Partiledaren som aldrig kom att prövas på riktigt

När Håkan Juholt valdes till partiledare – jag var med på den kongressen fast som gäst, inte ombud – hörde jag till dem som gladdes över valet. Jag kände lättnad över att Mona Sahlin hade efterträtts av en partiordförande med klassiska socialdemokratiska värderingar, värderingar som han gav uttryck åt i ett lysande tal inför en jublande kongress.

Och för att göra en kort historia ännu kortare: Som många andra som gillade den kurs han slog in på, försvarade jag honom länge, men så småningom drog jag den slutsats han själv tvingades dra: I den situation han hade hamnat, åtminstone delvis genom egna tabbar, fanns det till slut ingen annan utväg för honom än att avgå.

När han i kväll i TV intervjuades i programmet ”Min sanning”, medgav han också att han hade gjort tabbar, främst då att han tydligen utan närmare eftertanke av Riksdagen hade begärt full ersättning för den bostad i Stockholm, där han bodde tillsammans med sin nya hustru. Det borde han förstås inte ha gjort, men riksdagsförvaltningens regler var på den tiden oklara, så oklara att också andra riksdagsledamöter hade gjort motsvarande fel.

Om allt detta och en del annat talade han öppenhjärtigt i kvällens TV-program. Och hans slutsats var fortfarande, att han i den situation han hade hamnat i inte hade något annat reellt val än att avgå.

Jag nämner inte det här för att jag har någon annan mening – Juholt kunde, som situationen utvecklade sig, knappast sitta kvar. Men kanske hade han kunnat rida ut stormen, om han hade fått helhjärtad uppbackning av hela den övriga partiledningen och också hade fått ett bättre administrativt stöd. För han var faktiskt en lysande talare och agitator, dessutom med riktiga socialdemokratiska värderingar.

Men nu fanns det andra i den av kongrssen valda partiledningen, som inte var beredda att stödja honom när det började blåsa. Några av dessa – han nuddade vid ett namn – hade varit konkurrenter till honom om ordförandeposten eller förespråkade en annan politisk linje. Allt det här kommer väl att redovisas närmare i framtida memoarer och doktorsavhandlingar, men det gläder mig, att han bland dem som i det längsta stöttade honom nämnde Stefan Löfven.

En del av de ledande socialdemokrater, som ser sina politiska maktambitioner spräckta, väljer i dag i oroande utsträckning att då i stället skaffa sig mycket välbetalda jobb och uppdrag i det privata näringslivet.

Inte för att jag tror att det privata näringslivet skulle vara intresserat av Håkan Juholt, men det gläder en gammal vänstersosse, att Juholt trots de törnar han fick, många av dem avsiktliga knuffar, fortsätter att kuska land och rike kring och tala på partimöten.