Ordningen återställd

Tidigare under sommaren, före min ögonoperation, klarade jag bara med stor möda att ägna mig åt krysslösande. De flesta kryss i Aftonbladet Kryss & Quiz förblev olösta, inte för att de plötsligt hade blivit svårare utan för att jag inte klarade att läsa nycklarna utan förstoringsglas.

Dock brukade jag i alla fall, om än med stor möda och långsamt, ta mig igenom älsklingskryss som ”Svåra krysset”, ”Tvetydigt” och ”Kluriga korsordet”, det senare inte ett bildkryss utan ett gammaldags korsord.

Under en del av sommaren gjordes ”Kluriga korsordet” av en ny konstruktör. Hon var väl inte så tokig, men hon hade en svår fallenhet för att göra ”Kluriga korsordet” till en variant av ”Tvetydigt”, alltså vilseleda lösarna genom mångtydighet. Det var väl OK, men faktum är att jag sakande den gamle konstruktören P O Carlzén, faktiskt var rädd för att han hade bytts ut för gott.

Men i veckans nummer av den här korsordstidningen är han tillbaka.

Ordningen är återställd, inte bara till min glädje vågar jag gissa.

Melodikrysset nummer 37

I dag ska vi fira tre generationer på en gemensam födelsedagsfest, Birgitta, som fyller år (76) först 20e september, vår dotter Kerstin, som i går fyllde 44 i går, och så hennes son Viggo, som fyller 11 den 25 september. Jag har köpt ingredienser till den födelsedagsmiddag jag ska laga – även Anna och så Matti och hans familj kommer – plus blommor och presenter. Så nu gäller det att raska på med melodikryssredovisningen.

Svårast i dag tyckte jag Solomon Burke var. Jag har ingte lyssnat mycket på soulmusik, och jag kunde alltså inte klara honom med hjälp av ”Dont You Feel Like Crying”.

Det tog också en stund innan polletten föll ner när det gällde Clint Eastwood och ”Gold Fever”. Jag har nämligen inte sett filmen.

I övrigt tyckte jag för min del att det var ett relativt lätt kryss.

Jag är till exempel tillräckligt gammal för att minnas en annan mycket mer spelad filmmelodi, från 1954, ”Three Coins In the Fountain”, en titel som här skulle ge oss det svenska räkneordet tre- Fast själv minns jag att vi i min ungdom hade roligt åt den svenska varianten ”En slant i fontänen” med dess dubbeltydighet.

”Hem till gården” hade jag åter en smula besvär med. Jag brukar ju inte se TV-såpor, inte den här heller – men signaturmelodin hör ju ändå till de mer välkända.

Tecknad film är jag däremot ganska bra på.

Så visst har jag sett ”Familjen Flinta” – ”The Flintstones”, där familjeöverhuvudet (?) heter Fred.

Och jag är, också i egenskap av seriefan så väl som matinébesökare, väl bekant med Hacke Hackspett, i original Woody Woodpecker.

Och när vi nu är inne på barnsligare domäner: Vi hörde Robyn Carlsson sjunga om världens bästa Karlsson, Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Melodin har gjorts av mästaren Georg Riedel.

Också Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus har gjort mycket bra material för barn. I dag hörde vi dem i ”Flytta noga tjo tjo”.

Det nästan rimmar på ett annat av dagens frågesvar, ”Wake Me Up Before You Go Go”, på sin tid en stor hit med Wham!

En hit fick också Lill Lindfors med ”Du är den ende med svensk text av Bo Setterlind, i original med titeln ”Romance d’amour”.

Van Morrison fick en hit med ”Have I Told You That I Love You?”, som också Rod Stewart senare har sjungit in. Den görs ofta som duett, också med en kvinnoröst. Det tycks i själva verket ha varit ”Something Stupid” med Frank och Nancy Sinatra – jag var lite stressad på grund av förestående familjekalas, som jag skulle ordna. Men ordet som efterlystes var ändå en duett.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med mer kärlek, fast till mamma: Al Jolson sjöng ”Mammy”.

