När Boris fick glasögon

Olof Landström, född 1943, har tillsammans med hustrun Inga gjort en rad fina barnböcker, till exempel en hel radda om Bu och Bä. Han är en mycket anlitad barnboksillustratör, har illustrerat böcker av bland andra Barbro Lindgren, Tomas och Juija Wieslander och Ulf Stark. Bland hans tidiga succéer finns ”Kalles klätterträd” från 1968, som 1975 blev animerad film i samarbete med Peter Cohen, en annan barnboksförfattare vars böcker han har illustrerat.

2002 utgav Peter Cohen (text) och Olof Landström (bild) tillsammans bilderboken ”Boris glasögon” (Rabén & Sjögren), som nu, 2013, ges ut på nytt av En bok för alla.

Bokens Boris är visserligen ganska barnslig, men inte – som man i förstone frestas att tro – något barn. Och kanske är det klokt: Om man för ett barn, som behöve glasögon, ska presentera problemen med dålig syn, är det måhända lättare att visa både avigsidorna och komiken med att inte kunna se ordentligt, om barnet i fråga får lite distans till ämnet.

Den här historien börjar med att TV-bilden hemma hos Boris ter sig allt mer suddig, så efter att (med hjälp av förstoringsglas) ha hittat numret till TV-reparatören i telefonkatalogen, ringer han denne, som dock konstaterar att Boris nog snarare borde gå till ögonläkaren.

Dennes diagnos blir att Boris är astigmatiker, och så får då Boris glasögon som korrigerar det här synfelet. En ny värld öppnar sig för honom: han ser de små fingrarna på bebisarna i barnvagnarna, han ser hur snygg Gudrun i bageriet egentligen är och så får han till och med nytt jobb på radiofabrikens stickproppsavdelning. Men den nya synskarpa tillvaron har också sina problem: han ser spindelväv och dammråttor och upptäcker att de där TV-programmen han (inte) såg förut kanske inte var så bra.

Ett slag är han rent av benägen att slänga glasögonen, men både marsipanrosorna och Gudrun i bageriet lockar, så han behåller dem i alla fall.

En fin barnbok från Sydkorea

Ho Baek Lee, född 1962, är barnboksförfattare från Sydkorea; han illustrerar också själv sina böcker. 2012 fick han Peter Pan-priset för sin bilderbok ”Ensam hemma” (översättning Linda Palenius, En bok för alla 2013.

På svenska utkom den först 2011, på Berghs förlag. I original publicerades den 2000, men den kan ju knappast – i motsats till vad som i den svenska upplagan anges som originalets titel – då ha hetat ”What On Earth Happened This Night” – det senare tyder snarare på att boken har översatts via en engelskspråkig utgåva.

Nå, knappast någon skada skedd. Texterna till de stora och generösa bilderna är korta och av ett slag som knappast kan fara illa av att gå via ett tredje språk.

Historien, ofta berättad i gråtonsbilder, som då och då avbryts av en färgbild, är enkel och rar. En liten vit kanin har lämnats ensam hemma, när familjen som äger honom har åkt till mormor. Normalt bor han på balkongen, men nu har någon råkat lämna balkongdörren öppen, så vår lilla vita kanin kan ta sig in i lägenheten och utan att bli störd eller hindrad göra allt det där som kaniner normalt inte får göra.

Han visar sig också ha förmågor som ingen anade att kaniner hade: Han öppnar kylen och hittar mat att äta, på tallrik som man kan anta att hans lilla matte eller husse också gör. Han kollar på en DVD-film och äter chips. Han – eller är det en hon; man får aldrig veta – provar läppstift och tjejkläder. Både böcker och byggklossar lockar, och så metar han en stund i en kartong. Festligt är det att se den lilla kaninen kämpa med en jättestor rullskridsko. Det blir en lång dag, och till slut tar sig vår lilla vita kanin en lur i sängen.

Men i tid, innan familjen kommer hem från besöket hos mormor, slinker han ut på sin balkong.

När familjen kommer hem, anar den inte vad kaninen har gjort när de var borta. Men om de tittade riktigt noga, skulle de hitta spår efter honom: små små bajskulor som har råkat komma när han var på flera av sina äventyrsställen.

