Långt från borgerlighetens diskreta charm

Hasse Ekmans ”Banketten” (1948) är en överraskande politisk film.

Visserligen hörde jag att hans son, Gösta Ekman den yngre, en gång i socialdemokraters sällskap berättade att Hasse till sönerna på valdagen brukade säga ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar”, men ändå låg politiken normalt ganska långt från hans filmiska temata.

Fast den här filmen baserar sig på en roman, skriven året före av Marika Stiernstedt, och även om Hasse både har skrivit manus och regisserat, har han här nog också låtit sig påverkas av grundhållningen i boken.

Ekmans filmversion kan möjligen sägas vara för lite fokuserad på en enda dramatisk händelsekedja, men å andra sidan speglar den väl de olika personligheter som finns i en familj, även en finansfamilj, och i avgörande stycken finns här mer av blåsyra än av borgerlighetens diskreta charm.

Ändå skildras den här familjens nestor, bankiren Jacob Cotten (Ernst Eklund) nyansrikt, som en människa som har förmåga att se även andras värderingar och bevekelsegrunder. Hans motsats i detta är hans hustru Agnes (Elsa Carlsson) – för henne betyder social status och sociala uppförandekoder allt, mer än – ska det visa sig – till och med de egna barnen, och notera också hennes sätt att se på hembiträden.

Ganska endimensionellt skildras också deras son Pierre (Sture Lagerwall), av vilken det har blivit en goddagspilt och fyllbult – men faktiskt också ibland cynisk sanningssägare.

Hans bror Ivar har gått en helt annan väg. Under sina snart avslutade studier har han kommit in i radikala kretsar och blivit kommunist. Sina röda åsikter sprider han numera bland annat genom att hålla agitationsföredrag. Fadern, som just ska fira sin 60-årsdag, har haft ett hopp om att Ivar ska ta över rodret i familjeföretaget, men den här sonen står fast vid sin radikala övertygelse och avböjer. Det intressanta med den här pappa-son-relationen är att fadern faktiskt inte bara sörjer sonens beslut utan också känner respekt för det.

I den tid som skildras var det ännu inte någon naturlig tanke att dottern i familjen, i det här fallet Victoria (Eva Henning), skulle kunna tänkas axla ansvaret att leda familjeföretaget. Ändå blir hon en av den här filmens intressantaste figurer, gift med konsthistorikern (det är alltså hennes eller rättare sagt hennes pappas pengar de lever på) och sadomasochisten Hugo Stenbrott (Hasse Ekman); Hugos läggning och beteende mot henne har också fått henne att då och då dricka alldeles för mycket alkohol.

I en sådan lätt förnedrande situation träffar hon en av brodern Ivars radikala vänner, Rex Lundgren (Birger Malmsten), blivande läkare.

Hon förälskar sig häftigt i Rex, och trots hans inledande tvivel om vad hon egentligen vill inleder de ett förhållande.

Det här leder till filmens tragiska crescendo: På själva dagen för pappa Jacobs jättelika och påkostade 60-årskalas överraskas Victoria och Rex av Hugo, och Hugo lyckas genom sin blandning av förslagenhet, aggressivitet och cynism driva i väg Rex, av allt att döma för evigt. Den här scenen plus den efterföljande där Hugo med sin sadism får Victoria att tappa besinningen hör för övrigt till det bästa jag någonsin har sett Hasse Ekman göra.

Och så går det som det går. Till slut får han hustrun, som han själv för övrigt har försett med en laddad pistol, att tappa besinningen, och när hon har avlossat ett skott mot honom, dock inte med dödlig utgång, lovar han henne – som ett led i en utpressning inför resten av deras liv tillsammans – att vittna om att det hela var en olycka.

Under tiden pågår 60-årskalaset; Hugo har meddelat att hustrun är opasslig. Pierre håller ett skandalöst tal, och fadern håller ett slags försvarstal för yngste sonen Ivar och lovar också donera familjeförmögenheten till den medicinska forskningen. Ivar blir den som tar emot det fatala telefonsamtalet om vad som under tiden har hänt, inte bara att Hugo skottskadad har förts till sjukhus utan att hans hustru, Ivars syster, därefter har skjutit sig själv. När Ivar lägger på luren, kommer fadern in bakom honom.