Det ljusa minnet av Anna Lindh

Under min tid på partiexpeditionen hade jag bland annat ansvar för VU- och partistyrelsesammanträdena, allt från sammanträdesplanering och dagordningar till potokoll. De här sammanträdena brukade hållas på fredagarna, på Sveavägen 68 där jag arbetade, och ibland på fredagskvällen ringde telefonen hemma i Uppsala:

– Hej, det är Anna.

Det var lätt att då tro, att det var vår egen Anna – Birgittas dotter – som ringde, men det var Anna Lindh, som fortsatte:

– Berätta vad som hände på sammanträdet.

Hon hade vid de här tillfällena på grund av utlandsresa eller något annat hinder missat dagens sammanträde och ville nu ha en kort briefing, och då var jag en lämplig källa – dessutom kände hon min hustru och mig sen gammalt, eftersom hon hade börjat sin politiska bana i Uppsala och i vårt län.

Det här var mycket typiskt för Anna. Hon ville alltid vara påläst och uppdaterad.

Däri skilde hon sig mycket från Mona Sahlin, som nu har förekommit i varje minnesarikel och varje filmsnutt som har gjorts till tioårsminnet av Anna Lindhs tragiska död. Det är sant att Mona och Anna och Margot Wallström bildade ett kompisgäng, delvis som en kräkreflex mot Göran Perssons sätt att leda regeringen och partiet, men sinsemellan var de här tjejerna olika, inte minst politiskt. Läs gärna mer om detta i Katrine Kielos’ utmärkta artikel i Dagens Nyheters kulturdel i dag (11 september 2013), ”När socialdemokratin förlorade sin framtid”.

Det här betyder inte, att jag vill hävda, att Anna Lindh och jag alltid fanns på samma frontlinje. Mest tydligt blev detta i folkomröstningen om EMU – jag tillhörde då ledningen för Socialdemokrater mot EMU. När den fruktansvärda nyheten om Annas död kom, la vi för vår del genast ner vår kampanj, men på valnatten visade det sig, att det övertag vi hade fått i den dittillsvarande kampanjen bestod. En del envetna socialdemokratiska EMU-motståndare som Annas pappa röstade visserligen, som ett slags respekthandling, nu ja på valdagen, men en majoritet i vårt parti följde den övertygelse de hade. Och när Birgitta och jag i förrgår var i Enköping och fick bilskjuts till den lokal där en förhandvisning av Tom Alandhs film om Anna Lindh ägde rum, sa han som skjutsade oss att han själv visserligen hade röstat ja i folkomröstningen men att det var vi som röstade nej, som hade fått rätt, och han syftade då på utvecklingen inom euroområdet.

Tom Alandhs långfilmslånga film ”Anna Lindh 1957-2003” måste ni bara se. Den är, mer än Christina Olofssons film i TV4 i går, ”Anna Lindh – människan, ministern, mordet”, ett heltäckande porträtt av Anna Lindh. Vi får inte bara möta Anna Lindh via politikerkolleger och filmklipp från olika framträdanden, utan vi får också en bild av hur hennes engagemang kom tidigt och hur det sen växte. Spektrat av människor som belyser viktiga element i hennes utveckling är också bredare: Man möter till exempel hennes far och en gammal väninna. Den här filmen tar också, fast varligt och med respekt, upp svåra saker i hennes liv, som makens, Bo Holmbergs, tilltagande överkonsumtion av alkohol.

Kanske såg ni i morse i TV1s morgonprogram två av dem som medverkar i Tom Alandhs film, Birgitta Dahl (som Anna redan som 13-åring tog kontakt med i vietnamfrågan) och Jan Nygren, väl förtrogen med de strider som präglade det SSU, vars ordförande också Anna blev. Vill ni se dem också i filmen i kväll, ska ni slå på SvT1 klockan 20.00.

Nästan alla inslag om Anna Lindh innehåller också slutsatsen, att hon var den givna efterträdaren till Göran Persson som socialdemokratisk partiordförande. Hur det hade blivit med det om hon hade fått leva vet ingen, men ett är säkert: Hade hon tagit över partiet, hade vi sluppit mycket av det elände som sedan följde.

Man kan sova gott på många olika sätt

Thérèse Bringholms och Inger Scharis’ (text) samt Lena Forsmans (bild) ”Sov gott” (En bok för alla, 2013, tidigare utgiven av Berghs förlag, 2010) har undertiteln ”upp och ner & under vattnet”, och tanken är väl att väcka intresset för att sova hos den man läser det här för som godnattsaga.

Lena Forsmans bilder av de sovande djuren – koalabjörnen i sitt träd, fladdermössen som sover hängande upp och ner, ormen som sover med öppna ögon, tigerhajen som sover simmande och så vidare, är fascinerande – bara inte barnet man läser för sen lägger sig i badkaret för att likt flodhästen sova under vattnet.

Bildtexterna är följsamma och intresseväckande. Det är också de korta inlagda faktatexterna, men en del av dem är kanske aningen för avancerade för barn man läser bilderböcker för. Så den högläsande föräldern får nog vara beredd på att behöva förklara vad en koalabjörn är, var Australien ligger och vad eukalyptusblad är för någonting, vad en flyttfågel är för någonting och en del annat sådant.

Näst sist presenteras tornseglaren som kan sova i luften.

Som oftast följs detta av något som leder vidare till nästa sida: ”Men inte kan man väl gå och sova på samma gång?”

På de följande uppslagen följer svaret: ”Det kan Julia. En natt gick hon i sömnen…”

Och så slutar det med en bild av ett par damskor med kiss i och under plus texten ”…och kissade i mammas skor. Vilken sömntuta!”.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 10 2013:

”Själbetjäning vid
gravsättning”

Sundsvalls Tidning om en ny typ av självbetjäning i Bergsjö pastorat

* * *

”Pojkens skosnöre ska ha fastnat i bakhjulet och fördes därefter till Astrid Lindgrens barnakut i Solna med ambulanshelikopter.”

Upsala Nya Tidning rapporterar om frakt av skosnöre till sjukhus