Livsstilsmagazin om planekonomi

Galago kallar sig numera för Sveriges enda livsstilsmagazin om planekonmi, och vänsterkroken är det inget fel på; jag citerar ur en dödsannons med en fyrklöver i stället för ett kors överst:

Centerpartiet
(född Bondeförbundet)

* I deember 1910
+ I februari 2011

har idag insomnat efter en
tids idédebatt. Centerpartiet
efterlämnar sig tiotusentals
otydliga politiker.

Annie Lööf förekommer även i Henrik Bomanders ”Tillfällig lösning”, en serie om hur det är att jobba på ett bemanningsföretag. Det här är en serie som jag i hög grad sympatiserar med, politiskt vill säga – men den lider, som så många andra serier i dagens Galago, av att mer vara ett illustrerat debattinlägg än en serie.

Serier har, när de är som bäst, genrens speciella balans mellan bilder och ord, i det senare fallet bara nödvändiga sådana, och handlingen bör helst ha en tydlig slutpoäng.

Och serierna i Galago bryter nästan generellt mot det här.

Den ganska rutinerade Malin Billers ”Mönster” är en självanalys, mest i ord (med lite illustrationer, ofta av ansiktsuttryck, till).

Karolina Bångs ”Bestäm din egen ålder” är ett illustrerat debattinlägg.

Intressantare gestaltad är Pontus Lundkvists ”Utanförskapet”, och jag gillar också dess påhopp på Fredrik Reinfeldt, men jag tycker faktiskt att det väl fantasifulla groteskeriet i den här serien förtar effekten.

Då gillar jag, som serie, bättre Daniela Wilks’ episka ”Pappan som sparade för mycket”

Annat i det här numret av Galago (nummer 1 2013) lever främst genom sitt konstnärliga uttryck.

Lisa Ewalds ”Hej tjejor” består av en serie cartoons snarare än serier, montage lite i Jan Stenmarks anda, men egensinnigare.

Anna Ehrlemarks ”Överflöd” bestrår bara av uttrycksfulla svart-vita bilder utan ord.

Och så medvekar en av de gamla galagomästarna, John Andersson, med ”Loire Chablis 3”, som kunde ingå i kursplanerna både för blivande psykoanalytiker och blivande konsthistoriker.

* * *

Det är ju utmärkt att Galago finns som kanal för annorlunda serier, också politiska serier, även om man där också hittar en hel del som inte riktigt håller måttet.

Till exempel Sara Granér, som medverkar i det här numret, har ju hittat vägen från Galago till en mycket stor tidning, Aftonbladet – men det är på Aftonbladets kultursidor, inte tidningens seriesida, hennes ganska textberoende samtidskommentarer går.

Tendensen i dagspressen i dag är ju att antalet publicerade serier blir färre och färre.

När publicerade Galago sist comic strips av någon ny serieskapare, som den här vägen kunde bli upptäckt av någon av de stora drakarna? När såg man i Galago sist en ny och originell svensk äventyrsserie, lämplig att också publicera som fortsättningsserie i lite större format i någon söndagstidning?

Last chorus: Mona Hillman

Mona Hillman, vän och gammal arbetskamrat, är död. Det känns overkligt på många sätt. Mona, född den 13 april 1952 och död den 19 februari 2013, dog således vid blott 60 års ålder. En elakartad cancer ändade hennes liv. Själv minns jag henne som aktiv, levnadsglad, mångsidigt begåvad.

Mona kom från min gamla hemstad Sundsvall, men åldersskillnaden – jag är 15 år äldre – gjorde att vi aldrig träffades på den tiden. För min del lärde jag känna henne när hon arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, på partiexpeditionens organisationsavdelning. Jag arbetade på den tiden närmast under partisekreteraren, men även om det fanns ärenden där vi kom i kontakt med varann, var det inte främst därför vi blev vänner. För att tala klarspråk: även på en arbetsplats av det här slaget förekom det att vackra och begåvade damer – sådan var Mona – sextrakasserades av killar vars skönhet lika lite som begåvning var deras främsta kännemärke.

