Anders Åborg med nya fantastiska versioner av Joe Hill-sånger

Av en gammal känning i musikbranschen, Anders Åborg, bland annat mycket uppskattad medlem i Aston Reymers Rivaler, har jag fått en ny DVD-film om Joe Hill, gjord av Anders Wesslén och Karl Larsson: ”Joel Hägglund – mannen bakom legenden Joe Hill” (2012).

Den berättar, enkelt och kort, historien om arbetargrabben Joel Hägglund från Gävle, som 1902 utvandrade till USA och där kom att bli agitator, sånglig agitator, för den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen Industrial Workers of the World, IWW. Och inte bara det: i mormonstaten Utah greps han för mordet på en handlare och avrättades, trots sitt nekande och massprotester, 1915 genom arkebusering.

Filmen är enkelt gjord med filmbilder bland annat från Joe Hill-gården i Gävle och, lite oegentligt, dagens amerikanska ambassad i Stockholm men är i övrigt gjord med speaker och stillbilder, många av de senare förstås från USA. Dess förtjänst är så långt framför allt stillbilderna av människor och miljöer.

Men det som i den här filmen har ett verkligt kreativt lyft är musiken. Anders Åborg har för det här ändamålet gjort nya och musikaliskt mycket fräscha versioner av Joe Hills ”Casey Jones”, ”Vad vi vill”, ”Prästen och slaven” och ”Världens alla slavar vakna” – han inte bara sjunger utan också visslar och spelar gitarr, banjo och enradigt dragspel. Dessutom har han gjort textbearbetningar av Jacob Brantings och Rune Lindströms texter, de som återfinns i min gamla sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Filmen kan du själv titta på på nätet, på http://www.historiska.program.se.

På nätet har jag också separat hittat Anders Åborgs fantastiska versioner av ”Vad vi vill” och ”Casey Jones”.

Jag skulle ingenting högre önska än att Anders Åborg fick möjlighet att göra en hel CD med Joe Hill-sånger. Det skulle tvärsäkert leda till en Joe Hill-renässans i Sverige.

När ett kryss utmanar både kunskap och associationsförmåga

Eftersom jag har hyvlat av och därmed kanske bidragit till att få ett par konstruktörer av Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz utbytta (även om den förste av dem faktiskt bättrade sig) har kanske några därav dragit den felaktiga slutsatsen, att jag har något emot svåra kryss. Nej, jag löser gärna knepiga kryss – det jag har haft invändningar mot är medvetet vaga nycklar, förkortningar och knappologiska kunskapsfrågor.

I senaste numret av den här korsordstidningen finns ett kryss med tema Stad, signerat Tomas Widmark, ett mönsterexempel på roande korsord, i det aktuella fallet i några stycken ovanför den trepoängsnivå krysset har åsatts.

Kryssets huvudtema är inte svårt för just mig, eftersom jag en gång i världen i flera somrar har arbetat som ledarskribent på en tidning i den här staden, också erbjudits att bli chefredaktör för den.

Betydligt svårare, åtminstone för dem som inte har min estniska bakgrund, är nyckeln ESTMART. Men i det fallet får man alla bokstävena om man knäcker de fyra svar som löper igenom det.

Några lite ovanliga svarsord finns där, också en landbeteckning – men just de senare förkortningarna finns ju lätt tillgängliga på Google.

Men det som väcker min förtjusning är några listiga nycklar överst upp till höger – här gäller det att få rätt associationer. Vågrätt: MED KURANT IBLAND och GJORDE STEN I SÅSEN. Samt lodrätt: REKORDTRIPP och TURGUBBE och så vinkelordet ÄR MEDELSPORTARE.

Lösa krysset får ni göra själva. Jag vill inte förstöra nöjet för er.

Rapport från en sjukbädd

I söndags togs Birgitta in på Akademiska för hjärtoperation. Båda de läckande hjärtklaffarna skulle få konstgjort stöd och flimret åtgärdas.

I måndags genomfördes operationen, och på eftermiddagen fick jag telefonbesked: Operationen hade lyckats men Birgitta var fortfarande nedsövd.

