Sommar i P1 med Märta Tikkanen

Jag läste, och recenserade med uppskattning, Henrik Tikkanens självbiografiska böcker, som kom ut under andra halvan av sjuttiotalet. Men så kom också hustrun Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” (1975) och ”Århundradets kärlekssaga” (1978) och ställde mycket på huvudet.

Fast Märta Tikkanen själv talade i dagens Sommar-program faktiskt mycket balanserat om deras förhållande, allt från deras första reportagejobb tillsammans för Hufvudstadsbladet där hon var sommarvikarie – den underbara historien om hur han testfriade till henne och fick ett ja i bilen utanför redaktionen har jag i och för sig hört tidigare – till hans alkoholproblem och för tidiga död av en tumör.

Märta Tikkanen berättade i sitt Sommar-program också om andra erfarenheter som inte kan ha varit alldeles lätta att hantera: om dottern Sofias handikapp och om en sons svåra psykos, från början förorsakad av ett fästingbett. Hennes sommarprat var moget och välformulerat och hade dessutom fått en konstnärlig form, som man inte är bortskämd med i Sommar-programmen.

Musiken i programmet hade i ett avsnitt personlig anknytning, var skriven för scenversionen av en av hennes böcker, och ytterligare en låt hade samband med hennes berättelse om en resa till Grönland. Men det jag framför allt slogs av och fångades av var att Märta Tikkanen uppenbarligen gillar jazzmusik, bra sådan. Alltså fick vi lyssna till Lars Gullin (”Danny’s Dream”), Christer Bothén och Stjärnsvallet, Quincy Jones och Harry Arnolds orkester (”The Midnight Sun Never Sets”), John Coltrane och, vilket gladde mig särskilt, eftersom jag har hört honom live en kväll under en av Nordiska rådets sessioner i Helsingfors, Claes Andersson (”Bissa Bossa” och Thelonius Monk’s ”Pannonica”) – Claes Andersson var inte bara ordförnde för Vänsterförbundet i Finland utan också en läsvärd poet och hörvärd jazzpianist.

Mona Sahlin vill bli generalsekreterare i Socialistinternationalen

Tänk att hon har blivit socialist!

Varje morgon kollar jag dödsannonserna, noga

Nej, i dag var det inga bekanta döda.

Och själv fanns jag inte heller med bland dem som skulle begravas.