En tidig julbok

12 september 2013 13:24 | Barnkultur | 1 kommentar

Den amerikanske barnboksförfattaren och illustratören Chris Van Allsburgs ”Norrskensexpressen” (i original ”The Polar Express”, 1985) har av amerikanska lärare rankats bland de 100 bästa bilderböckerna genom tiderna. I Sverige gavs den ut 1988 av Corona förlag, i översättmning av David Whitling, och den återutges nu (2013) av En bok för alla. Förlaget anger den som lämplig för barn upp till sexårsåldern, men den innehåller en hel del text och är ingen enkel historia, så jag skulle själv inte läsa den för yngre barn.

Som julbok är den i en del avseenden ganska ovanlig, vilket framgår redan av omslagsbilden, ett lok sett genom snöflingor som yr.

Dess bildvärld skulle jag beskriva som magisk realism; bilderna är också konstnärliga på ett sätt som kanske mer tilltalar de läsande vuxna än de barn dessa vuxna läser boken för. Ibland känns också porträtten av människor som lite stela. Landskapsbilderna lär vara hämtade ur verkligheten – de avbildar verkliga landskap i Grand Rapids i Michigan.

Innehållsligt är det här en fängslande historia. En ung pojke har börjat få kommentarer av typen ”Det finns ingen jultomte” men vill ändå inte släppa det som för de flesta barn är julens innersta väsen, tomten som kommer på en släde med klingande bjällror.

Natten mot julafton väcks han av ljudet av visslande ånga och gnisslande järnhjul. Där ute står ett tåg, insvept i ånga och fallande snöflingor. När pojken går ut, ropar konduktören ”Ta plats!”, och så får han veta att det här tåget heter Norrskensexpressen och går till Nordpolen.

Pojken kliver ombord och möter där andra barn – alla får de varm choklad och nougatkarameller, vita som snö. På färden norrut kan man sedan se både snötäckta fjäll och hungriga vargar.

Vid Nordpolen finns en jättelik leksaksfabrik, en hel tomtestad. På torget där står jultomten med sin släde, dragen av renar. Och bland alla barnen väljer tomten ut vår lille pojke.

Tomten ger pojken en extra ynnest: Han får själv välja ut sin allra första julklapp. Och då väljer pojken en bjällra av dem renarna bär. En sådan får han.

Sedan måste jultomten i väg med alla klapparna, och alla barnen på besök i Tomtestaden sätts på Norrskensexpressen igen för att fraktas hem.

Men när de andra barnen vill se den bjällra han har fått av tomten, kan han inte längre hitta den: Det är hål i morgonrocksfickan, där han har lagt bjällran!

Nästa dag är det jul och utdelning av julklappar, men vår lille pojke sörjer förstås sin borttappade bjällra. Ända tills hans syster hittar ett litet, undangömt paket bakom granen, ett paket med hans namn. I paketet ligger bjällran och en lapp med följande text: ”Hittade denna på sitsen. Laga hålet i din rockficka. Hälsningar JT.”

När han sedan rör bjällran fram och tillbaka, hör han och systern det underbaraste ljud. Men mamma och pappa kan inte höra något ljud alls – de tror att bjällran är sönder.

Bara barn kan höra tomtens bjällra, men ett efter ett förlorar de – även pojkens syster – förmågan att höra dess ljud.

Och så slutar boken så här:

”Allt detta var längesedan, och jag har blivit gammal, men bjällran klingar än för mig. som för alla er som tror på den.”