En fest i regi av Britt G Hallqvist och Helga Henschen

”Festen i Hulabo” av Britt G Hallqvist (text) och Helga Henschen (bild) är en barnboksklassiker, ursprungligen utgiven 1961 av Gleerups förlag, 2013 återutgiven av En bok för alla.

Britt G Hallqvist (1914-1997) var en fantastisk versmakare: skrev mycket läsvärda och roliga barnböcker och dessutom också psalmer.

Helga Henschen (1917-2009) var både författare och konstnär, dessutom engagerad medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF. Henne var jag personlig vän med under många år – vi utgjorde en del av kärnan i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – och jag var efter hennes död en av grundarna av sällskapet Helga Henschens Vänner, satt också i dess styrelse.

Bonden Jöns i Hulabo och hans fru anordnar en fest inte bara för djuren på deras bondgård, gris och ko och häst och får med flera – djuren uppför sig väl, med undantag av tre höns som hela tiden tjatar om att få tårta. Med på festen är inte bara en guldfisk som håller på att bli uppdrucken av en törstig get utan också både en mus och en mask – den senare lägger Jöns i sitt grönsaksland, när festen är slut.

Britt G Hallqvist är en mycket driven versmakare. Min enda invändning är att hon då och då använder utfyllnadsord som ”och” i början av en ny vers.

Helga Henschens bilder är kongeniala, ofta på gränsen till det genialiska. Djuren är lätt karikerade, men det är igen tvekan om att barn som tar del av de här bilderna med hjälp av dem lär sig känna igen alla de här olika djuren.

Det är en väsignelse att En bok för alla gör den här barnboksklassikern tillgänglig för ytterligare en generation av barn!

Håkan Nesser på installationsmiddag. Plats: Uppsala slott

Man kan kanske fråga sig, varför Håkan Nesser, ursprungligen närking, numera med hus på Gotland men också under långa skaparperioder bosatt i England eller ännu längre bort liggande metropoler som New York, utses till hedersupplänning. Men han bodde ju mycket länge i Uppsala – var under sin tid som högstadielärare bland annat svensklärare åt våra barn – så varför inte? Så i går kväll var det middag för honom på Uppsala slott.

Vi var där eftersom Birgitta är hedersupplänning, och dessa får ta med sina respektive till de här sammankomsterna. Således åtföljdes Håkan Nesser också av sin hustru Elke.

Hon satt under middagen bredvid värden, landshövding Peter Egardt, och mitt emot dem satt Håkan Nesser bredvid värdinnan, Lena Egardt. Jag satt nära Håkan, hade min bordsdam Sigrid Kahle, emellan, så jag kunde både följa delar av deras samtal och själv prata lite med Håkan – jag känner honom en smula sen gammalt.

På min vänstra sida hade jag Carl-Gustaf von Ehrenheim och mitt emot mig Stig Strömholm. På vår bordsända satt också Carl-Göran Ekerwald, nu på gamla dar sambo med min bordsdam, vidare författaren Elsie Johansson, som jag en gång i världen har publicerat, samt Anna Dalborg och Inger Åberg, hustrur till hedersupplänningaran Hans Dalborg respektive Lasse Åberg, som alltså satt vid den andra bordsändan, dessutom Anders Wall, vars hustru Charlotte alltså satt vid andra bordsändan. Min hustru satt mellan Hans Dalborg och Hans Alsén. Vid den andra bordsdelen satt också – fast naturligtvis åtskilda – paren Owe Thörnqvist och Berit Gullberg och Cecilia Rydinger-Alin och Folke Alin samt Knut Knutsson, känd från auktionsprogram i TV.

