Ett fördröjt farväl till kommunismen

9 september 2012 15:51 | Film, Politik | 1 kommentar

Jag var aldrig någonsin i DDR, och Östberlin besökte jag för första gången efter murens fall: gjorde ett par korta promenader in på den östra sidan under en SI-kongress. Fast å andra sidan har jag erfarenhet av mitt eget gamla hemland, Estland, både före och efter kommunismens fall.

Om kommunismen innebar ett helvete för många människor i dåtidens östländer, kan man väl säga att DDRs ambition var att bli ett mönsterhelvete. Men trots alla stolta ambitioner flydde ändå många av medborgarna i denna arbetar- och bondestat till väst, till och med när de riskerade att bli skjutna.

Också detta speglas i Wolfgang Beckers (regi) lysande film ”Good Bye, Lenin!”. Det räcker med att nämna filmens inledning, 1978, då pojken Alex Kerner (här spelad av Nico Ledermüller) med beundran följer ryska Sojus 31 på dess rymdfärd med även en östtysk ombord. Berlinmuren är dock här mer det osynliga hinder som skiljer familjen Kerner från den 1978 till väst avhoppade pappan, Robert (Burghart Klaussner).

Mamman i familjen Kerner, Christiane (Katrin Sass) anstränger sig därefter desto mera för att framstå som en trogen DDR-medborgare: och hängiven SED-anhängare.

Men hennes trofasthet och idealism får sig en knäck när hon en dag 1989 ser sin egen son Alex (nu spelad av Daniel Brühl) delta i ett demonstrationståg mot regimens restriktioner. Mamman får en hjärtattack och faller ner på gatan i koma.

Alex, som tillsammans med många andra demonstranter har gripits, släpps, kanske för att hans mamma är känd och betrodd partimedlem. Sonen besöker henne på sjukhuset, men hon går inte att kommunicera med, ligger i koma i åtta månader. På sjukhuset träffar han för övrigt åter en flicka han gick tillsammans med i demonstrationståget, sjuksköterskan Lara (Chulpan Khamatova) – det faktum att hon är ryska bidrar till att den här filmens skildring av livet i kommunistländerna känns både äkta och nyanserad.

När mamma Katti vaknar till liv igen, blir goda råd dyra. En läkare varnar rent av Alex för vad som kan hända när modern får klart för sig vad som har hänt. DDR finns ju inte mer.

Alltså fraktar Alex hem modern till en lägenhet som i alla detaljer är som det brukade vara förr. Inte utan stort besvär lyckas han skaffa konserver och andra varor, som modern minns från sitt DDR, ibland genom att använda gamla förpackningar som han har fyllt med nytt västinnehåll, och när hon är så pass pigg att hon vill se TV, fixar han med hjälp av en filmkunnig kompis videofilmer med rätt slags programinnehåll, även fejkade nyhetsprogram. Släktingar och vänner får komma på besök iförda DDR-kläder, och han betalar barn för att komma och sjunga pionjärsånger för den sängliggande mamman.

Men naturligtvis blir det allt svårare att hålla den reella verkligheten utanför moderns synfält, och Alex blir tvungen att fixa ett TV-nyhetsinslag om att Coca Cola, som mamman har sett en reklamskylt för utanför fönstret, i själva verket från början var en DDR-uppfinning. I samma fejkade nyheter i TV får modern veta att alla de västtyskar hon under en för sonen oväntad utflykt ser flytta in i huset i själva verket är flyktingar undan kapitalismen.

Läget blir naturligtvis gradvis allt mer svårkontrollerbart, och när Alex låter iscensätta den falska TV-nyheten att DDRs nye ledare, astronauten Sigmund Jähn, har öppnat gränsen mot Väst, har mamman redan hunnit se en symbolisk handling: en helikopter fraktar i väg en dinglande Lenin-byst (Good Bye, Lenin!).

Modern, nu inlagd på sjukhus igen, håller god min trots att Lara redan har berättat sanningen för henne och trots saker hon med egna ögon har kunnat se. För Lara och sin dotters nye västtyske pojkvän har hon också hunnit berätta, att det från början hade varit meningen att hon själv, liksom maken, skulle fly till Västberlin men, bland annat av rädsla för vad som skulle kunna hända med barnen, hade valt att stanna kvar i Öst.

Ett par dar senare dör hon.

Den här filmen speglar kommunismens fall genom en enskild familjs öden, men inte alla dess gestalter fängslar. Dottern i familjen finns där också och spelar med, men hon har alls inte samma utmejslade roll som sonen. Filmen rymmer också en återförening mellan sonen och den till Västberlin försvunne fadern, som nu har ny familj, bland annat två mycket yngre barn. Ändå tycker jag inte att filmens story funkar så bra i just det här stycket.

Men i huvudhandlingen är ”Good Bye, Lenin!” en lysande film.