Några av partiexpeditionens dåtida kvinnliga medarbetare, utöver Mona min arbetskamrat på partisekreterarens kansli Eva Marcusdotter, Gisela Lindstrand som dock ganska snart flyttade över till Ingvar Carlsson i Statsrådsberedningen, och så pressekreteraren Lotta Gröning, senare känd via Aftonbladet, Expressen och Godmorgon världen, bildade ett slags tjejliga, som inte bara stödde varann på jobbet utan också då och då gick ut och tog en öl eller ett glas vin tillsammans.

Efter en sådan kväll fick jag per internpost en servett, fullklottad med märkliga hälsningar, som bar spår av att damerna nog inte hade varit helt nyktra. Men kontentan var, att jag nog stod hyggligt högt i kurs hos de här fyra damerna. Så jag kontrade med att en kväll bjuda hem dem på middag, givetvis tillagad av mig själv. Det blev en fantastiskt rolig kväll, och från och med då var jag åtminstone ett slags adjungerad medlem i deras tjejliga.

På de här mötena förekom annars inga män, inte heller deras egna manliga partners. Och roligt hade vi, särskilt jag när vi hade kommit till det stadiet på kvällen, då de fyra damerna började sjunga schlager, dess värre ofta olika sånger var och en av dem.

I mitt fall ändade det här ganska snart i att min hustru också drogs in i den här umgängeskretsen. Så när hon och jag vid ett tillfälle fick erbjudande från Aftonbladets söndagsbilaga att tillsammans laga en middag med recept för publicering, inbjöd vi som middagsgäster och bildobjekt min tjejliga till den här middagen i vårt sommarhus i Öregrund – det här finns förresten publicerat också i bokform. Men tjejerna har också varit där vid andra tillfällen; jag minns fortfarande en rosig Mona komma in i köket efter att ha varit i bastun.

Möjligen undrade Monas man, João Pinheiro, som med barnen bodde kvar i Sundsvall, åtminstone till en början vad vi höll på med och vad jag var för en typ, men vi kom senare att träffas flera gånger hemma hos João och Mona, bland annat när jag och Birgitta var i Juniskär och hälsade på i mitt gamla föräldrahem där.

Budet om Monas död får jag genom medlemmarna i den här tjejligan. Lotta Gröning ringer mig, och i bakgrunden hör jag även Gisela Lindstrrand. Strax därefter kommer det ett mejl från Eva Marcusdotter, som nu har ett partiombudsmannajobb i Jämtland.

Birgitta och jag beslutar oss omedelbart för att åka på begravningen, den 8 mars 2013 i Vårfrukyrkan i Skänninge.

Det innebär uppstigning halv fem och sen en färd med tre olika tåg plus buss, men vi åker, självklart. Tyvärr blir det tågtrassel på den andra av sträckorna, men en observant SJ-konduktör – han har sett våra sorgkläder – räddar oss: Han beställer taxi så att vi ska hinna i tid till begravningen.

Vi får till och med tid till förfogande före: hinner titta lite på Skänninge, och så äter vi en mycket prisvärd lunch – två goda mackor var och till det kaffe – på Svenska kyrkans kafé alldeles nära Vårfrukyrkan.

Ändå är vi de första begravningsgästerna i kyrkan, hinner se de helt överväldigande blomsterdekorationerna arrangeras kring och på kistan. Gradvis fylls den här stora kyrkan med alldeles häpnadsväckande mycket folk. Egendomligt nog känner vi mycket få av dem – större delen av begravningsgästerna måste ha kommit från trakten och från organisatoriska sammanhang som är ganska främmande för oss; hon var aktiv inte bara i den lokala socialdemokratiska föreningen utan också till exempel i företagarföreningen. Vår personliga kontakt med Mona har varit mindre under de senaste åren, inte bara på grund av hennes sjukdom utan kanske framför allt för att hon gifte om sig med en man vi aldrig kom att träffa förrän nu på begravningen, Peter Nordgren, och flyttade till det avlägsna Skänninge.