Som ni ser är det här en församling som spänner över allt från lärdom till underhållning, från litteratur till näringsliv, från politik och ämbetsmannavärld till musik. Och det här leder verkligen inte till middagar med bara pliktskyldiga samtal. Ljudnivån stiger snart, delvis också med hjälp av vin, till nivåer som gör det svårt för till exempel min inte helt purunga bordsdam att uppfatta vad som sägs. Årets nye hedersupplänning förväntas hålla ett bordstal, och det klarade Håkan Nesser med både humor och glans. Men det här är som ni förstår en mycket alert församling, van att framträda inför publik, så även min bordsdam berättade en personlig historia med en underton av allvar, och så småningom äskade Berit Gullberg tystnad och berättade en vansinnigt rolig historia i vilken bland annat Evert Taube figurerade.

Den middag vi bjöds på hade uppländsk touche. Som förrätt serverades laxtimbal med löjrom från Mälaren. Varmrätten var lammfilé med rotfrukter, rödvinssås och grönsaker – åtminstone några ingredienser i den här anrättningen kom enligt värdinnan från slottsträdgården.

Sen blev det buffé med ostar från Skogsbackens mejeri utanför Enköping samt bröd från Kråkvilan i Örsundsbro plus marmelad. Och allra sist blev det punchparfait med Slottsbär.

Vid kaffet efteråt i en intilliggande lokal satt vi vid mindre bord, och nu kom Håkan Nesser och satte sig bredvid mig och Birgitta. Bland annat var han intresserad av att prata om min IB-bok, som han hade läst.

Vi hann dock inte så långt, förrän det blev dags för kvällens musikaliska undehållning: Andrea Geurtsen sjöng, ackompanjerad på piano. Det visade sig, att Peter Egardt utan att känna till något personsamband därmed hade engagerat en gammal bekant till Håkan Nesser, från tiden då han undervisade i vår stadsdel. Andrea, som då gick i musikklasserna, var en av hans före detta elever! Jag kan intyga att mötet mellan de här två, efter många år, blev mycket hjärtligt och ytterligare höjde stämningen.

Efteråt pratade också jag med Andrea – jag har tidigare här i bloggen berömt henne för en musikteaterföreställning på Reginateatern i Uppsala, och jag känner också hennes far, Kees Geurtsen, som jag kamperade ihop med i kulturnämnden i Uppsala, vars ordförande (S) han var.

En tidig julbok

Den amerikanske barnboksförfattaren och illustratören Chris Van Allsburgs ”Norrskensexpressen” (i original ”The Polar Express”, 1985) har av amerikanska lärare rankats bland de 100 bästa bilderböckerna genom tiderna. I Sverige gavs den ut 1988 av Corona förlag, i översättmning av David Whitling, och den återutges nu (2013) av En bok för alla. Förlaget anger den som lämplig för barn upp till sexårsåldern, men den innehåller en hel del text och är ingen enkel historia, så jag skulle själv inte läsa den för yngre barn.

Som julbok är den i en del avseenden ganska ovanlig, vilket framgår redan av omslagsbilden, ett lok sett genom snöflingor som yr.

Dess bildvärld skulle jag beskriva som magisk realism; bilderna är också konstnärliga på ett sätt som kanske mer tilltalar de läsande vuxna än de barn dessa vuxna läser boken för. Ibland känns också porträtten av människor som lite stela. Landskapsbilderna lär vara hämtade ur verkligheten – de avbildar verkliga landskap i Grand Rapids i Michigan.

Innehållsligt är det här en fängslande historia. En ung pojke har börjat få kommentarer av typen ”Det finns ingen jultomte” men vill ändå inte släppa det som för de flesta barn är julens innersta väsen, tomten som kommer på en släde med klingande bjällror.

Natten mot julafton väcks han av ljudet av visslande ånga och gnisslande järnhjul. Där ute står ett tåg, insvept i ånga och fallande snöflingor. När pojken går ut, ropar konduktören ”Ta plats!”, och så får han veta att det här tåget heter Norrskensexpressen och går till Nordpolen.

Pojken kliver ombord och möter där andra barn – alla får de varm choklad och nougatkarameller, vita som snö. På färden norrut kan man sedan se både snötäckta fjäll och hungriga vargar.

