De estniska socialdemokraternas framgång bekräftad
16 december 2012 17:03 | Politik | 2 kommentarerNyligen publicerades i Estland en halvfärdig opinionsmätning, detta för att den var så sensationell: Socialdemokraterna var största parti, och det ledande borgerliga partiet och regeringspartiet Reformpartiet hade åkt ner på tredje plats.
Nu publicerar opinionsundersökningsinstitutet Emor de fullständiga siffrorna. De är inte exakt desamma, men slutresultatet ligger mycket nära den förbluffande halvtidsredovisningens.
Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet) är med 28 procent (25 procent i november, 22 procent i oktober) Estlands största parti. SDE var i halvvägsredovisningen uppe i hela 30 procent, och EMORs ansvarige, Aivar Voog, varnar i en ton som andas social nedlåtenhet för att pariets framgång kan vara tillfällig – många av de nytillkomna (s)-väljarna hör nämligen till gruppen politiskt instabila, läs samhällets undre skikt. Själv ser jag just detta som ett steg framåt för de estniska socialdemokraterna, som har varit relativt sett mer framgångsrika bland intellektuella än band arbetare. Om den av Voog kommenterade tendensen håller i sig, finns det också en chans att Socialdemokraterna hämtar hem allt fler väljare från det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet).
Edgar Savisaars Keskerakond behåller fortsatt sitt starka grepp om landets ryssar och får i decembermätningen 24 procent (24 procent även i november, 25 procent i oktober), vilket ger partiet andraplatsen i den här mätnmingen. Voog säger i en kommentar, att stödet för Centerpartiet nu en tid har legat stabilt, på 23-25 procent.
Det sensationella halvtidsresultatet för Reformierakond (Reformpartiet) i decembermätningen, 21,4 procent, ligger för hela mätperioden på 22 procent (26 procent i november, 32 procent i oktober, tidigare ännu högre). Som jag tidigre har skrivit, har Reformparteit nu under lång tid fått dålig publicitet, detta till och med i tidningar som helt uppenbart annars föredrar borgerligt styre, och en minister har nyligen tvingats avgå.
Reformpartiets tapp har enligt Voog varit relativt sett mindre bland höginkomsttagare och unga, men tapp har partiet gjort, till exempel av högutbildade i Tallinn, i någon utsträckning till socialdemokraterna men framför allt till regeringskollegan Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fädernesladnet och Res Publika), ett konservativt, i viss utsträckning socialkonservativt, kristdemokratiskt och fosterlandssinnat parti. IRL ligger nu på 18 procent (17 procent i november men bara 13 procent i oktober). Under senhösten har partiet i sig upptagit det lilla kristdemokratiska partiet, men IRL får säkert också stöd av tidigare reformpartister, som inte gärna vill stödja Socialdemokraterna eller Centerpartiet.
Mätningen gjordes under perioden 21 november-12 december. 877 personer tillfrågades. Av dessa kunde eller ville inte hela 38 procent uppge någon partisympati.
2 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Till Enn Kokk: Eftersom du i ditt senaste inlägg skriver om socialdemokraterna i Estland tar jag tillfället i akt att ta upp en annan fråga som jag tänkt på länge, nämligen den om svenska politikers pensioner och avgångsersättningar, som har varit föremål för debatt den senaste tiden i Sverige. I sitt mycket berömda tal om Folkhemmet inför Riksdagen år 1928 sade Per Albin Hansson att ”det goda hemmet känner icke några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”. Vad är det för samhälle vi socialdemokrater varit med om att skapa, när 50-åriga politiker, som av någon anledning avslutar sitt politiska uppdrag, erhåller sådana avgångsersättningar att de inte behöver stå till arbetsmarknadens förfogande under återstående förväntad arbetstid fram till pensioneringen? Många socialdemokrater brukar, nästan i skrytsam ton, påpeka att de kommer från arbetarhem, men vad är det för imponerande med det, då de uppenbarligen många gånger glömt de värderingar som arbetarklassen, och arbetarrörelsen, stod för, nämligen att man skall göra rätt för sig och inte sko sig på någon annans bekostnad. Ty dessa mycket kostsamma avgångsvederlag som kommunpolitiker och riksdagsledamöter kan kvittera ut är ingenting annat än otillbörligt nyttjande av allmänna medel. Ett regelverk som de också många gånger själva varit med om att fatta beslut om.
Är det någonting Stefan Löfven skulle göra är att kräva att det ekonomiska systemet för politiker skulle göras om så att de omfattas av samma regler som gäller för oss andra. Men det är självklart att han skulle få många fiender, inte minst inom partiet. Är han så stark som han verkar så borde han klara den fighten och verkligen bli den ledare som återför socialdemokratin till makten. Ty jag tror att han skulle få enormt gensvar hos väljarkåren. Det skulle vara en bra start för en ny socialdemokratisk regering 2014. Tyvärr verkar han ha dåliga rådgivare, som får honom att fokusera på fel saker i dagspolitiken.
Vad tycker du om ersättningssystemet för politiker?
Comment by Bengt Eliasson — 2012 12 16 22:03 #
Till Bengt Eliasson: Jag är av i princip samma mening som du. Man kan mycket väl ha kvar korta övergångsersättningar till politiker som i val förlorar sin utkomst, men det ska då handla om just korta övergångslösningar – sedan måste de vi talar om försörja sig själva.
Det finns ju också politiker, som har lyckats få dubbla pensioner och sen glatt fortsättr att ta ut dem. Det kanske inte går att riva upp ingångna avtal, men för framtiden bör man på alla politiska nivåer gardera sig mot den här formen av dubbla ersättningar.
Varken jag eller, intressantare, min hustru, som ju har varit både riksdagsledamot, statsråd och talman, har några dubbla pensioner. Själv har jag, utöver ATP, en ganska måttlig avtalspension från mitt jobb på partistyrelsen (s).
Comment by Enn Kokk — 2012 12 16 23:08 #