Fast jag har hört Mona berätta om hur hon träffade Peter. Mona hade ganska extravaganta sidor. Hon ägde både en Hillman och en Lotus och var medlem av Svenska Jaguarklubben. Efter vad jag har hört, stannade han sin bil, en lika extravagant som hennes, bredvid hennes vid rödljus. Och sen var det kört.

Men i den fullkomligt oändliga listan över sista hälsningar med bidrag till olika fonder som lästes upp under minnesstunden efteråt på Skänninge stadshotell fanns också alla de där organisationerna som jag kanske hade väntat skulle vara där personligen, ABF, där Mona hade en inte helt konfliktfri period som förbundssekreterare, Lärarförbundet (Mona arbetade bland annat med läromedel) och andra.

Begravningen var alltså kyrklig – om Monas egen tro vet jag ingenting, men jag anar att hon har haft en hand med i valet av präst – han gjorde henne rättvisa – och inte minst musik.

Den andra av psalmerna, Svensk psalm nummer 791, var i Monas anda:

”Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.”

Musiken som spelades var djärvt egensinnig: ”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg), ”Till min kära” (Björn Afzelius), ”You Can Get It If You Really Want” (Jimmy Cliff) och ”Under the Boardwalk” (Bruce Willis), och den inledande låten, ”The Show Must Go On” (Queen) och den avslutande, ”Pomp And Circumstance” (Sir Edward Elgar) rent av kongeniala.

Vid det avslutande begravningskaffet känner vi oss lite vilsna, eftersom vi nästan inte känner några av de övriga gästerna. Så vi sätter oss ytterst vid en bordsända. Men då kommer Monas förre man João och sätter sig mitt emot oss. Med sig har han också Monas ungdomsvän, en Mona även hon; de här båda tjejerna gjorde i unga år en minnesvärd resa till London. Där träfade Mona Hillman João Pinheiro, portugis som jobbade i en bar. Och tycke uppstod.

På den här bordsändan blir det ett fint samtal både om Mona och om minnen av träffar förr i världen. Ytterligare en sundsvallsbo och lite senare även Monas och Joãos son John ansluter.

Begravningar är sorgliga, men de väcker många minnen, även roliga sådana.

Barnens brevlåda, nu i TV

På lördagsmorgnarna brukar jag lyssna dels på Ring så spelar vi, dels på Melodikrysset, så då står alltid P4 på. Mellan dem ligger ett halvtimmeslångt program, Junior i P4, som jag följaktligen också, om än inte avsiktligt, lyssnar på. I programmet medverkar ett gäng tolvåringar som reportrar.

Så här i melodifestivaltider har det varit intressant att notera, vilka artister man har intervjuat och vilken musik som har spelats i det här programmet.

Naturligtvis är det inte bara barn som har röstat i Melodifestivlens olika deltävlingar och i finalen, men resultatet vittnar om att många av de mer vuxna röstande mer har fångats av scenshowen än av musiken.

För mig är det närmast obegripligt att ”You” med Robert Stjernberg kunde vinna tävlingen – men han är ju känd från Idol.

Tvåan, Yohio, med sin androgyna framtoning kittlade väl kanske föräldrarna till barnen i TV-sofforna lite mera, men jag är inte övertygad om att det har med musik att göra. ”Heartbreak Hotel” var väl inte helt oäven, men var det den – alltså låten – som kom tvåa?

Ulrik Munther, den här gången med ”Tell the World I’m Here”, känns däremot fortfarande som en barnstjärna, även om han nu har blivit något år äldre.

Och Anton Ewald, fyra med ”Begging”, är bara ytterligare ett år äldre.

Louise Hoffsten, som blev femma med ”Only the Dead Fish Follow the Stream”, gjorde för all del inte någon av sina bästa låtar i den här tävlingen, men jag är glad för att det finns en och annan av de tävlande som inte bara följer med strömmen.

Också Sean Banan, som kom sexa med ”Copacabanana” apade sig, men hans tävlingsbidrag har åtminstone en melodi, som fäster sig i minnet.

