Sommar i P1 med Ison Glasgow

Jag är inte helt främmande för hiphop och rap, men jag ska ärligt erkänna, att jag aldrig tidigare hade lyssnat på dagens Sommar-pratare, Ison Glasgow. Nu fick jag i alla fall höra honom och parhästen Fille i ”Fokuserad”. Och det mesta han spelade var helt nytt för mig. Men han spelade också plattor med artister av annat slag: Tracy Chapman, Sting, Johnny Cash, Nina Simone. Bäst i mina öron lät ”Did You Give the World Some Love Today Baby” med Doris Svensson med flera.

Om musikvalet ändå mest kändes adekvat med hänsyn till det han håller på med, var hans berättelse om sitt fortfarande mycket unga liv desto mer omskakande. Han är född i New York i ett område där man mest såg människor lika mörkhyade som han själv och hans mamma – berättade också om den närmast chockartade upplevelsen av att anlända till Sverige och plötsligt omges av nästan bara ljushyade människor. Skälet till att mamman tillsammans med honom flyttade till Stockholm var att hans far, en västindisk rastafari, fanns här. Återföreningen blev långt ifrån lycklig, mer våldsam i moderns än i hans eget fall. Men när fadern övergav dem för att åka hem till Västindien, kände han stor lättnad.

Livet i Stockholm blev för den skull, åtminstone inte försörjningsmässigt, enklare. Modern hade inget fast jobb, och de ambulerade, bostadslösa som de var, till att börja med mellan olika vänner. Men det fanns ju gränser, och även moderns stolthet satte sådana. Under långa perioder sov de ute, bland annat på parkbänkar. Under en period blev en teater på Söder i Stockholm räddningen: Modern uppträdde där, och eftersom hon därför hade nyckel dit, smög de sig på nätterna upp i ett kontorsutrymme för att sova där några timmar.

När det här sen tog slut, var det sonen som fick modern att svälja sin stolthet och be de sociala myndigheterna om hjälp. Och se, de fick bistånd med att få en lägenhet, visserligen omöblerad men Jehovas vittnen bistod med en begagnad soffa och fåtölj.

Där lyckades de hanka sig fram på de pengar modern fick in bland annat på städjobb.

Det märkliga är att Ison också dess förinnan hade lyckats gå i skolan, inte utan komplikationer – han hade till exempel aldrig pengar till utflykterna – men i alla fall. Fast så småningom hoppade han ändå av skolan, satsade på den osäkra försörjningskällan hiphopmusik – och lyckades till slut nå viss framgång.

Av pengarna han fick in la han i smyg undan en del, och till slut kunde han överraska mamman med att ge henne en flygbiljett till det som hon aldrig hade upphört att se som sitt egentliga hem och längta tillbaka till, New York.

En alldeles modern saga ur vår egen nutida värld, dessutom helt sann!

När Kokk lärde sig laga mat

Jag växte upp i ett, när det gällde könsroller, mycket traditionellt hem. Visserligen lät mig min mamma delta i julstädningen – jag fick torka ur bords- och byråklådor – och hur det nu kom sig, anlade jag i tonåren en egen rabatt där jag frösådde sommarblommor; dessutom plockade jag under mina långa promenader buketter med vildblommor som jag gav till min mamma.

Mamma var hemmafru och köket var hennes exklusiva revir. Pappa kunde knappt koka kaffe, och ingen, allra minst mamma, skulle ha kommit på idén att låta någon av de tre sönerna i huset göra något i köket.

När jag hösten 1959 kom till Uppsala, fick jag på grund av goda betyg och inga pengar från familjen i ryggen ett naturastipendium i form av matkuponger till en av de restauranger som serverade lunch och middag till studenter, i mitt fall Delmonico i hörnet Sysslomansgatan/Skolgatan. Med klok hushållning kunde man äta där veckans alla dagar. Själv kunde man då reducera sin egen matlagning till kaffekokning morgon och kväll plus att bre en macka.

Men det skulle komma perioder då jag inte hade det lika väl förspänt, också somrar då jag stannade kvar i Uppsala för att sommarjobba. Och då visade det sig förstås att det inte var lätt att få det lilla man hade i sin tunna börs att räcka till mat.

Så en dag beslöt jag mig för att försöka tillägna mig kokkonsten – att laga mat hemma måste ju vara billigare.

