Håkan Nesser på installationsmiddag. Plats: Uppsala slott

12 september 2013 17:45 | Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 12 kommentarer

Man kan kanske fråga sig, varför Håkan Nesser, ursprungligen närking, numera med hus på Gotland men också under långa skaparperioder bosatt i England eller ännu längre bort liggande metropoler som New York, utses till hedersupplänning. Men han bodde ju mycket länge i Uppsala – var under sin tid som högstadielärare bland annat svensklärare åt våra barn – så varför inte? Så i går kväll var det middag för honom på Uppsala slott.

Vi var där eftersom Birgitta är hedersupplänning, och dessa får ta med sina respektive till de här sammankomsterna. Således åtföljdes Håkan Nesser också av sin hustru Elke.

Hon satt under middagen bredvid värden, landshövding Peter Egardt, och mitt emot dem satt Håkan Nesser bredvid värdinnan, Lena Egardt. Jag satt nära Håkan, hade min bordsdam Sigrid Kahle, emellan, så jag kunde både följa delar av deras samtal och själv prata lite med Håkan – jag känner honom en smula sen gammalt.

På min vänstra sida hade jag Carl-Gustaf von Ehrenheim och mitt emot mig Stig Strömholm. På vår bordsända satt också Carl-Göran Ekerwald, nu på gamla dar sambo med min bordsdam, vidare författaren Elsie Johansson, som jag en gång i världen har publicerat, samt Anna Dalborg och Inger Åberg, hustrur till hedersupplänningaran Hans Dalborg respektive Lasse Åberg, som alltså satt vid den andra bordsändan, dessutom Anders Wall, vars hustru Charlotte alltså satt vid andra bordsändan. Min hustru satt mellan Hans Dalborg och Hans Alsén. Vid den andra bordsdelen satt också – fast naturligtvis åtskilda – paren Owe Thörnqvist och Berit Gullberg och Cecilia Rydinger-Alin och Folke Alin samt Knut Knutsson, känd från auktionsprogram i TV.

Som ni ser är det här en församling som spänner över allt från lärdom till underhållning, från litteratur till näringsliv, från politik och ämbetsmannavärld till musik. Och det här leder verkligen inte till middagar med bara pliktskyldiga samtal. Ljudnivån stiger snart, delvis också med hjälp av vin, till nivåer som gör det svårt för till exempel min inte helt purunga bordsdam att uppfatta vad som sägs. Årets nye hedersupplänning förväntas hålla ett bordstal, och det klarade Håkan Nesser med både humor och glans. Men det här är som ni förstår en mycket alert församling, van att framträda inför publik, så även min bordsdam berättade en personlig historia med en underton av allvar, och så småningom äskade Berit Gullberg tystnad och berättade en vansinnigt rolig historia i vilken bland annat Evert Taube figurerade.

Den middag vi bjöds på hade uppländsk touche. Som förrätt serverades laxtimbal med löjrom från Mälaren. Varmrätten var lammfilé med rotfrukter, rödvinssås och grönsaker – åtminstone några ingredienser i den här anrättningen kom enligt värdinnan från slottsträdgården.

Sen blev det buffé med ostar från Skogsbackens mejeri utanför Enköping samt bröd från Kråkvilan i Örsundsbro plus marmelad. Och allra sist blev det punchparfait med Slottsbär.

Vid kaffet efteråt i en intilliggande lokal satt vi vid mindre bord, och nu kom Håkan Nesser och satte sig bredvid mig och Birgitta. Bland annat var han intresserad av att prata om min IB-bok, som han hade läst.

Vi hann dock inte så långt, förrän det blev dags för kvällens musikaliska undehållning: Andrea Geurtsen sjöng, ackompanjerad på piano. Det visade sig, att Peter Egardt utan att känna till något personsamband därmed hade engagerat en gammal bekant till Håkan Nesser, från tiden då han undervisade i vår stadsdel. Andrea, som då gick i musikklasserna, var en av hans före detta elever! Jag kan intyga att mötet mellan de här två, efter många år, blev mycket hjärtligt och ytterligare höjde stämningen.

