Mer av femtiotalsnostalgi än av spänning

Peter Schildt, som har regisserat filmen ”Inte flera mord!” (2013), är född 1951, samma år som Maria Langs deckaroriginal ”Inte flera mord!” kom ut, så han kan knappast ha egna minnen av den tid han skildrar.

Schildt har ändå gjort delvis lyckade försök att skildra det tidiga femtiotalet genom val av till exempel kläder, bilar och detaljer i möbleringen; också det myckna rökandet är typiskt för den här epoken.

Men borgarhemmen i Maria Langs Skoga (Nora) var nog i allmänhet inte så här stora och lyxiga. Att under tidigt femtiotal ha en så stor och lyxig swimmingpool som man ser i filmen var nog också ganska ovanligt. Och framför allt tror jag inte, fastän det naturligtvis också då fanns människor som blev alkoholister, att folk i den här utsträckningen ständigt drack alkohol – motboken avskaffades först 1955.

Jag tycker inte heller att Schildt tillräckligt har framhävt de klassiska bildningsideal – ibland naturligtvis kulturfernissa – som präglade de samhällsskikt Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991) här skildrade. Och i boken är en av huvudpersonerna, Puck, dotter till en egyptolog (vars katt mycket riktigt heter Thotmes III) – klassisk bildning i form av litterära citat är en del av den sociala klassbestämningen. (Fast till Schildts försvar kan möjligen anföras att många i en nutida filmpublik inte ens skulle förstå att det som uttalades var litterära citat.)

Detaljerna i filmens kriminalintrig kommer jag kanske att återkomma till när jag har läst om nyutgåvan av Maria Langs deckaroriginal, men jag kan väl här konstatera, att det rör sig om en klassisk pusseldeckare.

Det nygifta paret Puck (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren) åker, tillsammans med Pucks far, professor i egyptologi och ägare till Thotmes III, på semester till Einars gamla hemstad. Men när det börjar inträffa mord i Skoga – ett förbundet sådant, lagt i filmens upptakt, äger dock rum i Storstockholm – dyker de här langdeckarnas hjälte, kommissarie Christer Wijk (Ola Rapace) upp.

Puck hjälper gärna Christer Wijk att kolla olika trådändar – de är många – i den här historien, och det är mer än tydligt att hon, trots att hon alltså är nygift, är betuttad i detektiven. Denne glider omkring i Skogas trädgårdar och andra miljöer och ser ofta, allt medan han tänder sin pipa, ut att begrunda sanningshalten i de svar han får. När något särskilt är värt att begrunda – och det inträffar ofta – får man se närbilder på Christer och/eller Puck med tänkande min.

Särskilt pricksäkra karaktärer i filmen är annars de nyfikna och påflugna tanterna Olivia (Stina Ekblad) och Livia (Ylva Ekblad).

Våldsamt spännande är verkligen inte ”Inte flera mord!”, men för den som gillar femtiotalsnostalgi och pusseldeckare är den här filmen ändå sebar.

Ingen ny vind i seglen för Norges rödgröna

Den partibarometer, som har publicerats i norska Vårt Land, visar inga tecken på att opinionsvinden skulle ha svängt efter stortingsvalet.

Det enda parti i den förra rödgröna regeringen som ökar något är Senterpartiet. SP går fram med blygsamma 0,3 procentenheter och får då 5,3 procent.

Fortsatt illa ser det ut för Sosialistisk Venstreparti, som med – 0,6 hamnar på 3,4 procent och därmed hamnar under spärrgränsen. Med ett sådant valresultat skulle SV bara ha fått ett enda mandat, vunnet i en enskild valkrets.

Arbeiderpartiet kan trösta sig med att det enligt den här undersökningen fortsatt är landets största parti, men AP backar med 1,2 procentenheter och får i den här undersökningen 31,7 procent.

Det ledande regeringspartiet Høyre ökar däremot med 1,1 procentenheter och landar på 28,0 procent.

Också dess koalitionspartner, det populistiska Fremskrittspartiet håller ställningarna – + 0,1 – och får i den här mätningen 15,2 procent.

Regeringens samarbetspartners i Stortinget stärker även de sina positioner: Kristelig Folkeparti ökar med 0,4 procentenheter och får då 5,3 procent. Liberala Venstre ökar med mer blygsamma 0,2 procentenheter och hamnar därmed på 5,7 procent.

Miljøpartiet De Grønne minskar i den här undersökningen med 0,7 procentenheter och får då 3,2 procent, vilket dock fortfarande är högre än valresultatet, 2,8 procent, som dock var bättre i Oslo, där partiet tog ett mandat i Stortingsvalet.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,2 procentenheter och landar på 1,3 procent.