Alltså gick jag till kooperativa Forums husgerådsavdelning och kompletterade min kaffepanna med det jag ansåg måste finnas i ett kök: flat och djup tallrik, glas, bestick, kastrull, stekpanna och stekspade och kanske något mer. Och i bokhandelsdelen inhandlade jag två kokböcker.

Det här var en ganska stor investering med hänsyn till min magra kassa, men jag förutsatte att jag skulle kunna leva billigare på det här sättet.

När jag kom hem med alla mina nya köksattiraljer, var jag redan så hungrig att jag inte tyckte mig ha tid att lära mig laga mat genom att först läsa på i mina nya kokböcker. Så jag gick ner till Konsum, på den tiden i hörnet av Sysslomansgatan och Ringgatan, stegade fram till damerna i den manuella köttdisken och sa:

– Jag ska laga wienerschnitzel. Vad behöver jag?

Tanterna bakom disken höll på att skratta ihjäl sig, men de hjälpte mig till rätta.

Och så lagade jag om en stund mitt livs första middag, wienerschnitzel med kokt potatis.

Och lyckades faktiskt riktigt bra.

Birgitta gillar fortfarande min wienerschnitzel, men naturligtvis var det så att jag, när vi två flyttade ihop i mitten på sextiotalet, låg långt, mycket långt, efter henne när det gäller kokkonst – till bakgrundsbilden hör att hennes mamma var lanthushållslärae och förde över många av sina kunskaper till dottern redan i dennas tidiga år.

Men på sextiotalet var inte bara Birgitta utan också jag besjälad av årtiondets nya idéer om jämställdhet mellan kvinnor och män, så vi började tidigt i vår relation praktisera det vi praktiserar än i dag: man lagar maten varannan dag, och så diskar den som inte har lagat maten.

I början var jag mycket underlägsen henne vad gäller matlagningskonst, men hon hade tålamod med mig, och jag lärde mig steg för steg allt mer, en del av henne, en del genom kokböcker, en del genom trial and error.

Av naturliga skäl vill jag inte utfärda några betyg över den kokkska kokkonsten i dag, men jag törs väl ändå säga att den har gjort betydande framsteg.

Jag har till och med fått laga mat i både Aftonbladet och Expressen. Ett matreportage i en söndagsbilaga till Aftonbladet, där Birgita och jag lagar en bättre middag till ett gäng tjejvänner, finns till och med återpublicerad i en kokbok.

Sommar i P1 med Lotta Lundgren

Jag är matintresserad – lagar varannan dag maten här hemma och läser också regelbundet ett par mattidskrifter – men Lotta Lundgrens matprogram i TV ”Landet Brunsås” har jag faktiskt aldrig sett. Framför allt lasagnereceptet i hennes Sommar-program i dag lät frestande – däremot behövde jag för egen del inte hennes lektion om hur man tillreder fisk, i det här fallet gös.

Lotta Lundgen sysslar alltså i dag med matlagning i TV, men vad exakt som förde henne just dit förstod jag egentligen inte av hennes program. Där skildrade hon, ganska oförmedlat, några tvära kast i hennes eget liv. Men vad var det egentligen som fick henne att plötsligt en dag hoppa av jobbet på en reklambyrå?

Och programmets början, med den märkliga yogaövningen med syfte att byta liv, fick mig att bli helt ställd: Driver hon med oss? Eller är hon knäpp?

Senare i programmet, när hon predikade jämställdhet, kände jag ändå sympati för henne.

Hennes musikval kändes ganska främmande för mig. Få av artisterna – Timo Räisänen och Regina Spector – var över huvud taget kända för mig, och mycket av det hon spelade passade inte mina öron.

Men det fanns ett undantag, ett lysande sådant: ”Will the Circle Be Unbroken” med Nitty Gritty Dirt Band, Alison Krauss, Taj Mahal och Doc Watson. Jag har den i andra inspelningar, men den här versionen måste jag bara skaffa!

En tidig svensk film med homosexualitet som tema

Hasse Ekman var en ojämn filmregissör, men hans ”Flicka och hyacinter” (1950) är på flera sätt en mycket sevärd film. Som skildring av en sexuell relation mellan kvinnor är den ett pionjärarbete. Dess dramaturgi där vittnesbörd från många olika personer gradvis lägger pusselbitar till det som först i filmens slut blir helt klart för åskådarna är skickligt uppbyggd. Skådespelarna gör genomgående fina insatser.

