Barnvisor i bild, text och ton

”Ellen och Olle sjunger” heter en serie små sångböcker, illustrerade av Catarina Kruusval. Varje liten bok rymmer en sång, och texten är utspridd över bilduppslagen. Tanken är väl, tror jag, att pappa eller mamma ska bläddra sig igenom boken och samtidit sjunga. Ganska snart kommer sen barnet att först sjunga med, sen sjunga själv.

Man skulle kunna kalla de här böckerna för peksångböcker.

”Björnen sover” (Rabén & Sjögren, 2008) blir i Catarina Crususvals bildversion ganska snäll, kanske för att den är avsedd för små barn. Björnens lugna bo blir här en märklig jordhusskapelse, och björnen själv ser – när han till slut rusar ut – så snäll ut att han nog egentligen inte borde kunna skrämma någon.

Då känns det ”Prästens lilla kråka” (Rabén & Sjögren, 2010) råkar ut för i den här bildversonen lite vådligare.

Bilderna i ”Räven raskar över isen” (Rabén & Sjögren, 2012) framhäver förstås de olika figurer som förekommer i texten: Grinolle, bagaren och så vidare. Här får nog den
sjungande föräldern själv bidra med de rörelser som vi förknippar med texten.

”Små grodorna” (Rabén & Sjögren, 2010), tecknade på näckrosblad, har Kruusval fått till mycket bra. Möjligen borde stjärtpartierna ha synts just på de bilder då man sjunger ”ej svansar hava de”.

En riktig höjdare är ”Var bor du lilla råtta?” (Rabén & Sjögren, 2009). Britt G Hallqvists text, där man steker glass och spisar både korv och jazz, är halsbrytande och Kruusvals bilder kongeniala.

Musikanterna i ”Vi äro musikanter” (Rabén & Sjögren, 2012) är djur fast de kommer från Skaraborg, och det svänger om deras musik så att skatorna drattar omkull.

I fråga om ”Tre pepparkaksgubbar” (Rabén & Sjögren, 2011) har Catarina Kruusval samarbetat med Astrid Gullstrand. Pepparkaksgubbarna är bruna alla tre och kommer från Pepparkakeland, så frågan är vad Sveriges rasister säger om deras ankomst. Och de politiskt korrekta tycker kanske å andra sidan att det är förklenande, att gubbarna har hattarna på sne’.

Ett härligt komplement till detta – dock med ett annat sångurval – är Tina Ahlins (urval, piano och munspel) ”Svenska barnvisor” (Max Ström, 2012) med illustrationer av Jessica Kurki. Men till exempel ”Var bor du lilla råtta?” finns med även här.

Den innehåller text och noter till 50 klassiska barnvisor, men en av poängerna med den är att man inte behöver kunna melodierna sen gammalt, ej heller noter, för att kunna använda den. Tina Ahlin har nämligen spelat in alla visorna, och de kan följaktligen också avlyssnas i denna spelande bok.

Det senare gör att varken föräldrar eller tekniskt försigkomna barn behöver tveka om hur låtarna går. Men mycket är förstås också välbekant: ”Blinka lilla stjärna”, ”Här dansar Herr Guyrka”, ”Imse vimse spindel”, ”Du käre lille snickerbo’”, ”Idas sommarvisa” och många många andra.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 15 2012:

”Är det någon som släpper ut sina barn som är så små (mindre än 17 cm) själva på stan?”

Norrtelje Tidning

”VISBY En kvinna i 30-årsåldern delgivs misstanke om brott efter att hon olovligen har kört personbil på fastlandet.”

Gotlands Allehanda

”Parallellt med presidentvalet röstade amerikanerna också i en rad dolkomröstningar på delstatsnivå.”

SVTTEXT om den aktuella debatten om vapenförbud?

Norstedts får ny VD/styrelseordförande och stuvar om

Böckernas klubb, Hem och trädgård och Nautiska bokklubben, ägda av i sin tur KF-ägda Norstedts och med sammanlagt 50.000 medlemmar och vikande lönsamhet, läggs ner. KF Media gör här som Bonniers, som tidigare har lagt ner sin Stora romanklubben. Bokklubbarna är inte längre vinstmaskiner för förlagen. Kvar finns fortfarande Månadens bok, Barnens bokklubb och Clio, som drivs i samarbete med andra förlag.

