Lars Ahlin om den nödvändiga kampen för allas jämlikhet

Året var 1968. Jag arbetade från början av året på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Valet – mitt första på 68an – blev en stor socialdemokratisk seger, men i ryggen hade partiet nederlaget i 1966 års kommunalval, och länge såg läget osäkert ut.

Men vi på partiexpeditionen kunde, bland annat genom egna opinionsundersökningar, se att vinden vände, och andrakammarvalet ändade i en fantastisk socialdemokratisk valseger: 50,1 procent röstade (s).

Under det påföljande året kom jag att arbeta som sekreterare i den av socialdemokratiska partiet och LO gemensamt tillsatta och drivna jämlikhetsgruppen, vars arbete leddes av Alva Myrdal, men gruppens tillkomst och arbete grundade sig på ett kongressbeslut 1968, och ett samhälle präglat av ökad jämlikhet fanns redan under 1968 som en mäktig underström inom arbetarrörelsen.

Ett skriftligt uttryck för detta fanns i en valbroschyr, sammanställd av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). I den fanns en, vågar jag påstå, unik valappell, skriven av en av Sveriges främsta skönlitterära författare, Lars Ahlin:

Därför stöder jag socialdemokratin

Åter är demokratin hotad och därmed den fortsatta kampen för allas jämlikhet. Minns hur ung den kampen är, minns hur infiltrerat samhällslivet alltjämt är av gamla elit- och meritvärderingar. Hotet kommer både från höger och vänster, men inte bara från fjärran extremistgrupper, hotet står tätt intill den socialdemokratiska fronten. Genom ett och detsamma vill man komma socialdemokratin till livs: genom att hävda någon elits företräden framför de många. Elittänkandet är alltid ideologi, aldrig ett ofrånkomligt öde eller ett naturligt arv. Den reaktionära ”eliten” är kanske mest känd. Men känner vi liberalismens s. k. naturliga elit, den som sägs framgå av ”fri” konkurrens inom skilda områden? Känner vi kommunismens ”elit” eller den nya vänsterns svärmiska elittankar om den fåtaliga gruppen med ”det högre medvetandet”? Gemensamt för allt elittänkande, hur stridigt det än utförs, är att de många som lever här och nu omyndigförklaras – de många är ej kapabla nog, de saknar kvalifikationer och rätt omdöme, de bör tas om hand och styras. Detta är samtliga eliter överens om. Och eliterna, varifrån allt gott påstås utgå till massan av omyndigförklarade, kräver för sin del privilegier. Makten och rätten är deras, äran och – naturligtvis – kapitalet.

Höstens val är av största vikt. Genomskåda elitkraven var de än sticker fram och säg nej till alla dess former genom att rösta socialdemokratiskt.

* * *

Antielitism och jämlikhet – värderingar som också dagens socialdemokrati borde vårda.

En tidnings ”lätta sida” måste vara både rolig och berörande

DNs Namn och Nytt-sida avslutar tidningens kulturdel, och dess välfunna placering plus Hans Lindströms fräcka teckningar gör att jag fortfarande läser den här sidan, om än långt ifrån allt.

Men det fanns en tid då Namn och Nytt var ett dagligt måste, med kåsörer som Red Top (Lennart Nyblom) och Eld (Erik Lundegård) och den oslagbare dagsverspoeten H. (Alf Henrikson).

Inget ont om dagens kåsörer och den ibland läsvärde dagsversmakaren Holmberg, men oftast lyser det inte om dem. Jag har funderat lite över om Namn och Nytt-sidans relativa nivåsänkning kan bero på att man numera, med ett remarkabelt undantag, som skrivande fasta medarbetare bara använder sig av anställda DN-medarbetare – att man är en god journalist gör en ju inte automatiskt också till lysande kåsör.

Undantaget, kåsören som inte är anställd på DN, är Hanna Hellquist, en drygt 30-årig journalist verksam även i etermedia och med rötter och sommarhus i Värmland. Hon lägger inte an på att vara rolig, men hon är personlig och oftast berörande.

Min höga värdering av hennes kåserier beror inte på att jag alltid håller med henne – det finns tillfällen då jag har lust att ropa ”Idiot!” till henne, men det skulle ju inte hjälpa. Snarare är det äktheten i hennes skildring av sitt liv som berör mig och, antar jag, andra läsare. DN tycks ha begripit det här, eftersom hon ges stort utrymme i bilagan På stan varannan fredag.

Men där tar tidningens förstånd uppenbarligen slut. För det behövs också ett nytänkande i fråga om Namn och Nytt.

Om mina egna försök i den här branschen, inklusive mitt samarbete med Eld och Red Top, kan du läsa mer i en tidigare bloggtext som heter ”Korta meningar och Brokiga blad”.