Livets mening? Kan vara barnbarn

28 oktober 2013 9:27 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag söker inte livets mening i någon religion, varken den jag kulturellt är uppvuxen i eller någon annan, ej heller i någon hemmagjord variant.

När livet tar slut, tar det slut. Ska ens liv få någon mening, måste det få det dess förinnan, kanske inte konstant men åtminstone glimtvis.

Ett sådant glädjeämne, åtminstone för mig, är barnbarnen. Och här kan man ju faktiskt tala om ett evigt liv: flisor av en själv lever kvar i kommande generationer.

Fast ta nu inte det här alltför bokstavligt. Viktigare än den här arvsaspekten är att barnbarnen – så som de nu är, givetvis mycket mer präglade av sina föräldrar – är ljusglimtar, glädjeämnen, i en åldrande människas, mitt liv.

Jag och Birgitta har tre barn. Två av dem, Kerstin och Matti, är våra gemensamma, och så har Birgitta ytterligare ett barn, Anna, från ett ungdomsäktenskap, men också Anna har till stor del vuxit upp även i vårt hem, med mig som extrapappa.

Jag kommer väl överens med Annas biologiska pappa, Bengt, och det faktum att han och hans andra hustru, Inger, bor helt nära oss, har säkert gjort livet lättare för Anna, när hon var liten och ambulerade mellan sina båda hem. Vi vuxna har kunnat samarbeta och vi har träffats, inte bara inom ramen för sosseföreningen. När Anna var liten, bjöd vi över Bengt och Inger till exempel på julafton, och även efter det att Anna, så att säga av åldersskäl, försvann som en länk av det slaget, har vi vuxna i hennes föräldrafamiljer varit hemma hos varann på middag.

I går kväll var Birgitta och jag åter igen på middag hemma hos Bengt och Inger, fast den här gången handlade det om födelsedagsfirande: Annas yngsta (av tre döttrar), Ella, fyllde 17 i fredags, och eftersom hon ska tillbringa början av sitt höstlov hos Bengt och Inger, ville hon bli födelsedagsfirad hos morfar och hans fru, och mormor och jag samt mamma Anna skulle också vara med.

Så Ella fick blommor och presenter, av Birgitta en egenhändigt stickad tröja av alpackagarn, inköpt under en resa i Latinamerika för åratal sen.

Och sen åt vi en god middag under mycket prat, till dess att Anna skulle åka hem till Rinkeby och också vi gick hem till oss. Eftersom vi bor så nära hann vi sedan se både ”Babel” om ett antal mycket intressanta författare, vars böcker nog kommer att hamna i våra bokhyllor, och sen också den i en del avseenden mycket särpräglade Sherlock Holmes-filmen.

Hemma väntade oss Kerstin, Viggo och Klara, men eftersom vi redan hade ätit middag hos Bengt och Inger, åt vi inte söndagsmiddag med dem. (Fast det luktade frestande gott från köket.)

Kerstin bor, sedan vi blev skröpliga, permanent hos oss, och så gör också hennes barn varannan vecka – varannan vecka bor de med sin pappa, Bo, i huset där också Kerstin tidigare bodde. Det ligger i samma del av stan som vår lägenhet, så barnen har efter föräldrarnas separation kunnat gå kvar i Domarringens skola.

Eftersom Kerstin numera arbetar i ett bageri och därför har tidiga morgnar, blir det morfar och mormor som väcker Viggo och Klara, ser till att de får frukost – Viggo äter frukost i köket, medan Klara fixar sin frukost själv – och säger till när det är dags att gå till skolan. Till skolan går de, på kända vägar, för egen maskin.

Också i morse gick de till Domarringen, men inte för att få undervisning – det är ju höstlov. I stället deltar de i fritidsaktiviteter, och eftersom det är där också kompisarna finns, känns det helt naturligt för dem att gå till skolan även under en lovvecka.

Vårt allra yngsta barnbarn, med vår son Matti och hans Karin som föräldrar, heter också Ella. Henne träffar vi inte lika ofta, eftersom hon och hennes föräldrar bor på Söder i Stockholm, men i lördags kom Matti och Ella och hälsade på oss i Uppsala – Karin var på en kompis’ möhippa.

Ella är nu ett och ett halvt år och har nyligen börjat på dagis, vilket verkar ha gått bra; hon är en trygg unge och demonstrerar också sådant som hon har lärt på dagis. ”Bajsat” säger hon till exempel när det är dags att byta blöja.

Hon verkar äta i stort sett vadhelst det bjuds, och hon åt följaktligen – med god aptit – en av de lammkalvfärsbiffar Birgitta hade lagat till lunch i lördags.

Men hon gillade också helt uppenbart våra äpplen från trädgården i Öregrund, och när hennes pappa hade ställt undan fatet med öregrundsäpplena, greppade hon i stället och åt med lika god aptit en banan, som låg på ett annat fat.

Det är spännande för en liten tjej att hamna i en miljö, som hon inte i alla detaljer minns från gång till gång, men i barnens och barnbarnens leksakslådor fanns flera roliga saker, och hon gillade, som tidigare, den svarta tygdocka Birgitta hade med hem från en av sina många afrikanska resor.

”Pappa” kan lilla Ella säga, men hon tittar fortfarande fundersamt på oss, när vi säger ”farfar” respektive ”farmor” och pekar på oss själva.

3 kommentarer

  1. Det var kalvfärsbiffar. Jag lagade häromdagen Wallenbergare. Eftersom Konsums förpackning av kalvfärs var på 1/2 kg blev det många biffar över, som nu låg i frysen. De kom väl till pass nu tillsammans med potatismos och gröna bönor.

    Comment by Birgitta Dahl — 2013 10 28 10:17 #

  2. Mycket trevligt inlägg!

    Comment by Ann Kristin — 2013 10 30 15:15 #

  3. Enn, håller med. Livets mening det är verkligen barnbarn – och barn. Inget ger mig sådan lycka som att vara med mina barn och det älskade barnbarnet

    Comment by Eva S — 2013 11 01 22:37 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^