Jag fick lov att återkomma sent på måndag kväll, och eftersom Birgitta vid det laget var vaken, kunde jag – med hjälp av en av personalen utlånad telefon – ha ett kort samtal med henne.

Sent på tisdag eftermiddag fick jag lov att göra ett kort besök – under det här inledande skedet har man, beroende på smittorisken, helt naturligt restriktioner, och jag förstod strax själv, inte bara av syrgastillförsel och alla sladdar utan också av Birgittas matta tillstånd, att det är bäst att låta henne återhämta sig i lugn och ro. Dessutom hade hon nu, dan efter operationen, smärtkänningar efter den. Så besöket blev inte särskilt långt.

I dag blev jag uppringd av Birgittas läkare, som gav en aktuell rapport och berättade att Birgitta just då låg och sov.

Detta och fler detaljer har jag i omgångar per mejl och telefon meddelat barnen och Birgittas syskon.

Vi får ha tålamod. Besöken får anstå till dess att Birgitta själv orkar och har glädje av dem.

När läget medger kommer hon att föras över till en vanlig vårdavdelning på hjärtkliniken.

Om att konstruera svåra korsord

Jag skulle tro att beslutet att efter kort tid byta ut Mats Olsén som konstruktör av Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz har att göra med läsarprotester och att alltför få lyckades lösa de här kryssen. Till det senare bidrog nycklar med krokiga och vilseledande associationer, förkortningar, små och perifera orter och annat liknande. Ibland, som i den lösning som presenteras i veckans nummer, har jag med hjälp av genomgående svarsord fått ut svaret men ändå inte begripit innebörden: ÄR MEST OMFATTANDE ska bli OED – men vad betyder det?

Korsord, även svåra korsord, är ju menade att vara en lek som sätter lösarens intelligens och allmänbildning och associationsförmåga på prov. Åtminstone jag ser inga poänger med korsord som är knappologiska och som har starkt vilseledande eller medvetet inexakta nycklar.

Men nu är ordningen återställd: I veckans nummer av Aftonbladets kryssbilaga har Bertil ”Blues” Johansson övertagit Svåra krysset. Och nu går det här krysset att lösa för en hyggligt brett allmänbildad person. De fackuttryck som efterfrågas fordar bredd men inte specialistkunskaper, och här finns också exempel på sådana dubbeltydigheter som korsordslösare måste ta med i beräkningen: SÅDAN KAN HA VÄST – där man har de två sista bokstäverna av tre, ES. Läser man VÄST med kort Ä, som ett klädesplagg, blir det svårt – men prova med långt Ä i stället!

Fast på sidorna därefter går Mats Olsén på som vanligt. I ordflätan Bikupan ska vi den här gången fläta in ord som ALUDEL och LIPEMI.

Och i hans Hitta orden, normalt ganska lätt, ska vi hitta svenska idrottsklubbar, en del av dem tämligen okända för oss som aldrig läser sportsidorna.

Långt från borgerlighetens diskreta charm

Hasse Ekmans ”Banketten” (1948) är en överraskande politisk film.

Visserligen hörde jag att hans son, Gösta Ekman den yngre, en gång i socialdemokraters sällskap berättade att Hasse till sönerna på valdagen brukade säga ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar”, men ändå låg politiken normalt ganska långt från hans filmiska temata.

Fast den här filmen baserar sig på en roman, skriven året före av Marika Stiernstedt, och även om Hasse både har skrivit manus och regisserat, har han här nog också låtit sig påverkas av grundhållningen i boken.

Ekmans filmversion kan möjligen sägas vara för lite fokuserad på en enda dramatisk händelsekedja, men å andra sidan speglar den väl de olika personligheter som finns i en familj, även en finansfamilj, och i avgörande stycken finns här mer av blåsyra än av borgerlighetens diskreta charm.

Ändå skildras den här familjens nestor, bankiren Jacob Cotten (Ernst Eklund) nyansrikt, som en människa som har förmåga att se även andras värderingar och bevekelsegrunder. Hans motsats i detta är hans hustru Agnes (Elsa Carlsson) – för henne betyder social status och sociala uppförandekoder allt, mer än – ska det visa sig – till och med de egna barnen, och notera också hennes sätt att se på hembiträden.

