Lars Ahlin om den nödvändiga kampen för allas jämlikhet

7 september 2012 22:20 | Politik | 6 kommentarer

Året var 1968. Jag arbetade från början av året på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Valet – mitt första på 68an – blev en stor socialdemokratisk seger, men i ryggen hade partiet nederlaget i 1966 års kommunalval, och länge såg läget osäkert ut.

Men vi på partiexpeditionen kunde, bland annat genom egna opinionsundersökningar, se att vinden vände, och andrakammarvalet ändade i en fantastisk socialdemokratisk valseger: 50,1 procent röstade (s).

Under det påföljande året kom jag att arbeta som sekreterare i den av socialdemokratiska partiet och LO gemensamt tillsatta och drivna jämlikhetsgruppen, vars arbete leddes av Alva Myrdal, men gruppens tillkomst och arbete grundade sig på ett kongressbeslut 1968, och ett samhälle präglat av ökad jämlikhet fanns redan under 1968 som en mäktig underström inom arbetarrörelsen.

Ett skriftligt uttryck för detta fanns i en valbroschyr, sammanställd av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). I den fanns en, vågar jag påstå, unik valappell, skriven av en av Sveriges främsta skönlitterära författare, Lars Ahlin:

Därför stöder jag socialdemokratin

Åter är demokratin hotad och därmed den fortsatta kampen för allas jämlikhet. Minns hur ung den kampen är, minns hur infiltrerat samhällslivet alltjämt är av gamla elit- och meritvärderingar. Hotet kommer både från höger och vänster, men inte bara från fjärran extremistgrupper, hotet står tätt intill den socialdemokratiska fronten. Genom ett och detsamma vill man komma socialdemokratin till livs: genom att hävda någon elits företräden framför de många. Elittänkandet är alltid ideologi, aldrig ett ofrånkomligt öde eller ett naturligt arv. Den reaktionära ”eliten” är kanske mest känd. Men känner vi liberalismens s. k. naturliga elit, den som sägs framgå av ”fri” konkurrens inom skilda områden? Känner vi kommunismens ”elit” eller den nya vänsterns svärmiska elittankar om den fåtaliga gruppen med ”det högre medvetandet”? Gemensamt för allt elittänkande, hur stridigt det än utförs, är att de många som lever här och nu omyndigförklaras – de många är ej kapabla nog, de saknar kvalifikationer och rätt omdöme, de bör tas om hand och styras. Detta är samtliga eliter överens om. Och eliterna, varifrån allt gott påstås utgå till massan av omyndigförklarade, kräver för sin del privilegier. Makten och rätten är deras, äran och – naturligtvis – kapitalet.

Höstens val är av största vikt. Genomskåda elitkraven var de än sticker fram och säg nej till alla dess former genom att rösta socialdemokratiskt.

* * *

Antielitism och jämlikhet – värderingar som också dagens socialdemokrati borde vårda.

6 kommentarer

  1. Jag delar helt dina åsikter. Men vi har en hård kamp framför oss mot alla konservativa krafter.

    Comment by Tord Oscarsson — 2012 09 07 23:11 #

  2. Jag blev SSU:are detta år, 1968, på hösten. SSU-Blackeberg där bröderna Hulth hade sin hemvist. Mats ordförande i Stockholmsdistriktet och Hans ordförande i SSU-klubben. Det jag som musikintresserad minns allra mest var kulturens roll i partiet. Och där sångböckerna Upp till kamp och Joe Hill samt klubbgängen spelade en stor roll. Nya Gesällerna ett av klubbgängen.

    Trots ovan lämnade jag medvetet att vara aktiv socialdemokrat och gick med som aktivist i Amnesty International. Tog med mig musiken in i Amnesty International och blev organisationstrubadur.

    Comment by Tommy Rådberg — 2012 09 08 7:32 #

  3. Om socialdemokratin hade stått fast vid sina ideal, istället för att falla för de nyliberala sirenerna för c:a 25 år sen, då hade den kunnat komma igen stort idag. Men man hoppade glatt och villigt ner i den nyliberala tunnan och därmed är partiet kört som ett stort parti för vanliga löntagare.
    Det finns få kvar idag som vet vad S stod för en gång. Dels har historieskrivningen reviderats (av Timbro m. anhang) dels är de flesta för unga att minnas. Idag ska man ju vara minst 55 för att minnas hur det var på 60-och 70-talen, jämlikhetens guldålder.

    Idag står Sverige, enligt min mening, med två partier som bara skiljer sig åt vad gäller namnen, precis som i USA och där partitopparna mest tävlar om att tillfredsställa de ekonomiska eliternas krav, i förhoppning om och i individuell konkurrens om fet belöning när de slutar med politiken.
    Det har ju knappast undgått de observanta vad det har blivit av flera av S-topparna efter politiken och hur lätt de har anpassat sig till de ekonomiska eliternas världsbild och att tala för dessa eliters intressen.
    Med Sara Leanders ord alltså: Så glad jag ej längre är ung.

    Comment by Kerstin — 2012 09 10 19:10 #

  4. Till Kerstin Berminge: Jag förstår dina reaktioner, men du går ändå för långt i dina slutsatser om socialdemokratin. På den nivå partiet nu ligger måste det bland sina sympatisörer också ha vanliga löntagare, och så tycker jag du ska notera den mäktiga underström som i dag finns, mycket brett, i det svenska samhället: en mycket stor majoritet vill i dag se en välfärdssektor utan vinstutdelning till privata aktieägare. Man ska nog inte utesluta att den socialdemokratiska partiledningen kommer att tvingas till reträtt av de egna i de här frågorna.

    Comment by Enn Kokk — 2012 09 10 21:54 #

  5. Enn Kokk:
    Men hur långt har denna underström kommit inom S? Vad jag sett verkar deN vara rejält kväst av ett toppskikt som ser sina drömmar om en egen herrgård gå upp i rök om de ger efter för denna underström :-(

    Comment by Kerstin — 2012 09 11 14:24 #

  6. Till Kerstin Berminge: Det här är ingen exakt vetenskap, men opinionsmätningarna talar sitt otvetydiga språk om till exemepel vinster i välfärden. Sen finns det en rädsla för en vindkantring i framför allt Stockholms län, där utvecklingen har gått mycket långt åt andra hållet.

    Comment by Enn Kokk — 2012 09 11 15:39 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^