OD-capricer på återhörande

OD, Orphei Drängar, är en ärevördig institution i Uppsalas musikliv, startad redan 1853. Den här kören har haft många berömda och mycket kapabla dirigenter, men många minns med särskild glädje Eric Ericson, som dirigerade kören 1951-1991.

Under hans tid som chefdirigent introducerades också de överraskningskonserter, kallade capricer, där kören, bland annat med hjälp av gästartister – man får i förväg inte höra vilka de är – blandar högt och lågt, oavsett genre alltid på ett lika välklingande sätt och med extra gott humör.

OD har börjat dokumentera sina capricer på CD, och då förstås med betoning på inslagen med gästartisterna.

Volym 4 av serien ”Capricer med OD” (BIS Northern Lights, NL-CD-5024) omfattar capricerna åren 1982-1986, samtliga av dessa således ledda av Eric Ericson.

ODs rent körliga insatser är ofta briljanta, men jag tror att också ODisterna förstår och villigt medger, att det är gästartisterna och deras sångnummer som vid just de här tillfällena är de stora slagnumren och det som en skiva som den här säljer på.

Från 1982 års Caprice får vi således höra OD sjunga ”Smideskören” ur Verdis ”Trubaduren”, och även gästartisten Bengt Rundgren gör ett för ODs musiktradition normalt framträdande i ”Gremins aria” ur Tjajkovskijs ”Eugen Onedin”. Men mycket mer utmanande och roligt för publiken är det att få höra Rundgren gå lös på Paul Ankas ”Diana”. Sen sjunger Britt-Marie Aruhn något förväntat, ett stycke av Henry Purcell – men jag kan tänka mig jublet som bryter ut, när hon och Rundgren tillsammans sjunger ”Tiger Rag” med svensk text.

1983 års Caprice innehåller Bellmans ”Hör, i Orphei drängar” – ODs signaturmelodi – men tolkad på gregorianskt sätt. Ingvar Wixell medverkar med Taubes ”Kom i min famn”. Men jublet vet inga gränser när Tage Danielsson återvänder till sin studiestad och bland annat sjunger ”En månskenspromenad”.

Vid 1984 års Caprice får vi höra ”Hör, I Orpei Drängar” i kinesisk version. Lill Lindfors sjunger en finsk folkvisa och Olle Adolphson sin ”Nu är det gott att leva”.

Vid 1985 års Caprice gör ODarna själva ”Cadillac”. Vi får höra Björn Skifs sjunga dels en beatleslåt, dels en dänga. Operadivan Siv Wennberg sjunger ”Jag hatar män” ur Cole Porers ”Kiss Me Kate”. Och så sjunger Sivan-Divan och Björn Skifs tillsammans Hoagey Carmichaels ”Two Sleepy People”.

Sist på den här CDn ligger smakproven ur 1986 års Caprice. Jan-Olof Strandberg sjunger ”Hundvisan” ur Becketts ”I väntan på Godot”
och OD Nils Ferlins ”Gårdstango”. Annika Skoglund sjunger Ellingtons ”Sophisticated Lady”, och så har hon åt OD arrangerat Sondheims ”Send In the Clowns”.

Nå, har ni förstått att det här är en CD värd att lyssna på?

En ung brittisk folksångerska

Emily Portman är en ung brittisk folksångerska och singer-songwriter från Glastenbury, Northumberland. Hennes CD från 2012 heter ”Hatchling” (Furrow Records FURR006). Det här är hennes andra CD, och jag har i brittisk press läst att den är ganska lik debutplattan, som jag själv inte har hört.

Portman sjunger och spelar concertina (ett tangentinstrument, en engelsk variant av dragspel), banjo och ukulele men får ofta stöd av Lucy Farrell och Rachel Newton med stämsång plus ytterligare instrument.

Hon är starkt präglad av traditionell musik, även när hon har komponerat melodin själv, och de texter hon sjunger vilar ofta på myt och saga: Adam och Eva, Askungen, Törnrosa, Leda och svanen. Melodierna är påfallande ofta av vaggvisekaraktär.

Det här gör att det ibland känns en smula enahanda, även om det är vackert.

Av de traditionella, av Portman bearbetade sångerna vill jag främst nämna ”Old Mother Eve”, och av Portmans egna sånger tycker jag mycket om den stämningsfulla ”When You’re Weary”, också den med drag av vaggvisa.