Redan i filmens inledning tar dess huvudperson Dagmar Brink (Eva Henning) sitt liv – hon hänger sig och hittas nästa morgon av städhjälpen. I ett efterlämnat brev förklarar hon att hon inte har några nära släktingar och testamenterar sin kvarlåtenskap till grannparet, författaren Anders Wikner (Ulf Palme) och hans hustru Britt (Birgit Tengroth). Anders Wikner beslutar sig av både personliga och professionella skäl för att söka svaret på varför Dagmar Brink tog sitt liv.

Wikner söker upp olika personer som i olika skeden har funnits nära Dagmar och försöker lägga pussel med det han får höra – jag har sett jämförelser med Orson Welles’ ”Citizen Kane” från 1941, men jag tycker att Hasse Ekman står stadigt på egna ben.

Till dem Wikner tidigt söker upp hör en man han såg på Dagmars begravning, bankdirektören von Lieven (Gösta Cederlund). Inte utan inledande motstånd får Wikner ur denne, att han med all sannolikhet var Dagmars far och att han betalade 5.000 kronor till Dagmars mor för att komma undan, vilket modern dock senare betalade tillbaka – men också att Dagmar i vuxen ålder under nästan utpressningsliknande former (hon hade ett brev från honom till sin mamma som bevis) fick honom att betala ut 5.000 kronor till henne själv.

I denna slingrande historia leder det ena till det andra: Det visar sig att Dagmar ville hjälpa sin alkoholiserade sambo, konstnären Elias Körner (Anders Ek), till vård i en klinik i Schweiz. Vården lyckades, men Körner tappade på kuppen sin talang, så han återfaller i sitt missbruk och mer eller mindre kör Dagmar på porten. Det är för övrigt för en av Körners mest lyckade verk Dagmar poserar, ”Flicka och hyacinter”.

Dagmar har också varit gift med Stefan Brink (Keve Hjelm), men det visar sig att det äktenskapet upplöstes på grund av hans svartsjuka: Han har tjuvläst ett brev som andas en intim relation, ett brev från en Alex. När Dagmar då försäkrar att hon aldrig har haft någon relation med någon annan man, tror Stefan henne inte.

Nyckeln till den här gåtan levereras till slut, omedvetet, av schlagersångaren och skivartisten Willy Borge (Karl-Arne Holmsten): Han har ett par gånger, förgäves, försökt få Dagmar i säng och inbillar sig – och säger till Wikner – att Dagmar nog tog livet av sig för hans skull, eftersom han kvällen före Dagmars självmord med Dagmar närvarande i stället valde en annan och rödhårig dam (Anne-Marie Brunius) – eftersom man ser denna berättelse, liksom alla andra, i filmdramatiserad form, är det uppenbart för oss åskådare att det är hon som väljer honom.

Och det är det här som är nyckeln till filmens tragiska självmord. När Britt Wikner ringer Borge för att kolla vem den där rödhåriga damen var, får hon reda på att hon kallades Alex, möjligen en kortform för Alexandra.

Britt behåller sanningen för sig själv och låter Anders leva kvar i tron att det är Borges mer banala förklaring som gäller.

Sommar i P1 med Anders Olsson

Ska jag vara alldeles ärlig – och det bör man ju vara – känner jag stor ambivalens inför Anders Olssons Sommar-progam i dag. Å ena sidan känner jag stark sympati för en handikappad, rörelsehindrad, människas kamp för att få leva ett liv som han finner värt att leva. Å andra sidan har jag, som över huvud taget har svårt att begripa att någon kan intressera sig för idrott, ännu svårare att förstå varför en gravt rörelsehindrad – Olsson är förlamad från magen och neråt – vill ägna sig åt just idrott, i hans fall det som går att förena med hans speciella handikapp, simning.

Anders Olsson gav utlopp åt en begriplig bitterhet över den måttliga ekonomiska ersättning han hade fått för sin bestående skada. Samtidigt gav han exempel på de fysiska risker han har tagit både innan och efter det att han blev handikappad – han var själv inne på att en i grunden ganska korkad tyngdlyftningsövning för att imponera på tjejer i skolan kan ha varit startpunkten på hans långa lidande. Men man ska inte moralisera: Olsson berättade själv om att hans håg aldrig låg för de mer teoretiska ämnena i skolan och att han därför hoppade av skolan i förtid för att i stället söka sig till kroppsarbete.

Det bästa i hans Sommar-prat tyckte jag själv var vittnesbörden om andras korkade och nedlåtande reaktioner på hans handikapp, faktiskt intressantare än kappsimningen från Alcatraz.

