En konsertkväll med ganska ovanlig musik

Rätt mycket var ovanligt i torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester, med anledning av Sacred Music Festival i Uppsala konsert & kongress något oegentligt kallad ”Från mörker till ljus”. Dock kändes mycket både nytt och fräscht: Dirigenten var till exempel inte den vanlige utan Stefan Klingele, och han lyckades också locka ur Uppsala kammarorkester dess allra bästa förmåga, och då tänker jag inte bara på Paul Hägglöfs soloinsats på trumpet.

Den ingick i det inledande korta stycket ”Prayer of Saint Gregory” (1946), för övrigt det enda inslaget i programmet med påtaglig anknytning till festivalen med andlig musik. Själv tycker jag det är svårt att tolka musik i den här typen av termer. Sankt Gregorius grundade efter vad jag har läst mig till den armeniska kyrkan, en av de äldsta kristna kyrkorna, men eftersom kompositören är amerikan och hans namn Alan Hovhaness (1911-2000) inte låter särskilt armeniskt i mina öron, hade jag knappast kunnat lista ut det här utan att läsa på i programbladet – men när jag googlar på honom, hittar jag det mycket mer armeniskklingande familjenamnet Chakmakijan. Intressant musik tyckte hur som helst mina öron och min hjärna att det var.

Benjamin Britten (1913-1976) är förstås då mycket mer känd, så också av mig – men hans sångcykel ”Les illuminations” (med fransk titel för att han har tonsatt texter av Arthur Rimbaud) hör inte till det man oftast hör av hans verk, kanske bland annat för att det är ett tidigt verk, från 1939.

Eftersom det här handlar om tonsatt lyrik, krävs förstås en sångsolist, i det här fallet sopranen Elisabeth Meyer. Meyer är ung, född 1987 i Stockholm, men hon har vuxit upp i Schweiz och fått sin utbildning i Amsterdam och Zürich – fast nu är hon alltså verksam i Sverige.

De sångliga solopartierna i det här Britten-verket är ganska krävande, men Meyer klarade dem med bravur. Också stråkarna var väl värda att lyssna på.

Efter pausen fick vi höra ett orkesterverk, signerat Ludwig van Beethoven (1770-1827): ”Symfoni nummer 4 i B-dur” från 1826.

Det finns symfoniska verk av Beethoven som är vida mer kända och oftare spelade, så just därför var det roligt att få höra den här kompositionen. Den innehåller lugnare partier, men som vanligt hos Beethoven förekommer det partier, som det till exempel med hjälp av blåsarna larmar och dånar om.

Hur som helst: även den här beethovensymfonin bidrog till en intressant kväll.

* * *

Den inledde jag och Birgitta tillsammans med Anna i Musikens hus’ restaurang: Anna åt fisk, medan vi den här gången höll oss till buffén, riklig och varierad.