Ganska endimensionellt skildras också deras son Pierre (Sture Lagerwall), av vilken det har blivit en goddagspilt och fyllbult – men faktiskt också ibland cynisk sanningssägare.

Hans bror Ivar har gått en helt annan väg. Under sina snart avslutade studier har han kommit in i radikala kretsar och blivit kommunist. Sina röda åsikter sprider han numera bland annat genom att hålla agitationsföredrag. Fadern, som just ska fira sin 60-årsdag, har haft ett hopp om att Ivar ska ta över rodret i familjeföretaget, men den här sonen står fast vid sin radikala övertygelse och avböjer. Det intressanta med den här pappa-son-relationen är att fadern faktiskt inte bara sörjer sonens beslut utan också känner respekt för det.

I den tid som skildras var det ännu inte någon naturlig tanke att dottern i familjen, i det här fallet Victoria (Eva Henning), skulle kunna tänkas axla ansvaret att leda familjeföretaget. Ändå blir hon en av den här filmens intressantaste figurer, gift med konsthistorikern (det är alltså hennes eller rättare sagt hennes pappas pengar de lever på) och sadomasochisten Hugo Stenbrott (Hasse Ekman); Hugos läggning och beteende mot henne har också fått henne att då och då dricka alldeles för mycket alkohol.

I en sådan lätt förnedrande situation träffar hon en av brodern Ivars radikala vänner, Rex Lundgren (Birger Malmsten), blivande läkare.

Hon förälskar sig häftigt i Rex, och trots hans inledande tvivel om vad hon egentligen vill inleder de ett förhållande.

Det här leder till filmens tragiska crescendo: På själva dagen för pappa Jacobs jättelika och påkostade 60-årskalas överraskas Victoria och Rex av Hugo, och Hugo lyckas genom sin blandning av förslagenhet, aggressivitet och cynism driva i väg Rex, av allt att döma för evigt. Den här scenen plus den efterföljande där Hugo med sin sadism får Victoria att tappa besinningen hör för övrigt till det bästa jag någonsin har sett Hasse Ekman göra.

Och så går det som det går. Till slut får han hustrun, som han själv för övrigt har försett med en laddad pistol, att tappa besinningen, och när hon har avlossat ett skott mot honom, dock inte med dödlig utgång, lovar han henne – som ett led i en utpressning inför resten av deras liv tillsammans – att vittna om att det hela var en olycka.

Under tiden pågår 60-årskalaset; Hugo har meddelat att hustrun är opasslig. Pierre håller ett skandalöst tal, och fadern håller ett slags försvarstal för yngste sonen Ivar och lovar också donera familjeförmögenheten till den medicinska forskningen. Ivar blir den som tar emot det fatala telefonsamtalet om vad som under tiden har hänt, inte bara att Hugo skottskadad har förts till sjukhus utan att hans hustru, Ivars syster, därefter har skjutit sig själv. När Ivar lägger på luren, kommer fadern in bakom honom.

Ett fördröjt farväl till kommunismen

Jag var aldrig någonsin i DDR, och Östberlin besökte jag för första gången efter murens fall: gjorde ett par korta promenader in på den östra sidan under en SI-kongress. Fast å andra sidan har jag erfarenhet av mitt eget gamla hemland, Estland, både före och efter kommunismens fall.

Om kommunismen innebar ett helvete för många människor i dåtidens östländer, kan man väl säga att DDRs ambition var att bli ett mönsterhelvete. Men trots alla stolta ambitioner flydde ändå många av medborgarna i denna arbetar- och bondestat till väst, till och med när de riskerade att bli skjutna.

Också detta speglas i Wolfgang Beckers (regi) lysande film ”Good Bye, Lenin!”. Det räcker med att nämna filmens inledning, 1978, då pojken Alex Kerner (här spelad av Nico Ledermüller) med beundran följer ryska Sojus 31 på dess rymdfärd med även en östtysk ombord. Berlinmuren är dock här mer det osynliga hinder som skiljer familjen Kerner från den 1978 till väst avhoppade pappan, Robert (Burghart Klaussner).

