men också 3,9 ligger under spärrgränsen. I stortingsvalet hamnade partiet strax ovanför, fick 4,1 procent.

Den framgångskurva Arbeiderpartiet har haft i flera mätningar är också bruten i den här. Partiet minskar med hela 2,8 procentenheter och får i den här mätningen stöd av 32,1 procent. Jämfört med valresultatet, 30,9 procent, är det ändå ett hyggligt resultat, men enligt den här mätningen är AP inte våldsamt mycket större än Høyre.

Rødt ökar med 0,4 procentenheter till 1,4 procent (1,2 i valet).

En riktigt stor framgång har Miljøpartiet De Grønne, som bara fick 2,6 procent i valet men nu plötsligt får hela 4 procent (+ 0,8 jämfört med förra mätningen i den här serien). Ett sådant resultat skulle ge MDG hela sju mandat i Stortinget (mot ett lokalt oslomandat nu), att jämföra med bara två mandat för SV, om det aktuella gallupresultatet vore ett resultat i ett stortingsval.

En medmänsklig tanke till en kamrat som nu behöver vårt stöd

Jag var i unga år ganska länge helnykterist, men sedan har jag som många andra använt alkohol: druckit vin eller snaps till maten, druckit cognac till kaffet, tagit en whiskey framför TVn. Naturligtvis inte dagligen – som många andra har jag inskränkt mitt alkoholbruk till weekendkvällar.

Jag har aldrig haft något slags missbruksproblem, men när både jag och hustrun drabbades av en rad andra hälsoproblem, kom vi resonemangsvis fram till att det kanske var vettigt att återgå till ungdomens helnykterhet, och nu lever vi alltså ett liv, där den starkaste måltidsdrycken är lättöl.

Det här klarar en rationellt tänkande gammal man som jag att göra, men jag gissar att det – även för mig – hade varit mycket svårare att avstå från alkohol, om jag fortfarande hade levt mitt gamla, ofta mycket stressiga liv, där det dessutom förekom ganska många måltider tillsammans med andra, måltider där alkohol var en självklarhet och ibland betalades av andra – om det nu inte var man själv som skulle bjuda. Ofta betalades det här med ett representationskonto.

Jag har ytligt träffat den socialdemokratiske stockholmspolitikern Tomas Rudin, men jag känner honom egentligen inte – hade till exempel ingen aning om att han tidigare i livet har haft alkoholproblem och sedan under en lång tid tydligen har avstått från att dricka alkohol.

Med den kännedom jag har om det hektiska livet i politikens – i det här fallet stockholmspolitikens – centrum förstår jag också hur lätt det är att på nytt frestas av spriten. Och för den som en gång har fastnat i alkoholberoende är sedan steget obegripligt kort till nytt beroende och missbruk.

Det här har inget med partitillhörighet att göra. Somliga av oss är skörare, och mer sårbara för alkohol, än andra. Själv har jag aldrig skrivit ett ont ord om en annan ledande stockholmspolitiker, Kristina Axén Olin (M), vars förhållande till alkohol blev så problematiskt att hon valde att hoppa av och, dess bättre, söka vård. Heder åt henne!

Det är bara att hoppas att Tomas Rudin (S) orkar göra något liknande. Om han sedan orkar komma tillbaka, vet jag inte och förmodligen inte han heller. Skammen över att ha försökt stjäla en flaska dyr whisky på Systemet är förmodligen större än ångesten över att komma ut som alkoholberoende.

Ni som nu kastar både sten och tompavor på honom kan ju pröva att i stället ge honom ett tröstande och stöttande ord i hans elände.

Mina egna medmänskliga tankar går också till hans gamla mamma, som jag av tillfälligheter har kommit att träffa oftare än Tomas.

Favoritkandidaten i striden om partiledarskapet i norska Senterpartiet meddelar att hon inte kandiderar

I en landsomfattande enkät med ordförandena och vice ordförandena i norska Senterpartiets samtliga fylkesorganisationer förordade en klar majoritet Marit Arnstad som ny ordförande för partiet.

I går meddelade hon emellertid partiets valkommitté, att hon inte ställer upp som kandidat till ordförandeposten. Till Aftenposten säger hon så här:

– Jeg har gått en runde med meg selv og konkluderer fortsatt med at jeg ikke ser meg selv som en aktuell leder. Det har jeg varslet lederen av valgkomiteen om og hatt en grundlig samtale med ham om.

I stället förordar hon Trygve Slagsvold Vedum, som nu är andre vice ordförande i partiet och var jordbruksminister i den avgångna Stoltenberg-regeringen.