Vid Nordpolen finns en jättelik leksaksfabrik, en hel tomtestad. På torget där står jultomten med sin släde, dragen av renar. Och bland alla barnen väljer tomten ut vår lille pojke.

Tomten ger pojken en extra ynnest: Han får själv välja ut sin allra första julklapp. Och då väljer pojken en bjällra av dem renarna bär. En sådan får han.

Sedan måste jultomten i väg med alla klapparna, och alla barnen på besök i Tomtestaden sätts på Norrskensexpressen igen för att fraktas hem.

Men när de andra barnen vill se den bjällra han har fått av tomten, kan han inte längre hitta den: Det är hål i morgonrocksfickan, där han har lagt bjällran!

Nästa dag är det jul och utdelning av julklappar, men vår lille pojke sörjer förstås sin borttappade bjällra. Ända tills hans syster hittar ett litet, undangömt paket bakom granen, ett paket med hans namn. I paketet ligger bjällran och en lapp med följande text: ”Hittade denna på sitsen. Laga hålet i din rockficka. Hälsningar JT.”

När han sedan rör bjällran fram och tillbaka, hör han och systern det underbaraste ljud. Men mamma och pappa kan inte höra något ljud alls – de tror att bjällran är sönder.

Bara barn kan höra tomtens bjällra, men ett efter ett förlorar de – även pojkens syster – förmågan att höra dess ljud.

Och så slutar boken så här:

”Allt detta var längesedan, och jag har blivit gammal, men bjällran klingar än för mig. som för alla er som tror på den.”

Det ljusa minnet av Anna Lindh

Under min tid på partiexpeditionen hade jag bland annat ansvar för VU- och partistyrelsesammanträdena, allt från sammanträdesplanering och dagordningar till potokoll. De här sammanträdena brukade hållas på fredagarna, på Sveavägen 68 där jag arbetade, och ibland på fredagskvällen ringde telefonen hemma i Uppsala:

– Hej, det är Anna.

Det var lätt att då tro, att det var vår egen Anna – Birgittas dotter – som ringde, men det var Anna Lindh, som fortsatte:

– Berätta vad som hände på sammanträdet.

Hon hade vid de här tillfällena på grund av utlandsresa eller något annat hinder missat dagens sammanträde och ville nu ha en kort briefing, och då var jag en lämplig källa – dessutom kände hon min hustru och mig sen gammalt, eftersom hon hade börjat sin politiska bana i Uppsala och i vårt län.

Det här var mycket typiskt för Anna. Hon ville alltid vara påläst och uppdaterad.

Däri skilde hon sig mycket från Mona Sahlin, som nu har förekommit i varje minnesarikel och varje filmsnutt som har gjorts till tioårsminnet av Anna Lindhs tragiska död. Det är sant att Mona och Anna och Margot Wallström bildade ett kompisgäng, delvis som en kräkreflex mot Göran Perssons sätt att leda regeringen och partiet, men sinsemellan var de här tjejerna olika, inte minst politiskt. Läs gärna mer om detta i Katrine Kielos’ utmärkta artikel i Dagens Nyheters kulturdel i dag (11 september 2013), ”När socialdemokratin förlorade sin framtid”.

Det här betyder inte, att jag vill hävda, att Anna Lindh och jag alltid fanns på samma frontlinje. Mest tydligt blev detta i folkomröstningen om EMU – jag tillhörde då ledningen för Socialdemokrater mot EMU. När den fruktansvärda nyheten om Annas död kom, la vi för vår del genast ner vår kampanj, men på valnatten visade det sig, att det övertag vi hade fått i den dittillsvarande kampanjen bestod. En del envetna socialdemokratiska EMU-motståndare som Annas pappa röstade visserligen, som ett slags respekthandling, nu ja på valdagen, men en majoritet i vårt parti följde den övertygelse de hade. Och när Birgitta och jag i förrgår var i Enköping och fick bilskjuts till den lokal där en förhandvisning av Tom Alandhs film om Anna Lindh ägde rum, sa han som skjutsade oss att han själv visserligen hade röstat ja i folkomröstningen men att det var vi som röstade nej, som hade fått rätt, och han syftade då på utvecklingen inom euroområdet.