Mamman i familjen Kerner, Christiane (Katrin Sass) anstränger sig därefter desto mera för att framstå som en trogen DDR-medborgare: och hängiven SED-anhängare.

Men hennes trofasthet och idealism får sig en knäck när hon en dag 1989 ser sin egen son Alex (nu spelad av Daniel Brühl) delta i ett demonstrationståg mot regimens restriktioner. Mamman får en hjärtattack och faller ner på gatan i koma.

Alex, som tillsammans med många andra demonstranter har gripits, släpps, kanske för att hans mamma är känd och betrodd partimedlem. Sonen besöker henne på sjukhuset, men hon går inte att kommunicera med, ligger i koma i åtta månader. På sjukhuset träffar han för övrigt åter en flicka han gick tillsammans med i demonstrationståget, sjuksköterskan Lara (Chulpan Khamatova) – det faktum att hon är ryska bidrar till att den här filmens skildring av livet i kommunistländerna känns både äkta och nyanserad.

När mamma Katti vaknar till liv igen, blir goda råd dyra. En läkare varnar rent av Alex för vad som kan hända när modern får klart för sig vad som har hänt. DDR finns ju inte mer.

Alltså fraktar Alex hem modern till en lägenhet som i alla detaljer är som det brukade vara förr. Inte utan stort besvär lyckas han skaffa konserver och andra varor, som modern minns från sitt DDR, ibland genom att använda gamla förpackningar som han har fyllt med nytt västinnehåll, och när hon är så pass pigg att hon vill se TV, fixar han med hjälp av en filmkunnig kompis videofilmer med rätt slags programinnehåll, även fejkade nyhetsprogram. Släktingar och vänner får komma på besök iförda DDR-kläder, och han betalar barn för att komma och sjunga pionjärsånger för den sängliggande mamman.

Men naturligtvis blir det allt svårare att hålla den reella verkligheten utanför moderns synfält, och Alex blir tvungen att fixa ett TV-nyhetsinslag om att Coca Cola, som mamman har sett en reklamskylt för utanför fönstret, i själva verket från början var en DDR-uppfinning. I samma fejkade nyheter i TV får modern veta att alla de västtyskar hon under en för sonen oväntad utflykt ser flytta in i huset i själva verket är flyktingar undan kapitalismen.

Läget blir naturligtvis gradvis allt mer svårkontrollerbart, och när Alex låter iscensätta den falska TV-nyheten att DDRs nye ledare, astronauten Sigmund Jähn, har öppnat gränsen mot Väst, har mamman redan hunnit se en symbolisk handling: en helikopter fraktar i väg en dinglande Lenin-byst (Good Bye, Lenin!).

Modern, nu inlagd på sjukhus igen, håller god min trots att Lara redan har berättat sanningen för henne och trots saker hon med egna ögon har kunnat se. För Lara och sin dotters nye västtyske pojkvän har hon också hunnit berätta, att det från början hade varit meningen att hon själv, liksom maken, skulle fly till Västberlin men, bland annat av rädsla för vad som skulle kunna hända med barnen, hade valt att stanna kvar i Öst.

Ett par dar senare dör hon.

Den här filmen speglar kommunismens fall genom en enskild familjs öden, men inte alla dess gestalter fängslar. Dottern i familjen finns där också och spelar med, men hon har alls inte samma utmejslade roll som sonen. Filmen rymmer också en återförening mellan sonen och den till Västberlin försvunne fadern, som nu har ny familj, bland annat två mycket yngre barn. Ändå tycker jag inte att filmens story funkar så bra i just det här stycket.

Men i huvudhandlingen är ”Good Bye, Lenin!” en lysande film.

Melodikrysset nummer 36 2012

I dagens kryss spelades en låt med en amerikansk grupp som jag inte ens hade hört talas om. Men när jag hade fått låttiteln, ”Burn It Down”, var det ju bara att googla: gruppen visade sig heta Linkin Park.

Jag medger att jag hade mycket lättare att identifiera ”Där näckrosen blommar”, som skrevs 1928 av Sven du Rietz och Sven-Olof Sandberg. Fast i dag fick vi tyvärr höra den misshandlas av Flamingokvintetten.

