Fransk musik
20 september 2012 22:27 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 1 kommentarSäsongens första abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå på utan sällskap av Birgitta; hon ligger som bekant på Akademiska efter att ha genomgått en hjärtklaffoperation. Men jag var förstås och hälsade på henne tidigare i dag – det gör jag varje dag, men i dag är det dessutom hennes 75-årsdag, vilket också märktes på alla blombuketter hon hade fått. Jag hade med mig ytterligare en plus biljetter till en kommande konsert med Ann-Sophie Mutter och en rysk uppsättning av ”Svansjön”. Hemma väntar fler presenter.
Vi brukar oftast äta middag ute före konserterna i Musikens hus, men i dag fick jag äta ensam. Jag hade tänkt äta i restaurangen i Musikens hus, men den var stängd då – i stället hänvisades jag till en nyinrättad matservering på plan sex, där också den stora konserthallen ligger. Det enda som bjöds där var en ganska enkel buffé, och äta fick man göra vid gemensamma, provisoriskt ditställda bord en bit bort. Ganska trist. Mycket få åt där – ryktet har väl redan spritt sig. Vad är det för snille som har hittat på det här?
Mitt humör var därför kanske inte det allra bästa, när Paul Mägi inledde kvällens franska tema ”Musikens Paris” med Maurice Ravels (1875-1937) bagatell ”Pavane pour une infante défunte”, Pavane för en död prinsessa (1899). Jag avstår från att försöka tolka symboliken i titeln, eftersom även Ravel slog ifrån sig på den punkten, men pavane är i alla fall en starkt formbunden dans, som var mycket populär under 1500- och 1600-talen
Därnäst följde ”Les nuits d’eté” (1841), ett knippe sånger med musik av Hector Bérlioz (1803-1869) och text av Théophile Gautier (1811-1872). De här sångerna handlar om romantisk kärlek, och jag tyckte nog inte att musiken präglades av den kyla man ofta har förknippat med Bérlioz’ musik. Inte hellee har jag något att invända mot mezzosopranen Katarina Karnéus’ sångliga tolkning av dem.
Kanske var det mitt eget humör som gradvis blev bättre, men själv hade jag bäst utbyte av musiken efter pausen, George Bizets (1838-1875) ”Symfoni i C dur” från 1855 – varför den fick vänta i 80 år på sitt uruppförande förstår jag inte, även om den var ett ungdomsverk och nog har hämtat influenser från andra kompositörer. Dess tempo är också fascinerande.
* * *
I morgon ska jag börja dagen med ett besök hos min husläkare. Hon ska, på basis av prover jag var och tog i går, försöka diagnosticera vad det är för fel på mig – det är inte bara hustrun som är skraltig – och vad man i så fall kan göra åt det. Trots pacemaker och stent orkar jag inte gå mer än korta sträckor och i krypfart. Det är främst lungkapaciteten som inte räcker till – det senare tvingar mig också att delar av nätterna sova sittande upprätt i en stol. Fötterna är svullna och de och nedre delen av benen en smula domnade – sitter jag på golvet kan jag inte ta mig upp utan att använda armarnas muskelkraft.
Det är inte alltid livet är livat.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^