I vår familj beklagar vi verkligen nedläggningen av Böckernas klubb. Birgitta har inte bara varit trägen medlem sedan mycket länge; vi har varje månad valt ut ganska många böcker ur det kvalitetsutbud Böckernas klubb har stått för. Särskilt under sommarhalvåret, då vi bor på en liten ort utan bokhandel, har det varit till glädje att få böcker levererade direkt i brevlådan.

Det ska bli intressant att se vad som efter årsskiftet händer med Norstedts, Sveriges äldsta förlag, och dess barn- och ungdomsbokförlag Raben & Sjögren.

Norstedts får då ny VD och samtidigt ny styrelseordförande: Eva Swartz Grimaldi, fram till i september chef för Natur och Kultur, dessutom också känd som kulturutredare åt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Enligt den uppgörelse som har offentliggjorts får förlaget samtidigt ökad självständighet gentemot ägaren, KF.

Det känns frestande att spekulera i att Eva Swartz Grimaldi skulle kunna bli brobyggare mellan sitt nya förlag, Norstedts, och sitt gamla förlag, Natur och Kultur, av vilka det skulle kunna bli en förlagskoncern som även storleksmässigt skulle kunna ge Bonniers en match.

Samtidigt är jag väl medveen om att Natur och Kultur ägs av en stiftelse och att den konstruktionen gör det mycket svårt för att inte säga omöjligt att överlåta majoriteten av ägandet till någon annan än stiftelsen. Men KF har uppenbarligen inte tvekat att fatta principbeslut om en sammanslagning av den av KF helägda Akademibokhandeln med Bokia, där Natur och Kultur innehar en betydande aktiepost – hur ägarkonstruktionen slutgiltigt blir, vet vi ännu inte.

Så kanske finns det en väg för någon form av samgående, eventuellt ett partiellt sådant, mellan de båda förlagskoncernerna. Kanske kan Natur och Kultur släppa in Norstedts som minoritetsägare mot att stiftelsen bakom Natur och Kultur får en minoritetspost i Norstedts/Rabén & Sjögren. Det skulle i sin tur kuna användas för rationaliseringar/specialiseringar, till exempel att Rabén & Sjögren övertog också Natur och Kulturs utgivning av barnböcker och deras fina backlist av barn- och ungdomsböcker, medan till exempel klassikerutgivningen kunde samlas i Natur och kulturs fina klassikerserie ”Levande litteratur”, i vilken då även Tidens förnämliga gamla klassikerserie och en rad mycket läsvärda klassiker, utgivna av Norstedts, kunde infogas.

Född: en ny julklassiker

Det finns flera kombinationer av text och bild som förtjänar beteckningen julklassiker – den här nyligen nämnda ”Tomten”, med text av Viktor Rydberg och illustrationer av Harald Wiberg är en av dem. Rakt in bland de här julanknutna klassikerna kliver nu i ett enda steg också Ulf Starks (text) och Eva Erikssons ”Jul i Stora Skogen” (Rabén & Sjögren, 2012). Den fångar utan att ha någon religiös underton hela julens magi.

Den är, som en adventskalender, indelad i 24 avsnitt eller dagar.

Dess sgomytologi är ganska udda: I en ödestuga ute i skogen, ett hus övergivet av människor sedan 50 år tillbaka, bor en ensam tomte – som tur är kan han ta sig in i huset via kattluckan. Ett slags hustomte är han fortfarande – han ser till huset varje dag – men han är en ensam och vresig typ: hter faktiskt Vrese och delar sin ensamhet bara med en humla som han räddar från att frysa ihjäl, fastsnärjd som humlan är i spindelnätet i det övergivna huset.

Och Vrese får ytterligare skäl för att odla sin vresighet: en stormig dag blåser stormen i väg både hans vantar och hans röda luva. En bit av skylten människorna som bodde här satte upp på grinden innan de flyttade – TOMTEN TILL SALU lossnar och flyger i väg i vinden – nu lyder den gåtfulla texten TOMTEN TILL S.

Den fjärde dagen i den här märkliga adventskalendern förflyttas vi till kaninernas håla, långt därifrån någonstans i skogen. Kaninbarnen har inte ens varit med om någon vinter än.När de undrar vad vinter är, förklarar farfar: ”Det är när det blir så kallt att det nyper tilol inosen och allting blir vitt som blomkål, säge farfar. De vita kallas snö.”