Äldre schlager är jag över huvud taget bra på. Jag minns fortfarande vilken succé Lill-Babs gjorde 1959 med Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”.

Och visst minns jag Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”.

Eller för den delen ”I en röd liten stuga”. Sven-Olof Sandberg sjöng in den redan 1936, men på fyrtio- och femtiotalen, the radio days, hördes den om och om igen i radioapparaten, så när jag, som i dag, hör den i en jazzig instrumentalversion med Arne Domnérus och Rune Gustafson, minns jag omedelbart titeln.

Inte för att jag är något fan av just Marie Serneholt, men problemet för henne och andra skivartister i dag är att det inte längre finns någon enhetskanal som alla människor lyssnar på. Som mina läsare vet, följer jag i och för sig Melodifestivalen i TV, men det måste till mycket mer än en engångslyssning för att en låt, till exempel hennes ”Salt and Pepper”, ska fastna i musikminnet. Fast just den här låten förekom ändå så sent som i årets melodifestival.

Jag gissar att Niklas Strömstedts insjungning av ”Kärleken vet” härstammar från en programserie i TV 4 som jag inte har sett, men jag vet att sångens upphovsman, Mikael Wiehe, också var med där. Wiehes egen insjungning har jag förstås själv i min skivsamling.

Lars Forssells ”Snurra min jord” har jag också i min mycket omfångsrika samling av politisk musik, både på skiva och i sångböcker med Forssells visor. Originalet, ”Elle tourne la terre”, skrevs av Leo Ferré.

Därmed har vi redan tagit ett steg in mot den musikaliska klassikervärlden i vid mening.

Dit räknar jag självfallet Evert Taube. Jag skrev i somras en hel serie nätartiklar om Taube och hans musik, och bland annat hans ”Calle Schewens vals” från 1931 kan du också hitta texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast just den här texten torde höra till Taubes mest kända och sjungna, så nästan alla kommer säkert i håg att Calle Schewen där blandar sitt kaffe med Kron, det vill säga Kronbrännvin. Visste ni förresten att Kron numera ägs av finska staten, detta eftersom den borgerliga svenska sålde ut denna nationalklenod?

Carl Michael Bellman har en ännu mer grundmurad klassikerstatus. Fast många som har lärt sig ”Gubben Noak” redan under barnaåren vet kanske inte att den här texten skrevs av Bellman.

Klassisk operettmusik hörde vi i dag i tyskspråkigt original. Men jag gissar att de flesta vet, att när Jussi Björling sjöng den på svenska, hette den ”Nu är jag pank och fågelfri”.

En favoritklassiker har jag sparat till sist. I och för sig är musikalen ”Annie”, ur vilken vi i dag fick höra ”Tomorrow”, från relativt sen tid, 1977, men jag tror nog att den kommer att finnas kvar i det scenmusikaliska arvet också fram över. Dock bygger den här musikalen på en serieklassiker, ”Little Orphan Annie”, som Harold Gray började teckna redan 1924. Den gick i Aftonbladet, under tidigt sextiotal om jag inte minns alldeles galet. Då hade Aftonbladet, på den tiden i lite större så kallat berlinerformat, två hela seriesidor, alltså ett helt serieuppslag. I dag har tidningen två dagliga serier plus dessutom ytterligare två serier var sin gång i veckan.

Det här kallar jag förfall!

Lars Ahlin om den nödvändiga kampen för allas jämlikhet

Året var 1968. Jag arbetade från början av året på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Valet – mitt första på 68an – blev en stor socialdemokratisk seger, men i ryggen hade partiet nederlaget i 1966 års kommunalval, och länge såg läget osäkert ut.

Men vi på partiexpeditionen kunde, bland annat genom egna opinionsundersökningar, se att vinden vände, och andrakammarvalet ändade i en fantastisk socialdemokratisk valseger: 50,1 procent röstade (s).

Under det påföljande året kom jag att arbeta som sekreterare i den av socialdemokratiska partiet och LO gemensamt tillsatta och drivna jämlikhetsgruppen, vars arbete leddes av Alva Myrdal, men gruppens tillkomst och arbete grundade sig på ett kongressbeslut 1968, och ett samhälle präglat av ökad jämlikhet fanns redan under 1968 som en mäktig underström inom arbetarrörelsen.