Ravaillacz – Tommy Körberg, Claes Malmbeg, Johan Rabaeus och Mats Ronander – bidrag ”En riktig jävla schlager” var det enda på svenska och dess ironiska innehåll hade därför säkert svårt för att gå hem hos den internationella delen av juryn – men hur många svenskar uppfattar och uppskattar ironi? Själv tyckte jag det var kul med en lite avvikande låt och även med Claes Malmbergs verbala släng mot borgarna. Och sist kom Ravaillacz förstås i finalen.

Mästerlige Sparf tolkar mästaren Mozart

”Mozart och Sparf” kallades torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester, i vart fall delar av den – antalet agerande musiker hade reducerats till det antal och den sättning som gällde, när Mozart skrev verken i fråga.

Kvällens öppningsstycke, ”Eine kleine nachtmusik” (1787), torde vara ett av Wolfgang Amadeus Mozarts mest älskade verk – också jag hyser en alldeles särskild kärlek till det – och den spelades här av en stråkkvintett med konsertmästaren och violinisten Nils-Erik Sparf inte bara i en självklar huvudroll – hans spel var magiskt.

Övriga fyra verk i kvällens konsert skrev Mozart tidigare.

Violinkonsert numero 4 i D-dur och Violinkonsert numero 5 i A-dur, den senare kallad ”Den turkiska” – tillkom båda 1775, då Mozart bara var 19 år gammal. Märk dock att det ”turkiska” i den senare kanske snarare är ett ungerskt inflytande. I de här styckena hade förstås orkestern utökats, och andra delar av den spelade en större roll.

Konserten avslutades med Symfoni nummer 29 i A-dur från 1774. Här korsas tyskt och italienskt, och formen är ännu inte fulländad – till exempel menuettsatsen, även om den här spelades synnerligen väl, saknade lite av menuettens lätthet.

Nils-Erik Sparf mottog med blygsamt återhållen självexponering publikens jubel och försökte i stället, förgäves, på känt dirigentmaner i stället få andra sektioner i orkestern att resa sig, men dessa valde medvetet att sitta kvar på sina platser. Sparf var värd att få det mesta ljuset på sig den här kvällen.

* * *

Med vid konserten var också vår Anna, som har fått biljettpengar i present av oss. De räckte till biljetter resten av våren, men hon är redan nu besluten att skaffa eget abonnemang till konserterna i höst och nästa vår. Vi har värvat en stockholmare (rinkebybo) till den fasta publiken i Konserthuset här i Uppsala.

Före konserten åt vi middag tillsammans med Anna i Konserthusets utmärkta restaurang. Vi valde att äta mjölkpocherad torsk med muskot, serverad med smörkokta rödbetor, kapris, pepparrot, räkor, ägg, dill och citronslungad färskpotatis. En utmärkt måltid med lite vitt Alsace-vin till.

Melodikrysset nummer 10 2013

Både Anders Eldeman och krysslösarna tyckte tydligen att förra veckans melodikryss var svårt, och där fanns förvisso några knepigheter, men det gjorde det också i den här veckans kryss.

Radioapan har jag själv aldrig kommit i kontakt med fastän jag har två barnbarn boende hos mig. Jag måste fråga dem om det här programmet.

Oprah Winfrey ingår heller inte i min dagliga kost, men här hade jag så många ledbokstäver, att jag begrep att det var hon som gjorde ”I Shall Not Be Moved”.

Håkan Hellström har jag lyssnat på en del, även om jag inte har hans senaste CD, där ”Saknade te havs” ingår.

TV-serier följer jag sällan, men ett och annat ur sjuttiotalsserien ”Pang i bygget” (”Fawlty Towers”) med John Clease har jag förstås sett.

Mer har det då blivit av Trazan och Banarne. Fast i dag var det Ted Olyckan Åström, ackompanjerad av Electric Banana Band, vi hörde i ”Olyckans sång”.

Också Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Damorkestern förekom ju i TV, och jag har hört deras version av ”Kärlek, nål och tråd” tidigare.

Därmed är vi inne på den populärmusik, som ju ändå utgör den centrala delen av ljudillustrationerna i Melodikrysset.

Här började också krysset mycket lätt, med ”Fairytale”, vinnarlåten i Eurovision Song Contest 2009, skriven och framförd av den vitryske norrmannen Alexander Rybak.