Kaninungarna Nina och Kain går ut i vinden, där löven fladdrar i blåsen och öronen fladdrar. De hittar tomtens röda luva som de inte riktigt vet vad det är, kanske en påse att stoppa något i, och sen hittar de hans vantar, som kanske kan användas som öronvärmare, slutligen också den för dm obegripliga skylten. Inte ens ugglan, som likt den hos Nalle Puh or i en trädstam, kan läsa vad det står på den, men det vägarar han att erkänna. I stället blir det ett par kråkor som lyckas tyda texten – men de tror att den handlar om en tomte, inte om en tomt. Kråkorna vet också att tomten är någon som kommer till julen. Farfar tror för sin del att texten ska tydas som ett budskap: Tomten till Stora Skogen.

Och nu fångas inte bara kaninfamiljen utan också deras vänner bland de andra djuren i skogen, ekorren, igelkotten och andra, av en spännande väntan och förväntar. Men när kommer julen, och vad är den egentligen?

Steg för steg fångas vår kaninfamilj av julens magi: man lagar mat inför tomtens ankomst, städar, gör i ordning presenter åt tomten, klär till slut till och med en gran ute i snön som nu har anlänt med sådant som röda vildäpplen och fåglarnas fjädrar.

Tomten i sin ödestuga har under tiden en natt fått besök. Som i en dröm ser han en ljusgestalt, en kombination av lucia och ängel, vid sin säng, och hennes julevangelium är att han ska få barn, inte ett utan rent av två. Han vill gärna tro att han har drömt alltsammans – men nästa morgon finns det kaffe, nu kallt, med bullar och pepparkaka kvar som ett gåtfullt vittnesbörd.

Och mycket riktigt hittar till slut kaninbarnen Nina och Kain, som har företagit en strpatsrik vandring genom vinterskogen, tomten som först är avog och ilsk men sen släpper in dem i stugvärmen.

Och så slutar det som en saga bör sluta: På självaste julafton kommer de båda kaninbarnen hem med tomten.

Historien ändar alltså i sagans julaftonsidyll. Men inte bara: Nästa morgon kör tomten upp dem tidigt – de måste ju gå i julottan!

Ulf Starks berättelse om julen är värd att läsas bara den, men den får en rent magisk lyster av Eva Erikssons fantastiska illustrationer, som slår nästan allt annat man vill jämföra med. Hennes tomte är så vresig även till utseendet, att hon når en John Bauers nivå, och hennes vinterbilder och bilden av julgranen ute i skogen kan tävla med det bästa Elsa Beskow gjorde. Och ändå har hennes bilder en alldeles egen ton av svensk sagoskog både i snöglopp och i vinterskymning.

Som sagt: detta är en bok som redan från första stund är en julklassiker.

Hans Rosling ny hedersupplänning

Min hustru tillhör sedan länge kretsen av hedersupplänningar, och detta medför att jag varje år i hennes sällskap inbjuds till Uppsala slott för årets middag för hedersupplänningarna. Kretsen vidgas varje år, men reduceras också då och då. Sen sist hade Ingegerd Troedsson avlidit.

Årets nyutnämnde hedersupplänning var Hans Rosling som följaktligen hade placerats bredvid landshövdingens hustru, Lena Egardt, och som ni säkert anar, satt alltså Agneta Rosling bredvid landshövdingen, Peter Egardt. Några av de genom åren utnämnda är uppvuxna i Uppsala – Owe Thörnqvist, Hans Alsén, Stig Strömholm – men de ganska vida kriterierna för att utnämnas till hedersupplänning innefattar insatser i en eller annan mening för länet. Också Hans Rosling är uppsalapojke. Framför allt Birgitta känner honom sen länge, och både hon och jag brukade förr ofta träffa hans mor, Britta Rosling, som liksom vi själva var medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Själv satt jag vid en bordsända, mellan Berit Gullberg som var där i egenskap av partner till Owe Thörnqvist och Carl-Göran Ekerwald som är detsamma till hedersupplänningen Sigrid Kahle.