Efteråt pratade också jag med Andrea – jag har tidigare här i bloggen berömt henne för en musikteaterföreställning på Reginateatern i Uppsala, och jag känner också hennes far, Kees Geurtsen, som jag kamperade ihop med i kulturnämnden i Uppsala, vars ordförande (S) han var.

En tidig julbok

12 september 2013 13:24 | Barnkultur | 1 kommentar

Den amerikanske barnboksförfattaren och illustratören Chris Van Allsburgs ”Norrskensexpressen” (i original ”The Polar Express”, 1985) har av amerikanska lärare rankats bland de 100 bästa bilderböckerna genom tiderna. I Sverige gavs den ut 1988 av Corona förlag, i översättmning av David Whitling, och den återutges nu (2013) av En bok för alla. Förlaget anger den som lämplig för barn upp till sexårsåldern, men den innehåller en hel del text och är ingen enkel historia, så jag skulle själv inte läsa den för yngre barn.

Som julbok är den i en del avseenden ganska ovanlig, vilket framgår redan av omslagsbilden, ett lok sett genom snöflingor som yr.

Dess bildvärld skulle jag beskriva som magisk realism; bilderna är också konstnärliga på ett sätt som kanske mer tilltalar de läsande vuxna än de barn dessa vuxna läser boken för. Ibland känns också porträtten av människor som lite stela. Landskapsbilderna lär vara hämtade ur verkligheten – de avbildar verkliga landskap i Grand Rapids i Michigan.

Innehållsligt är det här en fängslande historia. En ung pojke har börjat få kommentarer av typen ”Det finns ingen jultomte” men vill ändå inte släppa det som för de flesta barn är julens innersta väsen, tomten som kommer på en släde med klingande bjällror.

Natten mot julafton väcks han av ljudet av visslande ånga och gnisslande järnhjul. Där ute står ett tåg, insvept i ånga och fallande snöflingor. När pojken går ut, ropar konduktören ”Ta plats!”, och så får han veta att det här tåget heter Norrskensexpressen och går till Nordpolen.

Pojken kliver ombord och möter där andra barn – alla får de varm choklad och nougatkarameller, vita som snö. På färden norrut kan man sedan se både snötäckta fjäll och hungriga vargar.

Vid Nordpolen finns en jättelik leksaksfabrik, en hel tomtestad. På torget där står jultomten med sin släde, dragen av renar. Och bland alla barnen väljer tomten ut vår lille pojke.

Tomten ger pojken en extra ynnest: Han får själv välja ut sin allra första julklapp. Och då väljer pojken en bjällra av dem renarna bär. En sådan får han.

Sedan måste jultomten i väg med alla klapparna, och alla barnen på besök i Tomtestaden sätts på Norrskensexpressen igen för att fraktas hem.

Men när de andra barnen vill se den bjällra han har fått av tomten, kan han inte längre hitta den: Det är hål i morgonrocksfickan, där han har lagt bjällran!

Nästa dag är det jul och utdelning av julklappar, men vår lille pojke sörjer förstås sin borttappade bjällra. Ända tills hans syster hittar ett litet, undangömt paket bakom granen, ett paket med hans namn. I paketet ligger bjällran och en lapp med följande text: ”Hittade denna på sitsen. Laga hålet i din rockficka. Hälsningar JT.”

När han sedan rör bjällran fram och tillbaka, hör han och systern det underbaraste ljud. Men mamma och pappa kan inte höra något ljud alls – de tror att bjällran är sönder.

Bara barn kan höra tomtens bjällra, men ett efter ett förlorar de – även pojkens syster – förmågan att höra dess ljud.

Och så slutar boken så här:

”Allt detta var längesedan, och jag har blivit gammal, men bjällran klingar än för mig. som för alla er som tror på den.”