Ivar Lo-roman om prostitution som film

17 september 2012 22:25 | Film, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

1957, när jag gick ut tredje ring i gymnasiet, fick jag vid avslutningen ett bokstipendium. Man fick välja böckerna själv, och eftersom jag ville ha ut så mycket som möjligt för pengarna, valde jag böcker ur tidens billiga folkbokserier. Folket i Bilds böcker hade jag tillgång till fortlöpande, eftersom jag var FiB-ombud, så ur Bonniers Folkbibliotek valde jag bland annat ut Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan”, illustrerad av Claes Bäckström. Ivar Lo hade jag då redan läst mycket av, eftersom många av hans böcker också ingick i FiBs folkbokserie och/eller hade gått som följetong i Folket i Bild.

I stipendievillkoren ingick att man måste få inköpslistan godkänd av svensklärare, och eftersom jag inte lyckades få tag på min liberale svensklärare, ringde jag i stället till en annan. Han hade inga invändningar utom på en punkt: ”Kungsgatan” var kanske inte någon lämplig bok att köpa in för stipendiepengarna. Jag minns inte längre hur jag argumenterade mig igenom det här samtalet – men i själva verket hade jag redan köpt de böcker jag ville ha.

I själva verket var ”Kungsgatan” vid det här laget inte längre någon aktuell sensationsbok. I original hade den kommit ut redan 1933.

Den hade filmats också, men 1943 då jag bara var sex år och inte ens hade kommit till Sverige. Långt senare, på 1960-talet, kom jag faktiskt att på en bommesvikskurs med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening träffa och bli en smula bekant med dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, skådespelerskan Barbro Kollberg, men jag hade inte heller då sett filmversionen.

Den har jag faktiskt sett först i dag, i TV.

Filmen ”Kungsgatan”, i regi av Gösta Cederlund och med Ivar Lo-Johanssons ursprungsstory bearbetad av Torsten Quensel, är kanske inte kass men ligger långt under Ivar Los romannivå. I de centrala rollerna som statarflickan Marta och bondpojken Adrian ser vi Barbro Kollberg respektive Sture Lagerwall, och jag vill gärna säga, att det inte är deras fel att den här filmen inte är bra.

Filmen börjar i och för sig relativt hyggligt i lantlig sörmländsk miljö, men när vi sen – först genom att Marta flyttar dit, sedan genom att Adrian följer efter – kommer till huvudstaden, är det främst tidens stockholmsmiljöer som i dag känns sevärda.

Marta tar först jobb på ett café, men när caféägaren som gör sexuella närmanden får nobben, får hon sparken. Och sen dras hon, för att göra en lång historia kort, bland annat genom en redan gatuaktiv väninnas vägledning, in i prostitution.

Till en början går det bra för henne, åtminstone ekonomiskt, så hon kan skicka pengar hem till sina fattiga statarföräldrar – men när de en gång kommer på besök förstår mamman ganska snart varifrån alla pengarna kommer.

Prostitutionen skildras utan glamour – i en bärande scen skildras de prostituerade som en skock förfallna fyllkajor – och för säkerhets skull får en läkare bidra med en del statistik och avskräckande fakta.

När sen hennes ädle bondpojke själv har lyckats få jobb som brevbärare och därefter till slut lyckas hitta henne, är det redan kört. Han belönas till och med genom att få en icke namngiven könssjukdom av henne.

Hon tas in för vård, men när hon är botad är hon snart ute i svängen igen, råkar till och med vid ett tillfälle av misstag försöka locka sin gamle vän Adrian.

Men sen dör hon av skam, låter tåget köra över sig.

Av honom blir det däremot, när han är botad från sin skamliga sjukdom, en hederlig arbetare i byggsvängen.

Inte ens Jules Sylvains filmmusik är riktigt lyckad i det här fallet.

Barnbok blir självbiografi

17 september 2012 13:42 | Barnkultur | 1 kommentar

Barbro Lindgren är en författare som alltid har skivit både barnböcker och vuxenböcker, men jag skulle inte vilja säga att gränserna mellan de här kategorierna alltid är så knivskarpa.

Hon blev från mitten av sextiotalet en av det KF-ägda Rabén & Sjögrens stora barnboksförfattare men kom också att själv engagera sig i barnboksbranschen: Tillsammans med förra R&S-chefen Marianne Eriksson startade hon R&S-satelliten Eriksson & Lindgren, ett förlag som numera åter har uppgått i Rabén & Sjögren. Hennes många barnboksfigurer som Mattias, Loranga, Masarin och Dartanjang, Sparvel, Max (en dundersuccé tillsammans med illustratören Eva Eriksson), Benny och andra är kända och älskade.

Som vuxenförfattare är hon förvisso också läsvärd men har inte haft lika lätt att slå igenom. Jag kan tänka mig att det var kontakten med en intresserad och engagerad förläggare som i det fallet förde henne till Karneval förlag, och det här samarbetet har uppenbarligen fallit så väl ut, att hon nu också har börjat låta Karneval nyutge några av sina gamla barnböcker, till exempel den trilogi som börjar med ”Jättehemligt” (ursprungligen utgiven på R&S 1971, ny upplaga på Karneval 2011).

I den här trilogin skildrar Barbro Lindgren sitt eget liv från tio- till femtonårsåldrn, alltså den tid då hon går från att vara flicka till ung kvinna. Miljön är en av Stockholms utkanter, men som så många stockholmare har Barbro Lindgren också familjerötter någon annanstans, till exempel i östra Småland, således inte så långt från det Öland där hon bor i dag.

Barbro Lindgren är konstfackutbildad och har gjort egna kongeniala illustationer till många av sina böcker, men den nya Karneval-utgåvan av ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” skiljer ut sig genom att vara illustrerad med mängder av svart-vita fotografier ur hennes egen fotosamling. Det är naturligtvis i en mening ett plus, men det får också en speciell effekt: Det blir nu mycket tydligare att det faktiskt är fråga om en självbiografi, inte en skönlitterär fantasiskapelse. Men när jag ser fotot av lillbrorsan, Kjellegubben, inser jag också hur exakt, med kariaktyrtecknarens knorr, hon har ritat honom och hans kinder.

Det är möjligt att Barbro Lindgren har kvar dagböcker från den tid hon skildrar, i ”Jättehemligt” med början under sent 1940-tal, men även om kapitlen är korta och lite dagboksartade, har handlingen dragits samman till temata och skeenden. Språket – jag är jämnårig med Barbro Lindgren, född 1937 – är också moderniserat jämfört med hur vi skrev i den åldern.

Men de som skildras i den här boken – kompisen Ingrid, den helt oregerlige Anton och alla de andra – har alltså funnits på riktigt. Och den där våndan som under en tid hindrade bokens jagperson från att gå till skolan var alltså en svår depression, bekänner Barbro Lindgren i sitt efterord.