Det här är sammantaget en ganska blandad församling, bestående av också utanför vårt län kända pesoner: Anders Wall, Knut Knutsson, Hans Dalborg, den just i gör kväll inte närvarande Lasse Åberg, således människor som är kända från politiken, näringslivet, vetenskapen, kulturlivet och så vidare. Därav följer att de samtal som förs kring det här middagsbordet ofta blir betydligt mindre ytliga än de man tyvärr inte så sällan får höra runt middgabord med gäster, utvalda efter samhällsställning och liknande. Olika aspekter på det som diskuteras finns också representerade runt bordet.

Själv talade jag till exempel teater med Berit Gullberg, som är teaterförläggare, och bland annat om Baltikum och förlagsvärld med den mycket bildade författaren Carl-Göran Ekerwald.

Medan talen och middagskonversationen böljade fram, åt vi oss igenom en delikat middag: en entrétallrik med laxtårta, jordärtskockssoppa samt kesorulle plus ett glas Domaene Gobelsburg Grüner, till huudrätt kryddbakad biff, rotfrukter, fetaostcreme samt grönsaker och till det ett mycket gott strävt vin, Castello Di Uppsala, sedan en liten utflykt till ostbuffén och slutligen fryst espressotårta med vinbär och till det ett glas Nederburg Nobis Late Harvest.

Efter middagen förflyttade vi oss till ett angänsande rum för kaffe plus cognac eller calvados. Nu satt jag och Birgitta tillsammans, och till oss anslöt sig också Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, så småningom även Owe Thörnqvist och Berit Gullberg.

Det tog lite tid att få taxi i vinternatten, men så småningom kom vi också hem.

Pippi Långstrumps jul

Astrid Lindgren grundlade sin berömmelse som barnboksförfattare med de tre böckerna om Pippi Långstrump, ”Pippi Långstrump” (1945), ”Pippi Långstrump går ombord” (1946) och ”Pippi Långstrump i Söderhavet” (1948), samtliga illustrerade av Ingrid Vang Nyman. Senare har de här pippiberättelserna kompletterats med en rad bilderböcker samt serien ”Pippi Långstrump”, som hon tillsammans med Ingrid Vang Nyman gjorde för den av KF/Rabén & Sjögren utgivna barntidningen Klumpe Dumpe; Pippi Långstrump-serien gavs sedan också ut som en serie böcker.

”Pippi har julgransplundring” gjorde Astrid Lindgren dock separat för Allers julnummer 1948. Även den illustrerades där av Vang Nyman. Rabén & Sjögren gav ut den som egen bok 1979.

Då hade den svart-vita bilder, men när den 2011 återutgavs av R & S, hade den färglagts. Det låter sig förstås göras – åtminstone i stort sett – eftersom Ingrid Vang Nymans serieversioner i färg finns att utgå ifrån. Lite mer tveksam låter deklarationen att Björn Hedlund inte bara har komponerat omslaget utan också reviderat och digitalt restaurerat samtliga illustrationer i samarbete med Gustaf Brundin. Jag har varken Vang Nymans svart-vita originalteckningar eller hennes serieteckningar – jag har serieböckerna ute på landet – att jämföra med, men färgsättningen verkar ibland lite för modern för något som tillkom 1948; dessutom minns jag inte Vang Nymans stil som så här stram.

Men visst har det blivit en grann bilderbok, och Astrid Lindgrens text är verkligen värd att föra vidare till nya generationer av barn. Å, en sån fin gran! Å, så många spännande paket! Och å, vilken fin ny kamrat Pippi hittar, hunden Pärk!

Viktor Rydbergs ”Tomten” i Astrid Lindgrens version

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva.
Tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta –
”nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta” –
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen –
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg
Ur ”Ny illustrerad tidning”, 1881

1960 gav Rabén & Sjögren ut Viktor Rydbergs ”Tomten” som bilderbok, suveränt illustreerad av Harald Wiberg.

Särskilt Wibergs illustrationer lockade barnboksförlag också i andra länder att ge ut ”Tomten”, Rydbergs vid det här laget gansak ålderdomliga språk och även versformen utgjorde problem vid introduktionen i andra länder, så Astrid Lindgren, som på den tiden var barnbokschef på Rabén & Sjögren, gick med på att förse Wibergs illustrationer med en lite enklare och en smula tillrättalagd prosaparafras till Wibergs illustrationer.

