ABC-bok

Carin Wirséns (text) och Stina Wirséns (bild) ABC-bok ”Ahmed anka och ödlan Örjan”, ursprungligen utgiven av Bonnier Carlsen 2004, har 1012 utkommit i ny upplaga hos En bok för alla.

Bilderna är fina och de korta texterna i form av tvåradiga verser fyndiga, men de lär oss egentligen inget om de figurer, oftast djur, som får illustrera alfabetets bokstäver. Å andra sidan stimulerar de utan tvivel åtminstone de läslärande barn, som har sinne för absurdism.

Ibland är de här illustrerade bokstavsverserna någorlunda gripbara:
Igeln Inger
bor på ett finger.

Men varför
Hamstern Hedda
bor hos en gädda,
den senare dessutom försedd med en tekopp, kan vara svårare att förstå.

Dock når den här kombinerade bild- och bokstavsvershumorn oanade höjder, som när lille
Xerxes X
bor på ett kex.

Och att
Ormen Orvar
bor bland korvar
låter ju rent av logiskt.

Ännu ett spökhus

Jag har tidigare, mycket förtjust, läst och recenserat – se Kultuerspegeln, Barnkultur – Kicki Stridhs (text) och Eva Erikssons (bild) ”Det hemska spökhuset” (1992, återutgiven 2009 av En bok för alla).

En bok för alla ger nu (2012) ut en snarlik bok av Thomas Halling (text) och Kenneth Andersson (bild), ”Mot spökslottet” (ursprungligen utgiven av Alfabeta, 2008). Den är till uppläggningen irriterande lik ”Det hemska spökhuset”: En ensam liten flicka kommer en kväll till ett spökslott och upplever där hemskheter som spöken, benrangel och en huvudlös man. Liksom flickan i ”Det hemska spökhuset” stövlar hon glatt vidare, vilket inte förefaller särskilt förvånande, eftersom Kenneth Anderssons illustrationer inte alls är så läskiga som Eva Erikssons.

Till slut möter hon dock även en ganska läskig vampyr och flyr ut ur spökslottet. Den nya upplevelsen av skräck tacklas bland annat genom att bilderna i den här delen av boken har lagts upp och ner, och sen kommer det som verkligen är en poäng: När den hemska vampyren hinner i kapp vår flyende lilla flicka, säger han:

– Du glömde din ficklampa!

En resa genom tid och rum och mytologi

När Jan Lööf först (1995) gav ut sin bok om tomten, hette den ”Tomten berättar”. När samma förlag, BonnierCarlsen, återutgav den 2008, hade den döpts om till ”Vem matar djuren?”. Så heter den också nu (2012), när En bok för alla ger ut ytterligare en upplaga.

Tomten matar i och för sig djur i den här berättelsen, men fokus ligger hela tiden på tomten, så frågan är om inte den ursprungliga titeln är mest adekvat.

Den här tomten arbetar som lagårdstomte, men alla vi som någonsin har varit inne i en lagård anar tidigt, att det det här nog inte är vilken lagård som helst. En gris vilar bredvid en noshörning, och lejonen och leoparderna ser inte ut att vilja äta upp vare sig älgarna eller aporna.

Trångt är det också, så vår tomte sover middag inkilad mellan ett lejon och en gorilla och vilar sitt huvud mot gorillans tjocka mage.

I Jan Lööfs berättelse står aldrig det som står i baksidestexten men som vi vuxna läsare redan har förstått när kaptenen beordar alla djuren att tåga ut: Den här tomten har varit hustomte på Noaks ark – på nästa bild ser vi för övrigt den strandade arken på toppen av Ararat, där Noak nu öppnar vinrestaurang. Bland hans kunder ser man mytologiska sagofigurer som en kentaur, en faun och en cyklop.

Där erbjuder Noak honom jobb, men vår tomte liftar norrut på ryggen av en mammut.

Jan Lööfs tomteberättelse är dock inte bara en resa i mytologin utan också i tid och rum. Härnäst hamnar vår tomte på ett norrländskt småbruk av det slag jag minns från min barndom. Här vaktar han grisar och höns mot angrepp från räven, som nog skulle kunna ta livet också av den trötta gamla vakthunden på gården.

Men vi befinner oss uppenbarligen i den brytningstid då småbruk inte längre bar sig. Korna föses in i en bil med en skylt, vars första bokstäver vi skymtar: SL. Bohaget – man ser en elspis, en kyl, en fåtölj och en läslampa – läggs på ett lastbilsflak, och då passar tomten på att slinka in i ett skåp som också står där.

På det här sättet kommer vår tomte att flytta med in till stan, och det är verkigen inte en stad vilken som helst: På torget kommer Fantomen gående med Devil i koppel. Där spankulerar också Tintin med Milou, och vid foten av en ryttarstaty har en bister polis just hittat en kanske inte helt nykter kapten Haddock. Mandrake samtalar med Stor-Klas och Lill-Klas.

Tomten flyttar tillsammans med sin före detta småbrukarfamilj in i en modern lägenhet och finner ganska snart att det dess bättre bara är hunden och katten som ser honom.

Tomten har dessutom krympt på sin ålders höst: nu är han i samma storlek som hunden och katten. Men hans plikter har ju också blivit färre jämfört med när han hjälpte Noak på arken.