Brott utan straff

Woody Allen’s (manus och regi) ”Små och stora brott” (”Crimes and Misdemeanors”, 1989) lär ha hämtat inspiration från ”Brott och straff”, men har knappast mer än, i viss utsträckning, den moraliska problematiken gemensamt med Fjodor Dostojevskijs klassiska verk. Likväl är Woody Allens film ett engagerande drama med drag av både thriller och komedi. Den här filmen innehåller repliker som får mig att skratta högt framför TVn.

Länge består ”Små och stora brott” av två åtskilda handlingar, en om en vänstrande ögonspecialist, Judah Rosenthal (Martin Landau), som hamnar i ett ohållbart läge, när älskarinnan, Dolores Paley (Anjelica Huston) börjar ställa krav på att han ska berätta för och skiljas från sin hustru Miriam (Claire Bloom), en om en sturig, konstnärlig men ekonomiskt misslyckad, dokumentärfilmare, Cliff Stern (Woody Allen), gift med Wendy (Joanna Gleeson) men förälskad i Halley Reed (Mia Farrow), medproducent till den film Cliff motvilligt, för brödpengar, gör åt sin svåger Lester (Alan Alda). Som framgår redan av detta är det här en mycket stjärnspäckad film, dessutom välspelad.

När älskarinnan hotar att avslöja allt för hustrun, inklusive att Judah har handskats äventyrligt med hustruns pengar – Judah lyckas dock fördröja avslöjandet genom att bränna upp ett brev från Dolores till Miriam – blir Rosenthal desperat. Dels för han samtal med en rabbin – vi rör oss, som väl också namnen antyder, i New Yorks judiska miljö. Dels talar han med sin bror Jack (Jerry Orbach) om det dilemma han befinner sig i, vilket leder till att Jack – som själv behöver pengar – hyr en gangster, som skjuter Dolores.

Judah hamnar nu i moralisk vånda men är också fast besluten att se till att polisen inte ska kunna knyta det ännu inte av polisen upptäckta mordoffret till honom. Så han tar sig nattetid till Dolores’ lägenhet och plockar där bort alla spår – föremål så väl som fingeravtryck – som skulle kunna leda polisen till honom. Och detta lyckas: när polisen kontaktar honom efter att ha hittat hans namn i Dolores’ almanacka, förklarar han det här med att hon var hans patient. Minnena av den mördade lyckas han sedan gradvis förtränga, och i samtalen med rabbinen undviker han också att ställa de moraliska frågorna allt det här väcker på sin spets.

I den andra, parallella filmstoryn, förstår vi att Cliffs äktenskap med Wendy inte längre innehåller något sexliv. Cliff söker sig allt mer till Halley, som han börjar träffa också utanför filmtagningarna. Han förklarar sin kärlek till henne, lyckas även kyssa henne, men hon håller honom tillbaka. Avgörandet skjuts upp eftersom hon av Lester får ett flera månader långt filmuppdrag i London.

Under den tiden går det mesta åt helvete för Cliff. Lester ger honom sparken från filmuppdraget, vilket kanske inte är helt förvånande mot bakgrund av att Cliff självsvåldigt har förlöjligat Lester i en del av den film han har hunnit göra. Samtidigt går det filmprojekt Cliff för egen del håller på med åt fanders: Huvudpersonen i den dokumentär han håller på med begår självmord.

Cliff får också klart för sig att hans hustru vill skiljas – hon har träffat en annan. Men av sociala skäl går de i alla fall tillsammans på bröllop.

Där möter Cliff, till sin häpnad och bestörtning, Halley, hemkommen från London, tillsammans med Lester – de är nu uppenbarligen ett par. Halley bekräftar detta för Cliff, berättar också om den regelbundna uppvaktning med blombuketter hon under londonvistelsen utsattes för av Lester.

Den som ska gifta sig är dottern till rabbi Ben, bror till Wendy. Rabbin är också patient till Judah, som därför också är på bröllopet. På det här sättet sammanförs till slut huvudkaraktärerna i de parallella handlingarna, Cliff och Judah.

Det sker i ett sidoutrymme dit den nu djupt deprimerade Cliff har dragit sig tillbaka. Judah däremot ser det fortsatta livet an med glädje och tillförsikt, detta särskilt som det mord han har anstiftat anses ha begåtts av en lösdrivare som hade brutit sig in hos Dolores. I samtalet mellan dem förvandlas det han har varit med om till ett tänkbart filmscenario, något för Cliff att kanske bita i.

En som också bör krediteras för den här i många avseenden fina filmen är fotografen, Sven Nykvist. Honom hittade Woody Allen i filmer signerade Ingmar Bergman, även han en av Allens förebilder.