Den här lindgrentexten har fram till nu aldrig getts ut i Sverige, och när den nu utges i bilderboken ”Tomten är vaken” (Rabén & Sjögren, 2012), märkligt nog utan referens till Rydbergs förlaga, dock med en diskret angiven länk till förlagets hemsida som kan berätta mera, slås jag av att även en barnbokens mästare som Lindgren kan begå misstag. Visst är det här även i Lindgrens version en läsvärd berättelse, men till Rydbergs originalnivå når den inte.

Man har i den här utgåvan, kanske för att just koppla loss den från originalet, också valt att inte använda Harald Wibergs suveräna originalillustreationer. I stället har uppdraget att illustrera gått till den prisbelönta Kitty Crowther. Hon har, på sitt maner, lyckats fånga den nordiska vintermagin väl, så som den speglas i Lindgrens text, och en del av hennes bilder är verkligen mycket vackra. Men Wibergs illustrationer till Rydbergs ”Tomten” var kongeniala.

När ska konsumentkooperationen komma tillbaka till sin forna styrka och mångfald?

Konsumentkooperationen fanns under min uppväxttid på 1950-talet närvarande överallt, växte också på olika områden – hade, bland annat i USA, lärt sig moderna grepp och levde med i tidens våg. Bland annat var kooperationen tidigt brett ute med snabbköpen, som fick gamla tiders lanthandlar med disk att te sig urmodiga.

I min gamla skolstad Sundsvall fanns det inte bara konsumbutiker för livsmedel; Konsum hade också en självservering, där många skolungdomar åt, en blomsterhandel och ett mycket modernt café med ett stort utbud av tidskrifter, kallat Cafeteria rätt och slätt. 1959 öppnades det stora Forum-varuhuset vid Stora torget, ett helt köpkvarter med bland annat bokhandel, restaurang och stor livsmedelshall mot åsidan, där det fanns en stor parkering. Dit åkte mina föräldrar och deras hyresvärd Kjell Nordin regelbundet och handlade.

I dag finns nästan ingenting av det här kvar. Konsumhallarna i Njurunda och Kvissleby, där mina föräldar och Kjell också handlade, är nedlagda, och i hela gamla Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall, finns inte en enda konsumbutik. Också inne i det ursprungliga Sundsvall är det glest när det gäller konsumbutiker – kooperationen finns i huvudsak i form av varuhus på andra sidan om stan än där jag en gång bodde. Jag behöver väl inte nämna, att allt det där kooperativa jag minns från stadens centrum på 1950-talet i dag är väck. Varuhuset Forum stängdes 1995.

Också från Uppsala, dit jag flyttade som student, och Stockholm, där jag sen kom att arbeta, minns jag en livskraftig och inte minst mångförgrenad konsumentkooperation: centrumvaruhus, egna klädbutiker, egen järnhandel (John Wall ägdes på den tiden av Konsum), restauranger allt från bricklunchställen till finrestauranger som Wallonen och Gondolen, egen radio/TV-kedja, egna skobutiker (förr Skokonsum, senare Wedins), egna leksaksaffärer (Stor och Liten), hygienartiklar och skönhetsmedel (Kicks, numera sålt till Åhléns), Guldfynd och så vidare.

Antalet kooperativa livsmedelsbutiker har starkt reducerats, av kända skäl. Butiksnätet var anpassat för en tid utan massbilism, och de små och tätt utspridda enheterna kunde i längden inte konkurrerara med köpladorna i städernas utkanter.

Och eftersom KF reagerade för långsamt och dessutom i det här fallet fördröjdes av medlemsdemokratin, ledde de till slut nödvändiga ingreppen till panikåtgärder: för att klara ekonomin tvingades man sälja av praktiskt taget alla specialvarukedjor, men inte ens det räckte – pengarna räckte ändå inte till alla de nyinvesteringar som skulle ha fordrats för att ge konsumentkooperationen en ny och mer ändamålsenlig struktur och återge den dess forna styrka. Och då hade ändå också all tillverkning i egen regi – ett ämne som det finns anledning att separat återkomma till – sålts.

Nu verkar ändå nya vindar blåsa.

Det tillkommer nya stora och välförsedda livsmedelshallar här och var. I Uppsala har vi till exempel fått ett nytt stort Coop Konsum vid en av Uppsalas centrala knutpunkter, Uppsala C, där det dagligen passerar stora folkströmmar på väg till och från jobbet.