En svensk vinnare fanns också med: Lena Ph som vann 2004 med ”Det gör ont”. Den här låttiteln skulle i krysset leda oss till verbet lider.

1975 sökte Svenne och Lotta Hedlund lyckan med Björns och Bennys och Stikkan Anderssons ”Bang en boomerang”, men det gick inte riktigt lika bra, även om låten heller inte blev någon bumerang.

Själv tycker jag, för att göra en avvikelse från ämnet, att de flesta av låtarna i kvällens melodifesivalfinal är värda att hamna på närmsta sophög – jag återkommer till det i morgon.

Och ändå har jag en musiksmak som inkluderar många olika slags musik, inklusive de schlager som nämns ovan.

Men jag lyssnar också gärna på klasiska schlager som ledmotivet i filmen ”Bel Ami” från 1939, i sin tur baserad på romanen med samma namn av Guy de Maupassant.

Och jag lyssnar också på den klassiska vårsången ”Längtan till landet” av Herman Sätherberg och Otto Lindblad (1939), med sitt budskap ”Vintern rasat ut” – ack, vore vi där!

Jag har allt med Olle Adolphson i mina skivhyllor, givevis också den fina ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Och jag gillar verkligen också Carl Perkins’ rockklassiker ”Blue Suede Shoes”, som ju finns i många hörvärda versioner, till exempel med Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Elvis Presley.

Såna här låtar minns man för evigt. De flesta låtarna i den aktuella Melodifestivalen minns man inte ens strax efter sändning.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 3 2013:

”Det är ännu inte klart när TT ska lämna Norrland. Övriga TT-kontor i Sverige ligger i Stockholm, Malmö, Göteborg och Bryssel.”

Kulturnyheterna i SvT

* * *

”Det var riktigt kul att träffa alla vänner inom boxningsfamiljen och det slog mig vilken härlig rörelse boxningen är.”

Gotlands Tidningar

* * *

”Margaret Berger och hennes bidrag ”I feed you my love” får chansen att representera vårt värsta grannland i tävlingen i Malmö i maj.”

TT Spektra

* * *

(Bild av man och levande älg – bildtext:)
”Henrik Alexandersson med älgen ’Oskar’. Det finns fyra älgar på Wrågården och de sköts av Henriks far Bo Alexandersson.”

SLA

Visit på bokrean

Vi har redan så många böcker att fler är svåra att härbärgera, men bokrean lockar som alltid. Så tidigare i veckan gjorde jag en räd på Akademibokhandeln/Lundeq och fyllde en jättelik axelväska med böcker. Dess förinnan hade personalen, som känner mig, ilat fram med en vagn åt mig att stapla alla böckerna på.

Ändå köper jag inte så mycket åt mig själv numera – jag har till exempel undan för undan byggt upp ett rätt så omfattande klassikerbibliotek, och både Birgitta och jag köper kontinuerligt intressanta nya böcker, bland annat till varandras födelsedagar och i julklapp. Vi är en ständigt läsande familj.

Men några nytillskott blev det ändå: Roberto Bolaños ”Amulett”, Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”, Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”, Isabel Allendes ”Zarités frihet” och så ytterlgiare en Michael Connelly-deckare.

Akademibokhandeln/Lundeq har en filmavdelning också, så jag fyllde på även förrådet av DVD-filmer: Kristina Lindströms och Maud Nycanders färska ”Palme”, Woody Allens ”Förälskad i Rom” och Robert Weides Woody Allen-dokumentär ”Manhattan, Movies & Me”, Stanley Kubricks ”Classic Collection” (”Ärans väg”, ”Spelet är förlorat” och ”Killer’s Kiss”). David och Stéphanie Foenkinos’ ”Nathalie” och så en film jag har blivit tipsad om av en bloggbekant, Michel Hazanavicius’ – efternamnet skvallrar om litauiskt påbrå – stumfilmscover ”The Artist”.

Klara har snart födelsedag, så till henne köpte jag Sven Nordqvists ”Minus och stora världen” om ”Mumins mystiska pysselbok”.

Och då måste ju brorsan Viggo få något också, så till honom köpte jag Dan Höjers ”Spökhistorier” med medföljande CD-skiva plus Bertil Almqvists klassiker ”Barna Hedenhös i världsrymden”.