Inte heller vill hon bli förste vice ordförande – på den posten återfinns Ola Borten Moe, som verkar vilja sitta kvar – möjligen skulle han också vilja bli partiordförande.

Borten Moe, son till förre partiledaren och statsministern Per Borten och olje- och energiminister i Stoltenberg-regeringen, hör till den falang inom Senterpartiet, som vill orientera sig tillbaka till den politiska mittenposition, där man samarbetar främst högerut. I den positionen befinner sig också de två andra små mittenpartierna, liberala Venstre och Kristelig Folkeparti. Skulle Borten Moe väljas till ny senterledare, skulle detta sannolikt innebära en lösgörelse från samarbetet med Arbeiderpartiet.

Flykten från SF fortsätter: ännu en övergång till S

Fanflykten från Socialistisk Folkeparti fortsätter: Den före detta ministern Astrid Krag, som har gått över till Socialdemokratiet, får sällskap av ytterligare en SFare i Folketinget. Folketingsmannen och tidigare ministern Olle Sohn går också över till Socialdemokraterne.

Det är inte direkt någon gammal smygsosse som nu ansluter sig till den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Sohn var tidigare ordförande i DKP, Danmarks Kommunistiske Parti, men gick 1992 över till Socialistisk Folkeparti.

Redan i en tidigare omgång har en ledande SFare, Jesper Petersen, lämnat SF och gått över till S. Efter de senaste tre avhoppen/partibytena – Ida Auken har gått över till socialliberala Radikale Venstre – har SF kvar bara tolv medlemmar i Folketinget.

En brud som varken är mö eller vit som snö

Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991)) har lånat titeln till sin deckare från 1957, ”Kung Liljekonvalje av Dungen” (Norstedts), ur fjärde delen av Gustaf Frödings ”Strövtåg i hembygden”, utgiven 1896.

Men i motsats till prinsessan i dikten är den försvunna – mördade, visar det sig – bruden Anneli (Maya Hansson-Bergqvist), fastän hon väljer liljekonvaljer till sin brudbukett, varken mö eller har en moral vit som snö.

Christer Wijk (Ola Rapace), som är i Skoga, envisas, som vanligt med viss assistans av Puck (Tuva Novotny), med att gräva djupare i den här historien – bruden hittas mördad ute i skogen – än vad den lokala polisen gör. Som vanligt hos Lang ljuger alla inblandade.

Alltså är det inte som den lokala polisen tror, att det är en gammal kärlek till den mördade bruden, numera bosatt i en liljekonvaljedunge i skogen, som har mördat henne, detta trots att man hittar förtvivlade kärleksbrev från honom till henne. Att han hittas hängd utanför sitt hus i skogen är – förstår Christer Wijk – ett villospår utlagt av den verklige mördaren.

Mördaren, som har ertappats med bevis av hembiträdet, hinner döda även henne, innan Christer Wijk avslöjar honom: Det är brudens styvfar, som har haft ett förhållande med styvdottern, som har dödat henne. Thomas Bolme gör rollen som Sebastian mycket rutinerat.

Det här berättas rappt och utan skygglappar i den nu aktuella filmatiseringen.

Filmen är en ganska bra småstadsskildring, både om man ser till skildringen av miljön och till skildringen av människorna i den. Också den förljugenhet som den tidens småstadsmiljöer skapade, inte minst i fråga om sexuella snedsprång, fångas väl. Rimligen är det här filmiskt de båda regissörernas, Christian Eklöws och Christopher Panevs, förtjänst, men grundhistorien är ju Maria Langs.

Ett extra plus vill jag den här gången ge för skildringen av de komplikationer Puck och Einar råkar in i inför sitt eget planerade bröllopet. Det här skildras stegvis och är en viktig bihandling, och även om Christer Wijk även den här gången skildras som en lockelse för Puck, är slutets glada grimas, med en helt annan och beredvillig dam i Christers bil, ett välinprickat filmslut.

* * *

”Kung Liljekonvalje av dungen” har filmats tidigare, av Arne Mattsson 1961. Fast den filmen fick namnet ”Ljuvlig är sommarnatten”.

Cyankalium, arsenik och även några pistolkulor

Jag har nu tagit mig igenom samtliga återutgivna deckare, skrivna av Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991). ”Farligt att förtära” (1950, nyutgiven av Norstedts 2013) utspelar sig i stockholmsk gymnasiemiljö och är därför i vissa avseenden mer realistisk än flera andra Lang-deckare – Dagmar Lange var nämligen lektor och studierektor under många herrans år.