Hade jag något med KFs planering att göra, skulle jag nog också ta mig en allvarlig funderare över om man inte, i den ena eller den andra formen – skulle kunna återupprätta kooperationens cityvaruhus. Åhléns har ju visat, att varuhus av den gamla sorten kan överleva i city, men också som skal för lämplig egendriven fackhandel borde de ha en framtid.

KF äger sedan länge Akademibokhandeln och har nu – detta eftersom de båda kedjorna i de allra flesta fall har butiker på skilda orter – fått Konkurrensverkets tillstånd att köpa även majoriteten i Bokia, och bokhandlar behöver centrala placeringar i stadskärnor med stor kundgenomströmning.

Nyligen har konsumentkooperationen – egentligen den i Stockholm – köpt en betydande minoritetsandel i fyra klädföretag, och Med Mera-kortet gäller numera i Polarn O. Pyret, JC Jeans Company, Brothers och Sisters. Det här gör att det vore ganska naturligt att ge de här butikerna plats i egna centralt belägna cityvaruhus.

Om inte de ekonomiska omständigheterna hade varit som de hade varit, borde KF kanske aldrig ha släppt hela ägandet i de fackhandelskedjor man en gång helägde men sedan tvingades sälja – se ovan.

Nu lönar det sig föga att gråta över spilld mjölk, och KFs tillgängliga medel måste ju i första hand användas för att återupprätta ett större och på sikt livskraftigt butiksnät på livsmedelssidan. Dock undrar jag om inte KFs organisation här är ett hinder: Kan man till exempel från Umeå, där ledningen för Konsum i Västerbotten, Jämtland, Ångermanland och Medelpad i dag finns, verkligen göra adekvata bedömningar av var någonstans i ett område söder om Sundsvall det är lämpligt att placera en ny konsumhall?

Men om tillfälle erbjuds, skulle det ju gagna medlemsnyttan, om fler grenar av handeln kunde knytas till Med Mera-kortet. Läget, frmför allt KFs ekonmiska läge, talar ju inte för att man nu skulle köpa 100 procent av någon fackhandelskedja, men ett delägnde, som sedan eventuellt kunde bli lite större, skulle ju faktiskt kunna locka ägare av privata fristående handelskedjor att med hjälp av en liten Med Mera-rabatt kunde dra till sig en stor grupp kunder.

Närmast till hands ligger skobutiker, fler klädbutiker med bredare sortiment (åter en ägarandel I Kapp-Ahl?) samt radio- och TV. KF äger för övrigt redan en minoritetsandel i apotekskedjan Kronans Droghandel, som även den behöver bra och tillgängliga citylägen.

De estniska socialdemokraternas framgång bekräftad

Nyligen publicerades i Estland en halvfärdig opinionsmätning, detta för att den var så sensationell: Socialdemokraterna var största parti, och det ledande borgerliga partiet och regeringspartiet Reformpartiet hade åkt ner på tredje plats.

Nu publicerar opinionsundersökningsinstitutet Emor de fullständiga siffrorna. De är inte exakt desamma, men slutresultatet ligger mycket nära den förbluffande halvtidsredovisningens.

Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet) är med 28 procent (25 procent i november, 22 procent i oktober) Estlands största parti. SDE var i halvvägsredovisningen uppe i hela 30 procent, och EMORs ansvarige, Aivar Voog, varnar i en ton som andas social nedlåtenhet för att pariets framgång kan vara tillfällig – många av de nytillkomna (s)-väljarna hör nämligen till gruppen politiskt instabila, läs samhällets undre skikt. Själv ser jag just detta som ett steg framåt för de estniska socialdemokraterna, som har varit relativt sett mer framgångsrika bland intellektuella än band arbetare. Om den av Voog kommenterade tendensen håller i sig, finns det också en chans att Socialdemokraterna hämtar hem allt fler väljare från det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet).

Edgar Savisaars Keskerakond behåller fortsatt sitt starka grepp om landets ryssar och får i decembermätningen 24 procent (24 procent även i november, 25 procent i oktober), vilket ger partiet andraplatsen i den här mätnmingen. Voog säger i en kommentar, att stödet för Centerpartiet nu en tid har legat stabilt, på 23-25 procent.