Men den jag köpte allra mest åt är lilla Ella, som ju fyller ett år om ett tag. Hon kommer naturligtvis inte att kunna läsa på länge än, men det kommer inte att dröja så länge till dess att hon kommer att vilja få småbarnsböcker lästa för sig. Och så är hon det av barnbarnen, som ännu inte har något eget bokförråd att tala om, och jag hör, som ni förstår, till dem som anser att barn ska växa upp bland böcker.

Och nu råkade det vara så att det på årets bokrea till ganska humant pris fanns att köpa en mängd klassiker i nytryck, böcker som borde finnas i varje barnkammare Så jag köpte inte bara bild/visboken ”Lille Katt” av Astrid Lindgren utan också några Lindgren-klassiker som hon kommer att ha glädje av när hon blir lite större: ”Ingen rövare finns i skogen”, ”Emil och Ida i Lönneberga” och ”Madicken och Lisabet på Junibacken”. Lennart Hellsings ”Summa summarum” och ”Bananbok”, Inger och Lasse Sandbergs ”Var är lilla Annas hund?”, Åke Löfgrens ”Historien om någon”, Alf Prøysens ”Göta Petter, sa teskedsgumman” och Barbro Lindgrens ”Nöff nöff Benny” är också självklara i en välutrustad barnkammare. Och ur senare års barnboksutgivning plockade jag ut Pija Lindenbaums ”Gittan och älgbrorsorna” och Catarina Kruusvals ”Ellens bok” samt även Lena Anderssons visbok med bilder ”Lilla Kotten sjunger”.

Det här blev tungt, men böcker är något jag gärna bär.

Om svårt trendberoende unga stockholmare

Stefan Thungrens (text) och Pelle Forsheds (bild) serie ”Stockholmsnatt” är ett av skälen till att envisas med att fortsätta läsa Svenska Dagbladet. Den här serien, till formen en kvadrat med i allmänhet en större teckning till vänster och två mindre till höger, dissekerar satiriskt men faktiskt inte våldsamt överdrivet aktuella trender bland yngre stockholmare.

När den först började publiceras, rörde den sig bland kids, men nu har de agerande nått åtminstone trettioårsåldern, ibland också trettioårskrisen. De har bildat familj och hunnit skaffa egna barn, vilket hindrar dem från att leva samma uteliv som förr, men deras främsta strävan är fortfarande att ligga i frontlinjen när det gäller det senaste nya. Till det skämmigaste de därför kan ta sig till är att tvingas köpa en platta som andra redan har.

Med aningen stigande ålder har de nu också börjat köpa årgångsviner som det är någonting med, beställningsvaror. Men fortfarande gäller det att ha rätt kläder och rätt frisyr. Och mycket surdegsbröd och italiensk olivolja blir det. På somrarna blir det Ship to Sandhamn, inte to Gaza.

Politiskt då? Sjuttiotalets paroll ”Det är rätt att göra uppror” har bytts ut mot ”Det är rätt att göra upprop”. Så jag gissar att ganska många av trendnissarna i den här serien hör till den grupp som gör Miljöpartiet till ett så stort parti i hjärtat av huvudstaden. Cyklar och dinkel stärker den teorin.

Men när de går på loppisar gör de det knappast av ekonomiska skäl – annat i deras livsstil känns säkert mycket utmanande för till exempel den växande gruppen arbetslösa – så fasen vet om inte mycket av den här satiren också utmanar åtskilliga av Svenska Dagbladets kärnläsare i politisk mening.

Forshed och Thungren är två mycket skarpsynta iakttagare av samtidsverkligheten; deras seriesatir har inte karaktären av hammarslag, men den träffar ändå huvudet på spiken. Lästa så här i ett sträck blir deras uddiga samtidsiakttagelser ibland lite för mycket på en gång, men utspridda en gång i veckan i Svenskan fungerar de utmärkt, och även återgivna i bokform kan de ju av en normal läsare utan recensionsplikter avnjutas bit för bit.

Så köp gärna ”Stockholmsnatt 3” (Kartago, 2013).