Bland annat, men inte bara, mot bakgrunden av hans ganska antiintellektuella framtoning i programmet överraskade hans låtval. Där fanns sådant som ”The Motorcycle Song” med Arlo Guthrie, ”It’s My Life” med Bon Jovi, ”Walk of Life” med Mark Knopfler och Dire Straits, ”Vart jag mig i världen vänder” med Den svenska björnstammen, ”Against All Odds” med Phil Collins, ”The Show Must Go On” med Queen och så Dolly Parton’s ”Jolene”, fast här med Jill Johnson.

Mest Dan Andersson

Sofia Karlsson har tidigare gjort en hel Dan Andersson-CD, ”Svarta ballader” – läs mer under Kulturspegeln, Musik. Sen dess har hon bytt bolag, men när hon på CDn ”Levande” (Playground PGMLCD 121, 2011) återvände till Dan Andersson, var det inte för att återutge samma material på sitt nya bolag. Återkommer gör bara hennes egen prisvärda tonsättning av Anderssons ”Jag har drömt”.

Ganska många av Dan Andersson-tonsättningarna på den här CDn står Sofia Karlssons spelkompis Sofie Livebrant (piano, sång) för. Allt är inte klockrent bra, men ”Olles förbund med makterna” låter utmärkt, och ”Milrök” är inte så dum den heller.

Mycket bra är också ”Spelmannen” i tonsättning av Ragnar Ågren.

Där utöver får vi ett Cornelis Vreeswijk-nummer, ”Grimasch om morgonen”, och två exempel på att Sofia Karlsson själv också är en skicklig låtmakare: ”Visa från Kåkbrinken” och ”Du var där”, som hon har gjort tillsammans med Andreas Mattsson.

Den fylliga musikaliska backupen är genomgående bra. Däremot kunde bolaget ha väntat med att trycka låtförteckningen till dess att ordningen mellan låtarna slutgiltigt var fastställd.

Sommar i P1 med Martina Haag

Jag har sett Martina Haag som framgångsrik deltagare i TVs ”På spåret”, däremot inte läst någon av hennes böcker. För mig kom det också som en överraskning att hon är född Martina Uusma och halvest, men att döma av dagens Sommar-program har hon själv om inte direkt mörkat sitt estniska arv så i alla fall mycket länge hållit det ifrån sig.

Hon är född 1964 här i Sverige men hör inte till de många med hel- eller halvestniskt ursprung, som trots sin uppväxt i en svensk språkmiljö också har tillägnat sig estniska – ändå hade hon många estnisktalande, bland andra pappa, farmor och farfar och andra nära släktingar kring sig. Missförstå mig inte – inte heller mina barn, med estnisk far och svensk mor, talar estniska. Jag moraliserar inte, skriver om det här bara för att hon i sitt Sommar-program valde att ägna större delen av tiden till att gräva fram sina estniska rötter.

Och det blev en både vindlande och fascinerande historia, som förde henne och oss tillbaka till det hus där föräldrarna bodde före flykten till Sverige. Resan företogs tillsammans med en kvinnlig släkting, som jag antar var den som kunde kommunicera på estniska. Till det fascinerande, rent av gåtfulla med den här historien hörde att hon tyckte sig känna igen miljöer som hon aldrig hade sett i verkligheten. Fast sen visade det sig också att flykten till Sverige inte, som hon hade trott, utgick från stranden vid det här huset utan från en helt annan strand.

Jag hade kanske väntat mig att Martina Haag i ett program där hon grävde i sina estniska rötter skulle spela åtminstone någon musik från Estland, men hon är kanske helt enkelt inte förtrogen med estnisk musik.

I stället fick vi höra till exempel Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell, ”Dark Lady” med Cher, ”Jon Andreas visa” med bland andra Rebecca Törnqvist, ”Inget” med Reeperbahn, ”I’m Still Standing” med Elton John, ”Konstnasaren” med Nina Ramsby och och Martin Hederos och ”En kväll i juni” med Lars Berghagen.

”The Most Wanted Song” kunde hon däremot ha besparat oss.

Sommar i P1 med Johannes Brost

Nästan ingen kan väl ha undgått att se Johannes Brost på bio eller på TV, inte ens jag som noggrant har undvikit att se ”Rederiet”, där han spelade Joker i tio år – men jag har sett honom både i ”Jönssonligan” och i ”Gäster med gester”. Ändå klagade han i sitt Sommar-program på den tystnad han tyckte följde Rederiet-perioden.