Ett skriftligt uttryck för detta fanns i en valbroschyr, sammanställd av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). I den fanns en, vågar jag påstå, unik valappell, skriven av en av Sveriges främsta skönlitterära författare, Lars Ahlin:

Därför stöder jag socialdemokratin

Åter är demokratin hotad och därmed den fortsatta kampen för allas jämlikhet. Minns hur ung den kampen är, minns hur infiltrerat samhällslivet alltjämt är av gamla elit- och meritvärderingar. Hotet kommer både från höger och vänster, men inte bara från fjärran extremistgrupper, hotet står tätt intill den socialdemokratiska fronten. Genom ett och detsamma vill man komma socialdemokratin till livs: genom att hävda någon elits företräden framför de många. Elittänkandet är alltid ideologi, aldrig ett ofrånkomligt öde eller ett naturligt arv. Den reaktionära ”eliten” är kanske mest känd. Men känner vi liberalismens s. k. naturliga elit, den som sägs framgå av ”fri” konkurrens inom skilda områden? Känner vi kommunismens ”elit” eller den nya vänsterns svärmiska elittankar om den fåtaliga gruppen med ”det högre medvetandet”? Gemensamt för allt elittänkande, hur stridigt det än utförs, är att de många som lever här och nu omyndigförklaras – de många är ej kapabla nog, de saknar kvalifikationer och rätt omdöme, de bör tas om hand och styras. Detta är samtliga eliter överens om. Och eliterna, varifrån allt gott påstås utgå till massan av omyndigförklarade, kräver för sin del privilegier. Makten och rätten är deras, äran och – naturligtvis – kapitalet.

Höstens val är av största vikt. Genomskåda elitkraven var de än sticker fram och säg nej till alla dess former genom att rösta socialdemokratiskt.

* * *

Antielitism och jämlikhet – värderingar som också dagens socialdemokrati borde vårda.

En tidnings ”lätta sida” måste vara både rolig och berörande

DNs Namn och Nytt-sida avslutar tidningens kulturdel, och dess välfunna placering plus Hans Lindströms fräcka teckningar gör att jag fortfarande läser den här sidan, om än långt ifrån allt.

Men det fanns en tid då Namn och Nytt var ett dagligt måste, med kåsörer som Red Top (Lennart Nyblom) och Eld (Erik Lundegård) och den oslagbare dagsverspoeten H. (Alf Henrikson).

Inget ont om dagens kåsörer och den ibland läsvärde dagsversmakaren Holmberg, men oftast lyser det inte om dem. Jag har funderat lite över om Namn och Nytt-sidans relativa nivåsänkning kan bero på att man numera, med ett remarkabelt undantag, som skrivande fasta medarbetare bara använder sig av anställda DN-medarbetare – att man är en god journalist gör en ju inte automatiskt också till lysande kåsör.

Undantaget, kåsören som inte är anställd på DN, är Hanna Hellquist, en drygt 30-årig journalist verksam även i etermedia och med rötter och sommarhus i Värmland. Hon lägger inte an på att vara rolig, men hon är personlig och oftast berörande.

Min höga värdering av hennes kåserier beror inte på att jag alltid håller med henne – det finns tillfällen då jag har lust att ropa ”Idiot!” till henne, men det skulle ju inte hjälpa. Snarare är det äktheten i hennes skildring av sitt liv som berör mig och, antar jag, andra läsare. DN tycks ha begripit det här, eftersom hon ges stort utrymme i bilagan På stan varannan fredag.

Men där tar tidningens förstånd uppenbarligen slut. För det behövs också ett nytänkande i fråga om Namn och Nytt.

Om mina egna försök i den här branschen, inklusive mitt samarbete med Eld och Red Top, kan du läsa mer i en tidigare bloggtext som heter ”Korta meningar och Brokiga blad”.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 19 2012:

”Sängaveln tycker jag är lite läcker”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

”Stortorget: Försäljning av idrottsföreningar, skolklasser och småskaliga livsmedelsproducenter.”

Skaraborgs Läns Tidning