Tom Alandhs långfilmslånga film ”Anna Lindh 1957-2003” måste ni bara se. Den är, mer än Christina Olofssons film i TV4 i går, ”Anna Lindh – människan, ministern, mordet”, ett heltäckande porträtt av Anna Lindh. Vi får inte bara möta Anna Lindh via politikerkolleger och filmklipp från olika framträdanden, utan vi får också en bild av hur hennes engagemang kom tidigt och hur det sen växte. Spektrat av människor som belyser viktiga element i hennes utveckling är också bredare: Man möter till exempel hennes far och en gammal väninna. Den här filmen tar också, fast varligt och med respekt, upp svåra saker i hennes liv, som makens, Bo Holmbergs, tilltagande överkonsumtion av alkohol.

Kanske såg ni i morse i TV1s morgonprogram två av dem som medverkar i Tom Alandhs film, Birgitta Dahl (som Anna redan som 13-åring tog kontakt med i vietnamfrågan) och Jan Nygren, väl förtrogen med de strider som präglade det SSU, vars ordförande också Anna blev. Vill ni se dem också i filmen i kväll, ska ni slå på SvT1 klockan 20.00.

Nästan alla inslag om Anna Lindh innehåller också slutsatsen, att hon var den givna efterträdaren till Göran Persson som socialdemokratisk partiordförande. Hur det hade blivit med det om hon hade fått leva vet ingen, men ett är säkert: Hade hon tagit över partiet, hade vi sluppit mycket av det elände som sedan följde.

Man kan sova gott på många olika sätt

Thérèse Bringholms och Inger Scharis’ (text) samt Lena Forsmans (bild) ”Sov gott” (En bok för alla, 2013, tidigare utgiven av Berghs förlag, 2010) har undertiteln ”upp och ner & under vattnet”, och tanken är väl att väcka intresset för att sova hos den man läser det här för som godnattsaga.

Lena Forsmans bilder av de sovande djuren – koalabjörnen i sitt träd, fladdermössen som sover hängande upp och ner, ormen som sover med öppna ögon, tigerhajen som sover simmande och så vidare, är fascinerande – bara inte barnet man läser för sen lägger sig i badkaret för att likt flodhästen sova under vattnet.

Bildtexterna är följsamma och intresseväckande. Det är också de korta inlagda faktatexterna, men en del av dem är kanske aningen för avancerade för barn man läser bilderböcker för. Så den högläsande föräldern får nog vara beredd på att behöva förklara vad en koalabjörn är, var Australien ligger och vad eukalyptusblad är för någonting, vad en flyttfågel är för någonting och en del annat sådant.

Näst sist presenteras tornseglaren som kan sova i luften.

Som oftast följs detta av något som leder vidare till nästa sida: ”Men inte kan man väl gå och sova på samma gång?”

På de följande uppslagen följer svaret: ”Det kan Julia. En natt gick hon i sömnen…”

Och så slutar det med en bild av ett par damskor med kiss i och under plus texten ”…och kissade i mammas skor. Vilken sömntuta!”.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 10 2013:

”Själbetjäning vid
gravsättning”

Sundsvalls Tidning om en ny typ av självbetjäning i Bergsjö pastorat

* * *

”Pojkens skosnöre ska ha fastnat i bakhjulet och fördes därefter till Astrid Lindgrens barnakut i Solna med ambulanshelikopter.”

Upsala Nya Tidning rapporterar om frakt av skosnöre till sjukhus

Regeringsskifte i Norge

Arbeiderpartiet lyckades, trots en viss tillbakagång, ändå förbli största parti i det norska Stortinget: 30,8 procent (- 2,1) ger partiet 55 mandat (- 9).