Han har ju skådespelarpåbrå, och till det jag tyckte hade äka känsla i hans ”Sommar” hörde berättelsen om sorgen över moderns, Gudrun Brosts, död. Inte heller gick det att missta sig på att han hade blivit arg, urförbannad, över att – desutom utan skäl – bli uthängd i en kvällstidning. Äkta engagemang bar honom också i kampen om almarna i Stockholm, den som han med blessyrer som följd deltog i.

I övrigt kändes berättelsen om hans liv en smula fladdrig, även om där fanns roliga självupplevda historier. Ett exempel på det senare var dryckeskvällen med The Rolling Stones: När tjejen från rumsbetjäningen kom upp med mer vodka, ville hon ha Johannes Brosts autograf – däremot struntade hon fullständigt i Mick Jagger och Keith Richards. Som musikalisk illustration till detta och även till striden om almarna fick vi höra ”Street Fighting Man”.

Bitvis var Johannes Brost exemplarisk med att ha ett samband mellan det han berättade och det han spelade. Det här fanns redan i programmets början där han med hjälp av mamman fick lyssna på – och av en slump även träffa – Ella Fitzgerald och Count Basie, varefter han spelade ”How High the Moon”. Dess förinnan hade han, apropå att mamman hade jobbat ihop med Karl Gerhard, berättat historien om och spelat ”Den ökända hästen från Troja”. ”Minns du den sommar” knöt han ihop med sitt 50-årsfirande, och det fanns fler liknande exempel.

Andra låtval, som ”Greenback Dollar” med The Kingston Trio till en historia om kräftor i USA och Harry Belafonte och Odetta” i ”A Hole In the Bucket” till utfallet mot kvällstidningsjournalistiken, kändes ganska långsökta.

Det som handlade om det nära privatlivet, som de pliktskyldiga hälsningarna till barnen, med Povel Ramels ”Birth of the Gammaldans” som förbryllande hälsning till yngsta dottern, och jämförelsen med Ingmar Bergman om att ha många barn med olika kvinnor, tyckte jag inte satt bra. Att han, väl med tanke på de många olika mammorna, spelade ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis Presley kändes åtminstone adekvat.

Slutet av programmet – jag lyssnade på det på webben, eftersom vi hade familjefest i går – var rent av konstigt: plötsligt fick vi höra låtar som av någon anledning verkade ha blivit övehoppade under programmets tidigare gång.

Melodikrysset nummer 32 2012

Jag har löst dagens melodikryss under viss hets – om ett tag börjar gästerna drälla in. Birgitta och jag har nämligen 75-årskalas i dag för familjen och den närmaste släkten. Ingen av oss fyller i och för sig år just i dag – jag har redan fyllt 75 och Birgitta gör det om ett tag – men vi har slagit ihop firandet med den närmaste släktens sedvanliga sommarträff, och i år blir det kalas i vår trädgård i Öregrund. Det mest fantastiska med just det här kalaset är att praktiskt taget allt, inklusive matlagningen, sköts av våra barn. Matti och Kerstin har redan varit här ett par dar, och i dag har även Anna kommit.

Vädret i dag är som gjort för en trädgårdsfest. Det är ”sol ute, sol inne” för att citera en av dagens nycklar. Hoppas det blir ”sol i hjärta, sol i sinne” också, för att fortsätta citera texten.

Det här gjorde att jag gick upp ovanligt tidigt i dag, kokade som vanligt en panna kaffe för att komma i gång. Men jag dricker mitt kokkaffe svart, hör inte till dem som med Gösta Jonsson 1938 anser att ”kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”.

Lite senare i dag ska vi äta av Kerstins och Mattis nybakta bröd, och till kaffet får vi bland annat bullar och kakor som Kerstin har bakat. Så för vår del behöver vi inte ta hjälp av Evert Taubes glade bagare i San Remo, han som i dag skulle leda oss till ordet deg.

Dagen till ära har jag satt på mig min finaste Marimekko-skjorta, och jag skulle väl också kunna berätta var Birgitta har köpt den, men jag får väl lyda rådet från Raymond och Maria, ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”.

I dag kommer vi att vara omgivna av nära och kära. Och även om jag för egen del inte är så förtjust i Niklas Strömstedts låt, den som Jessica Andersson sjöng i dagens kryss, kan jag väl om festen i vår egen trädgård citera låttiteln, ”Precis där den hör hemma”.

