Fågelpoesi

Nummer 4 2013 av Lyrikvännen har legat ett tag på nattduksbordet i lägenheten i Uppsala. Jag ambulerar ju mellan Uppsala och Öregrund, men i det här fallet beror nog dröjsmålet med läsningen mest på att jag har genomgått en ögonoperation. Men nu har lusten att läsa vaknat till liv igen.

Det här numret av Lyrikvännen har ”Fåglar i poesin” som tema. Mycket i den – både fågeldikter och essäer om fåglar i poesin – är läsvärt, men själv har jag främst fastnat för Göran Bergengrens långa, inledande essä med många insprängda dikter, ”Var visslar en bondtrygg stare?”. Varför har jag förresten aldrig tidigare läst något av Bergengren? När jag googlar på honom, hittar jag ett trettital böcker av honom.

Den här långa essän är en blandning av egna upplevelser av fåglar och natur och av en mängd dikter med fåglar som motiv. Det ena förtar inte det andra, men det är nästan berusande att läsa en så sinnlig och konkret och personlig text, som vittnar om författarens förtrogenhet med fåglar och natur, skogens röster runt en torpglänta.

Och fågeldikterna är valda med kunskap och känsla. Som det här stycket ur ”Sista året” i Harry Martinsons ”Gräsen i Thule”, 1958:

När allt var tyst igen
kom vesslan fram ur den gamla spiselmuren
Hon tillkallade en gök från skogen,
och de höll båda en andaktsstund
Göken gol en gökpsalm.
Därmed var det hela över.
Inget var därefter som förr.
Men somrarna vandrade fram
och lät växa rödvensgräs och kransar.

* * *

”Lyrikvännen”, med Jonas Ellerström som ansvarig utgivare och en av redaktörerna, är fortsatt en oumbärlig kulturtidskrift. Helårsprenumeration – sex nummer – kostar 320 kronor. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 9903.

En gång i världen startades Lyrikklubben och Lyrikvännen av gamla Folket i Bilds förlag, då ägt av Tidens förlag., i sin tur ägt av Socialdemokratiska partiet. Sen sålde partiet sina förlag, även Prisma, till Kooperativa Förbundet, som tidigare ägde Rabén & Sjögren och sedan också köpte Norstedts förlag. Av detta blev det Sveriges näst största förlagsgrupp; KF kom också att äga Akademibokhandeln, den största bokhandelskedjan i Sverige.

En del av det inköpta gjorde sig KF och Norstedts-gruppen av med, däribland Lyrikvännen, som alltså hamnade hos Ellerströms. Och nu annonserar KF ut hela sin förlags- och bokhandels- och bokklubbsgrupp till försäljning. Sen återstår bara minnena av arbetarrörelsens och kooperationens en gång så stolta kulturambitioner.

Tur att det finns kvar kulturbärare som Ellerströms.

Mitten i Norge splittras ytterligare?

Norge har tre klassiska mittenpartier: det liberala Venstre, Kristelig Folkeparti och landsbygds- och jordbrukarpartiet Senterpartiet.

I årets stortingsval tillkom till den här mittengrupperingen också Miljøpartiet de Grønne, i jämförelse med de övriga mittenpartierna särpräglat, eftersom det vägrar att ge sitt stöd åt något block.

Den traditionella norska mitten har också under de senaste valperioderna varit splittrad på så sätt, att Senterpartiet har ingått i en regeringskoalition, som i övrigt har bestått av Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Och när nu valresultatet tvingar den här regeringen att avgå, är det ingen som väntar sig, att SP i stället skulle stödja eller ingå i den kommande Høyre-ledda regeringen, detta även om partiet liksom de övriga partierna i den avgående regeringen naturligtvis i första hand kommer att se om sitt eget hus.

Dock är det så att den kommande regeringsbildaren Høyre dels måste låta Fremskrittspartiet ingå i eller få detta parti att stödja en minoritetsregering, dels få stöd av minst ett mittenparti. FrP kräver dock att få ingå i den nya regeringen, och det är här dilemmat för mittenpartierna uppstår.

Mest regeringsbenäget av de senare är Venstre.

Kristelig Folkeparti är splittrat – framför allt vill partiet inte hamna i regering tillsammans med det högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Men också ett scenario, där Venstre men inte KrF ingår i en ny koalitionsregering, bekymrar stora delar av partiet.

Och det här handlar inte bara om rädsla för att partiet ska förlora inflytande. I KrF finns också en rädsla för att centrum i norsk politik ytterligare ska splittras och därmed, åtminstone som samlad kraft, förlora ännu mer i beydelse.