Det har förekommit spekulationer om att regeringen ändå skulle försöka hålla sig kvar genom att söka stöd hos framför allt Kristelig Folkeparti, som vämjs inför utsikten att behöva stödja en högerregering, där Fremskrittspartiet ingår, men statsminister Jens Stoltenberg har redan aviserat regeringens avgång efter det att den i början av oktober har lagt sitt budgetförslag.

Och Arbeiderpartiets båda koalitionspartners är knappast heller intresserade av att försöka fortsätta. Senterpartiet har redan under valrörelsen varit inne på att lämna den nuvarande regeringen, och det i valet hårt åtgångna Sosialistisk Venstreparti – bland annat lyckades partiets vice ordförande inte bli återvald – har uttryckligen sagt, att SV nu behöver en tid i opposition med möjlighet att profilera sin egen politik. SV backade med 2,1 procentenheter till 4,1 procent och fick 7 mandat (- 4).

Senterpartiet, som är ett borgerligt jordbrukar- och landsbygdsparti av det gamla svenska Bondeförbundets typ, kommer dock knappast att byta sida – Høyre, långt mindre Fremskrittspartiet, hör inte till deras politiska favoriter. Men SP klarade valet förhållandevis bra: fick 5,4 procent (- 0,8), vilket gav 10 mandat (- 1).

Sosialistisk Venstreparti behöver tid för att bland presumtiva väljare återupprätta sin röd-gröna profil.

I fråga om de mer röda väljarna har SV framför allt i Oslo haft konkurrens av yttervänsterpartiet Rødt, men inte heller Rødt har den här gången lyckats ta något mandat: partiet har fått 1,1 procent (- 0,2).

Det parti som i stället har lyckats i Oslo är Miljøpartiet de Grønne, som i hela landet har fått 2,8 procent (+ 2,5), vilket alltså ändå ger ett mandat (+ 1). De har säkert tagit röster från SV.

Så prognosen är att den nuvarande rödgröna regeringen avgår. Vilket inte är liktydigt med att det kommer att bli helt lätt att skapa ett stabilt alternativ.

Høyre har i det här stortingsvalet återkommit i stor stil: 26,9 procent (+ 9,6) vilket ger 48 mandat (+ 18). Det gör partiet till ny regeringsbildare.

Den som en smula reflekterar över det högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiets resultat, 16,3 procent (- 6,7) och 29 mandat (- 12), inser strax varifrån Høyres återvunna styrka kommer. Av detta följer att betydande delar av dem som har rösat på Høyre knappast är främmande för en regeringssamverkan med FrP. Och det är just regeringssamverkan, inte ett parlamentariskt samarbete, FrP kräver.

Kristelig Folkeparti med 10 mandat (+- 0), baserat på 5,6 procent av rösterna (+- 0), känner djup motvilja mot att sitta i regering tillsammans med FrP.

Inte heller Venstre, ett liberalt parti med grön profil, älskar Fremskrittspartiet men är uppenbarligen mer förhandlingsbenäget. Venstre gjorde ett hyggligt val, fick 5,3 procent (+ 1,4), vilket gav god utdelning i form av nya mandat, + 7 – därmed får partiet 9 mandat i Stortinget.

Så det kommer av allt att döma att bli långa och segdragna förhandlingar, innan vi ser en ny norsk regering.

Vädrets nycker

Under måndagen för en vecka sen drabbades Öregrund av något för årstiden mycket ovanligt: plötsligt var trädgården och gatan utanför täckta av ett vitt täcke – det såg ut som efter en vinterstorm. Dess förinnan hade ljudet från radion i köket dränkts av ett kulspruteliknande smattar mot köksfönstren. Det som förorsakade detta var en intensiv hagelstorm.

Det tog flera timmar innan det här istäcket försvann.

Nu är det sedan flera dagar mycket vackert väder – vi har något som känns som sommarvärme.

Men hagelstormen vållade stora skador i trädgården. De blommande krassarna och en del annan höstprakt försvann. Äpplen slogs ner. Krukväxter Birgitta hade ställt utomhus skadades.

Men vädret är underbart igen. Vi får se hur länge det varar.