Det sensationella halvtidsresultatet för Reformierakond (Reformpartiet) i decembermätningen, 21,4 procent, ligger för hela mätperioden på 22 procent (26 procent i november, 32 procent i oktober, tidigare ännu högre). Som jag tidigre har skrivit, har Reformparteit nu under lång tid fått dålig publicitet, detta till och med i tidningar som helt uppenbart annars föredrar borgerligt styre, och en minister har nyligen tvingats avgå.

Reformpartiets tapp har enligt Voog varit relativt sett mindre bland höginkomsttagare och unga, men tapp har partiet gjort, till exempel av högutbildade i Tallinn, i någon utsträckning till socialdemokraterna men framför allt till regeringskollegan Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fädernesladnet och Res Publika), ett konservativt, i viss utsträckning socialkonservativt, kristdemokratiskt och fosterlandssinnat parti. IRL ligger nu på 18 procent (17 procent i november men bara 13 procent i oktober). Under senhösten har partiet i sig upptagit det lilla kristdemokratiska partiet, men IRL får säkert också stöd av tidigare reformpartister, som inte gärna vill stödja Socialdemokraterna eller Centerpartiet.

Mätningen gjordes under perioden 21 november-12 december. 877 personer tillfrågades. Av dessa kunde eller ville inte hela 38 procent uppge någon partisympati.

Melodikrysset nummer 50 2012

Dagens melodikryss innehöll en del knepigheter, men jag löste det!

Andra hade säkert helt andra problem än jag, men vi kan väl ta mina först.

Jonathan Johansson, som vi hörde i ”Stockholm”, har jag inget som hels förhållande till, även om jag såg honom i ”På spåret” då jag undrade vem han var, men upplysningen om Ted Gärdestad-stipendiet (2004) hjälpte mig att googla fram hans namn.

När det gäller Eurovision Song Contest, brukar jag ofta inte ens komma ihåg de låtar som vann, långt mindre treorna. Men eftersom vi fick årtalet, var det ju hyfsat lätt att ta reda på att det var Rumänien som kom på tredje plats 2010, med ”Playing With Fire”, sjungen av Paula Seling och Ovi.

Då mindes jag mycket lättare ”I See a Star” från 1974, i holländskt original ”Ik zie en ster” – för oss som kan både engelska och tyska är förresten holländska inte så svårt att dechiffrera. De som sjöng var Mouth & MacNeal, men det Eldeman ville ha reda på var det svenska ordet för ”star” / ”ster”, det vill säga stjärna.

Rihanna hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men jag känner åtminstone till henne. I dag hörde vi henne i ”Diamonds”.

Resten var ganska lätt för mig, även om jag hade lite svårt att minnas den rätta ordalydelsen av ”Det är jag som tar vägen uppför stegen” från 1933. Men låten kom jag obetingat ihåg.

”Vintergatan” av Jules Sylvain kom jag också omedelbart ihåg. Svårare var det då att identifiera sångaren, Mattias Enn, men han har varit med förr i krysset, och så har han ju ett efternamn som är identiskt med mitt förnamn.

Lätt som en plätt var det att känna igen Lasse Dahlquists ”Oh boy, oh boy, oh boy”, den som börjar med ”Ada har legat i papiljotter i natt”, detta för att engelska flottan har siktats vid Vinga.

Och Evert Taubes ”Den glade bagarn i San Remo” har jag rent av återgett texten till här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – så visst minns jag att där förekommer en löjtnant
John Forsell där.

Svensk klassiker i en annan mening är ”Sverige” av Verner von Heidenstam och Wilhelm Stenhammar. Den kan väl sägas vara odödliggjord av Jussi Björling.

Jag brukar klara operafrågor hyggligt, men den här gången har jag bara, med hjälp av ledbokstäverna, kommit fram till att någon del av handlingen utspelar sig i en smedja. Jag minns dess värre ingen sådan scen, och jag har trots ivrigt letande inte lyckats identifiera operan i fråga. Vet någon säkert vad det var vi hörde? /En vänlig läsare har sedan bekräftat det jag själv trodde: musiken var av Giuseppe Verdi; den var hämtad ur ”Trubaduren”./

Betydligt lättare var det då att identifiera ”You Can Call Me Al” ur Paul Simon’s ”Graceland”.

Och sen var det väl bara filmmusikfrågn kvar. Vi hörde musik signerad Nino Rota ur filmatiseringen av Agatha Christie’s ”Döden vid Nilen”. Den har jag sett, flera gånger.