Tago som en äldre Galago

25 september 2013 18:14 | Media, Serier | Inga kommentarer

Folket bakom den alternativa serietidningen Galago drev också under en period förlaget Tago. Senare köptes Galago upp av Ordfront, och serieutgivningen blev en uppgift för dess etikett Ordfront Galago.

Efter en schism lämnade serieförläggaren Rolf Classon, en centralgestalt i gamla Galago, det nya förlaget och startade ett eget serieförlag, Kartago. Classon sålde 2010, för att få tillgång till tryggare kapital, antar jag, sitt förlag till Bonniers men fortsätter att leda det.

Till det Classon lyckades med var att locka över en mycket stor del av de gamla galagoserietecknarna till sitt nya förlag, och också en del av de tecknare Galago senare har publicerat har han lyckats värva till sitt Kartago.

När han nu ger ut serieantologin ”Tago v. 1” (Kartago förlag, 2013), återbrukar han inte bara ett gammalt förlagsnamn, knutet till Galago: En mycket stor del av bidragsgivarna hör till galagokretsen, inte bara den gamla utan delvis också den nya.

I den här antologin hittar jag en hel rad serieskapare, vars namn jag omedelbart förknippar med Galago: Lena Ackebo, Anneli Furmark, Nina Hemmingson, Johan Jergner-Ekervik, Martin Kellerman, Knut Larsson, Gunnar Lundkvist, Sara Olausson, Joakim Pirinen, Emma Rendel, Jan Stenmark och Frida Ulvegren – kanske finns det ännu fler med den här anknytningen.

Några av bidragsgivarna möter man i och för sig i en för dem ny genre, som prosaister. Mest spektakulär är i det fallet Lena Ackebo, som har skrivit en porrnovell, en märklig blandning av bokslutsterminologi och utstuderade samlagsskildringar. Martin Kellerman har valt att skriva om sin gamle förläggares, Rolf Classons, svårigheter med att skriva sina memoarer: året är här 2039, Kellerman själv död, och historien börjar i en iskall kåk och med en vådlig brasa på den is som ligger i viken utanför. Classon själv publicerar faktiskt i bokens inledning ett memoarartat stycke, om en historia han i mitten av sjuttiotalet – i Grekland – hade med en nyazeeländsk tjej, som sedan försvann. Den här historien är mycket tidstypisk: här förekommer andra droger än den whisky Classon ymnigt konsumerar i Kellermans historia.

Med ett prosabidrag – ett antal korta satiriska sverigebilder förklädda till resereportage – medverkar också Eric Ericson. Läsnöjet störs dock något av att Ericson och för övrigt även Kellerman inte kan skilja på ”de” och ”dem”; Ericson kan heller inte skilja på ”bredden” och ”brädden”.

När det gäller serierna i den här antologin, är de flesta läsvärda, dessutom vältecknade, en sida av seriekosnten Galago av i dag inte verkar odla. Å andra sidan finns det i ”Tago V. 1″ ett bidrag, som i fråga om teckningarna slår alla andra originalbidrag i det här numret, men som mer är en illustrerad prosatext än serie: Anneli Furmarks fina bildversion av Cora SandelsTvå katter i Paris”, baserad på boken ”Djur som jag känt”.

Jag uppskattar också mycket Oskar Ekmans artikel om legendaren Gustaf Tenggren, mannen som i Disneys studior skapade mästerverk som ”Snövit” och ”Pinocchio”.

Den här antologin innehåller också en veterligen hittills opublicerad serie av Carl Larsson , ”Söndagspromenaden”. Den här serien har Rolf Classon hittat i ett arkiv i Bonnier-husets källare. Som just serie har den här skapelsen sina begränsningar, men intressant är det ju att få ta del av den.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^