Sommar i P1 med Elise Lindqvist

Elise Lindqvist gjorde ett Sommar-program, som var starkt gripande, i vissa delar innehållsligt nästan outhärdligt att lyssna till. Det här handlade om en från barndomen missbrukad och misshandlad människas upplevelser, och som lyssnare reagerade man starkt på vad hon hade varit med om: att av sin mamma gång på gång bli instängd i en mörk garderob och dessutom etiketteras som dum, att av en spritmissbrukande styvpappa med delirium flera gånger närapå bli dödad, att som barn bli sexutnyttjad hos ett grannpar – han tillfredsställde sig på henne med dörren öppen till hustrun, som därefter hotade henne med att döda henne, om hon skvallrade – och att av en kvinna, som hon fick bo hos när hon hade rymt hemifrån, dras in i prostitution. Jag blir gråtfärdig av att höra hennes berättelse och föga överraskad över att den sedan fortsätter med sprit och droger, mer självförnedring och misshandel från olika manliga partners sida.

Den här kvinnan tog sig ändå till slut ut ur det här helvetet med hjälp av en resolut syster och ett kristet behandlingshem. Jag är själv inte kristen, men jag kan naturligtvis ändå förstå att det här hos henne födde en kristen tro och ännu mer att hon senare, som aktiv i Klara kyrka, har försökt hjälpa medsytrar i det som förr var också hennes egen nöd, ibland också lyckats rädda dem från gatuprostitution och gravt missbruk.

Naturligtvis blev det lite väl mycket religiös musik för min smak, men det Elise Lindqvist spelade rymde också sådant som talade till mig: Joseph Haydn, Eric och Leon Bibb och så Anna Stadling med Ulf Lundells ”Lugna vatten”.

Pappa Långben som dansfilm

Jean Websters ungdomsroman ”Daddy Long-Legs” kom ut redan 1912. Jag har en gång i världen läst Helge Åkerhielms svenska översättning ”Pappa Långben” (Rabén & Sjögren, 1973), och nyligen såg jag Jean Negulescos filmatisering från 1955 med samma namn.

När jag nu såg den här filmversionen – boken har filmatiserats många gånger – mindes jag inte längre så mycket av boken, men en sak var helt uppenbar: medan bokens Jerusha ”Judy” Abbott växte upp på ett barnhem på den amerikanska östkusten, hittades hon i den här filmversionen av sin anonyme välgörare ”John Smith”, alias den stenrike amerikanen Jervis Pendleton (spelad av Fred Astaire), i ett barnhem i Frankrike. I filmen spelas den unga damen, i filmen omdöpt till Julia, av Leslie Caron.

I både boken och filmen fattar den stenrike Abbott tycke för barnhemsflickan och börjar betala ett månatligt bidrag för att bekosta hennes fortsatta utbildning, i filmen återigen förlagd till USA. De här båda har bara råkats tillfälligt och han hemlighåller sin identitet genom att kalla sig för John Smith. Flickan drömmer om vem som kan vara hennes okände välgörare och döper honom, efter en uppdykande minnesbild, till Pappa Långben. Hon skriver många och långa brev till sin välgörare (”John Smith”), och därigenom får vi bland annat följa hennes utveckling från flicka till ung kvinna.

Bokens, som jag minns det, mer beskedliga slut förvandlas i filmen, trots den stora åldersskillnaden mellan miljonären och flickan, till en kärlekshistoria, som tar en mycket stor del av utrymmet i handlingen – fan vet om inte miljonären blir förälskad i flickan redan när han först möter henne på barnhemmet i Frankrike. Och senare, när han möter henne på college och till och med deltar i en skolbal, är det förstås klippt. Även hon faller för hans charm (och danskonst) och avvisar en yngre kavaljer i mer passande ålder – miljonären använder sig till och med av ett fult trick, lockar i väg den yngre konkurrenten till ett jobb långt bort i världen.

Det här är för gubbigt för min smak, men filmen lever förstås på de inlagda dans- och sångnumren. Ekvilibristiska trumsolon, dagdrömmar och mardrömmar förekommer, men den här filmen innehåller egentligen bara ett minnesvärt musikinslag, Johnny Mercers ”Something’s Gotta Give”.