Hon var också litteraturvetare, därmed rimligen väl skolad i svenska språket och dess litterära utövande, men gör sig ändå – har jag märkt både vid läsningen av den här boken och andra återutgivna – skyldig till små språkgrodor som vi som gick i 1950-talets skolor drillades mot.

I just den här boken lyckas hon i och för sig individualisera sina (som så ofta många) agerande, så att man kan identifiera dem utan att ständigt slå upp personförteckningen i bokens inledning. Men dess värre klarar hon inte heller i det här fallet att individualisera de agerandes språk – det låter lika, vem som än talar. Dessutom låter hon ibland sina romangestalter ibland använda ord, som aldrig hörde hemma i talspråk heller på den tiden.

Greppet att ständigt pröva de agerandes alibin är rätt tjatigt – men man förstår ju, att någon av dem som ser ut att ha ett vattentätt alibi till slut ändå kommer att avslöjas som mördaren.

Här blottläggs till slut som mordmotiv inte bara ett svek mot en mor som, övergiven av en notorisk förförare/svikare, i förtvivlan tar sitt eget liv. På den punkten är intrigen realistisk – men det här att ”rädda” ett par av förförarens/svikarens offer genom att ta dem av daga framställer mördaren som mer sjuk än vad vederbörande, i slutförhöret efter avslöjandet, verkar vara.

Mördaren ångrar sig dock på en punkt: Genom viss tafflighet i utförandet har vid ett tillfälle fel person råkat bli dödad.

Djärvt, snudd på orealistiskt, av Lang är det att i den här skolmiljön från tidigt femtiotal låta elever och lärare umgås så fritt och otvunget med varandra. (Fast även jag känner till en relation mellan en elev och hennes lärare, dock offentligt uppvisad först efter studenten – dessutom hände det här långt senare.)

Katastrofsiffror för Socialistisk Folkeparti – men det går inte så bra för (S) heller

Att krisen i och sönderfallet av Socialistisk Folkeparti skulle ge bortfall av opinionsstöd var ju ganska självklart, men stödet för partiet i Voxmeters senaste mätning, 3,1 procent, är närmast chockerande lågt. I Voxmeters förra gallup fick SF 5,6 procent. I förra valet fick SF 9,2 procent, också det lågt om man ser till partiets historiska siffror.

Men det är inte Socialdemokratiet som har vunnit på det här. Partiet får i den här mätningen 19,9 procent mot 21,1 procent i förra mätningen och 24,8 procent i valet 2011.

Socialliberala Radikale Venstre, i fortsatt koalition med Socialdemokraterne, klättrar dock en smula uppåt, från 8,6 procent i förra mätningen till 8,9 procent nu. Men också RV ligger under sitt valresultat 2011, 9,6 procent.

Det vänsterparti som fortsätter att klättra uppåt är den röd-gröna och feministiska koalitionen Enhedslisten, från 6,7 procent i valet till 10,8 procent i januari och 11,6 procent nu.

Liberala Venstre, som i valet fick 26,7 procent, står i stort sett stilla: 28,7 procent nu mot 27,5 procent i förra mätningen.

Liberal Alliance, som i valet fick 5 procent, får i den här mätningen 4,6 procent mot 5,2 procent i förra mätningen.

Konservative Folkeparti, som i valet fick 4,9 procent, får nu 5,2 procent mot 4,6 procent i förra mätningen.

Och det populistiska Dansk Folkeparti, som i valet fick 12,3 procent, ligger kvar på sin nuvarande högre nivå, 17,1 procent nu mot 16,1 procent i förra mätningen.

I den regeringsombildning som statsminister Helle Thorning-Schmidt (S) har företagit med anledning av SFs uttåg ur regeringen sker både rockader och nytillsättningar, dock bara med gamla socialdemokrater och socialliberaler som schackpjäser – de båda SF-ministrar, som bytte parti till S respektive RV, återfinns nu inte längre i regeringen, vilket kanske är klokt mot bakgrund av att SFarana i Folketinget annars kunde ha lockats att rösta nej till propositioner från S-RV-regeringen, särskilt om förslagen i fråga kom från departement, ledda av före detta SFare.

Jag noterar att Nick Hækkerup (S), som för inte så länge sedan degraderades från sin post som försvarsminister (dock på grund av kritisk hållning till en skattefråga), nu får posten som hälsovårdsminister. Uppenbarligen prioriterar Helle Thorning-Schmidt sammanhållningen inom Socialdemokratiet mer än att uppmuntra övergångna SFare som Astrid Krag, som ju här om dagen lämnade sitt gamla parti för S.