Birgitta och jag är båda födda 1937, så ingen av oss kan väl med anspråk på att bli trodd på dagens fest sjunga Povel Ramels ”Mitt glada trettital”. Men lite nostalgi får man väl ändå räkna med i samtalen runt trädgårdsborden.

Dagens kryss började med något som var ovanligt lätt för mig: ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats är son till mina gamla medarbetare på Aktuellt i politiken (s), Sven och Karin Rådberg, och inte nog med det: Den svenska texten – originalet heter ”Put Another Log on the Fire” – har gjorts av Ewert Ljusberg, som jag nyligen var och lyssnade på, också morsade på, när han uppträdde här i Öregrund – vi har haft kontakt förut, även här på bloggen.

Jag hör till dem som alltid sjunger med i nationalsången, men trots många tillfällen tillsammans med kungligheterna, har jag aldrig någonsin kunnat förmå mig att sjunga med i ”Kungssången”, inte ens då jag har haft både drottning och monark alldeles bredvid mig.

Därmed är det slut på möjligheterna att göra inhemska associationer.

Vi har visserligen Arabia-porslin, men lite långsökt vore det att knyta det till Fats Waller och ”Sheik of Araby”.

Barry Manilow förde oss i dag till Rio, men där har jag aldrig varit, däremot min hustru. Men fick jag chansen, skulle jag nog inte säga nej till budskapet i det jag tror är låttiteln: ”I Go To Rio”.

När det gäller Afrika, i dag illustrerat med Toto’s ”Africa”, har jag bara varit i Algeriet – även i det här fallet slår mig Birgitta med hästlängder; hon har varit nästan överallt i Afrika.

I Italien – It – har jag däremot varit både med och utan Birgitta. Detta apropå att vi i dag fick hörfa Sabrina Salerno sjunga ”Boys, Boys, Boys”.

I USA har jag också varit några gånger och då alltid tillsammans med Birgitta. Fast då åt vi förstås aldrig just det som förekommer i dagens låt med Tori Amos, ”Cornflake Girl”.

Och nu övergår jag till dagens familjefest – snart anländer de första gästerna. Det gör att jag också blir tvungen att skjuta på att lyssna på dagens Sommar. Men sommar är det i dag i trädgården, och radioprogrammet kan man ju lyssna på senare på nätet.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Stefan Löfven

Med risk att bli beskylld för att gynna min partiledare, men jag är helt ärlig: det var ett trevligt Sommar-program Stefan Löfven bjöd på, kanske inte självutlämnande men ändå ärligt på ett lågmält sätt. I den här andan berättade han i början och slutet av sitt program om hur det gick till när han, utan att själv eftertrakta det, valdes till socialdemokratisk partiledare. Där emellan berättade han om sitt liv, osentimentalt också om placeringen hos fosterföräldrar i Ångermanland och om första mötet med sin biologiska mamma i huvudstadsregionen.

Till det mycket sympatiska med hans personlighet så som den speglades i hans program hör lågmäldheten och sättet att lyfta fram människor som genom träget arbete och utan stora åthävor ändrar inte bara sitt eget utan också andras liv i en bättre riktning. I hans berättelse var i och för sig Olof Palme och Lula da Silva beundransvärda ledare, men bland hans hjältar fanns även ungdomens fotbollsledare och fackliga kamrater från Hägglunds i Övik.

Skivvalet i programmet började med en ångermanlänning, Totta Näslund i duett med Jenny Öhlund, och slutade med en låt han har gemensam med livspartnern Ulla, Ulf Lundells ”Rialto”. Annars hade musiken ingen självklar koppling till det han pratade om, men jag uppfattade valet av låtar och artister som personligt. Eva Dahlgren (”Jag är inte fri”) och Bruce Springsteen (”Streets of Philadelphia”) hade han redan före programmet nämnt som favoriter och sagt att han skulle spela, och i övrigt fick vi lyssna till bland andra David Bowie, Laleh och Miss Li. Fast till det som överraskade mig mer att få höra i hans program var Charlie Chaplins ”Smile” och Giacomo Puccini i tolkning av Kiri Te Kanawa.

Att en man med en lång facklig karriär i dag klarar att presentera låtar på engelska är väl närmast självklart, men jag la märke till att han klarade av även en fransk låttitel – fast den här karlen har ju bland annat varit internationell sekreterare i Metall.

Lite besviken är jag till slut på att hans skivlista inte innehöll någon traditionell arbetarrörelsemusik. Hans gamla fackförbund har ju till och med gett ut sådan på skiva.