En tidig svensk film med homosexualitet som tema

Hasse Ekman var en ojämn filmregissör, men hans ”Flicka och hyacinter” (1950) är på flera sätt en mycket sevärd film. Som skildring av en sexuell relation mellan kvinnor är den ett pionjärarbete. Dess dramaturgi där vittnesbörd från många olika personer gradvis lägger pusselbitar till det som först i filmens slut blir helt klart för åskådarna är skickligt uppbyggd. Skådespelarna gör genomgående fina insatser.

Redan i filmens inledning tar dess huvudperson Dagmar Brink (Eva Henning) sitt liv – hon hänger sig och hittas nästa morgon av städhjälpen. I ett efterlämnat brev förklarar hon att hon inte har några nära släktingar och testamenterar sin kvarlåtenskap till grannparet, författaren Anders Wikner (Ulf Palme) och hans hustru Britt (Birgit Tengroth). Anders Wikner beslutar sig av både personliga och professionella skäl för att söka svaret på varför Dagmar Brink tog sitt liv.

Wikner söker upp olika personer som i olika skeden har funnits nära Dagmar och försöker lägga pussel med det han får höra – jag har sett jämförelser med Orson Welles’ ”Citizen Kane” från 1941, men jag tycker att Hasse Ekman står stadigt på egna ben.

Till dem Wikner tidigt söker upp hör en man han såg på Dagmars begravning, bankdirektören von Lieven (Gösta Cederlund). Inte utan inledande motstånd får Wikner ur denne, att han med all sannolikhet var Dagmars far och att han betalade 5.000 kronor till Dagmars mor för att komma undan, vilket modern dock senare betalade tillbaka – men också att Dagmar i vuxen ålder under nästan utpressningsliknande former (hon hade ett brev från honom till sin mamma som bevis) fick honom att betala ut 5.000 kronor till henne själv.

I denna slingrande historia leder det ena till det andra: Det visar sig att Dagmar ville hjälpa sin alkoholiserade sambo, konstnären Elias Körner (Anders Ek), till vård i en klinik i Schweiz. Vården lyckades, men Körner tappade på kuppen sin talang, så han återfaller i sitt missbruk och mer eller mindre kör Dagmar på porten. Det är för övrigt för en av Körners mest lyckade verk Dagmar poserar, ”Flicka och hyacinter”.

Dagmar har också varit gift med Stefan Brink (Keve Hjelm), men det visar sig att det äktenskapet upplöstes på grund av hans svartsjuka: Han har tjuvläst ett brev som andas en intim relation, ett brev från en Alex. När Dagmar då försäkrar att hon aldrig har haft någon relation med någon annan man, tror Stefan henne inte.

Nyckeln till den här gåtan levereras till slut, omedvetet, av schlagersångaren och skivartisten Willy Borge (Karl-Arne Holmsten): Han har ett par gånger, förgäves, försökt få Dagmar i säng och inbillar sig – och säger till Wikner – att Dagmar nog tog livet av sig för hans skull, eftersom han kvällen före Dagmars självmord med Dagmar närvarande i stället valde en annan och rödhårig dam (Anne-Marie Brunius) – eftersom man ser denna berättelse, liksom alla andra, i filmdramatiserad form, är det uppenbart för oss åskådare att det är hon som väljer honom.

Och det är det här som är nyckeln till filmens tragiska självmord. När Britt Wikner ringer Borge för att kolla vem den där rödhåriga damen var, får hon reda på att hon kallades Alex, möjligen en kortform för Alexandra.

Britt behåller sanningen för sig själv och låter Anders leva kvar i tron att det är Borges mer banala förklaring som gäller.

Sommar i P1 med Anders Olsson

Ska jag vara alldeles ärlig – och det bör man ju vara – känner jag stor ambivalens inför Anders Olssons Sommar-progam i dag. Å ena sidan känner jag stark sympati för en handikappad, rörelsehindrad, människas kamp för att få leva ett liv som han finner värt att leva. Å andra sidan har jag, som över huvud taget har svårt att begripa att någon kan intressera sig för idrott, ännu svårare att förstå varför en gravt rörelsehindrad – Olsson är förlamad från magen och neråt – vill ägna sig åt just idrott, i hans fall det som går att förena med hans speciella handikapp, simning.

Anders Olsson gav utlopp åt en begriplig bitterhet över den måttliga ekonomiska ersättning han hade fått för sin bestående skada. Samtidigt gav han exempel på de fysiska risker han har tagit både innan och efter det att han blev handikappad – han var själv inne på att en i grunden ganska korkad tyngdlyftningsövning för att imponera på tjejer i skolan kan ha varit startpunkten på hans långa lidande. Men man ska inte moralisera: Olsson berättade själv om att hans håg aldrig låg för de mer teoretiska ämnena i skolan och att han därför hoppade av skolan i förtid för att i stället söka sig till kroppsarbete.

Det bästa i hans Sommar-prat tyckte jag själv var vittnesbörden om andras korkade och nedlåtande reaktioner på hans handikapp, faktiskt intressantare än kappsimningen från Alcatraz.

Bland annat, men inte bara, mot bakgrunden av hans ganska antiintellektuella framtoning i programmet överraskade hans låtval. Där fanns sådant som ”The Motorcycle Song” med Arlo Guthrie, ”It’s My Life” med Bon Jovi, ”Walk of Life” med Mark Knopfler och Dire Straits, ”Vart jag mig i världen vänder” med Den svenska björnstammen, ”Against All Odds” med Phil Collins, ”The Show Must Go On” med Queen och så Dolly Parton’s ”Jolene”, fast här med Jill Johnson.

Mest Dan Andersson

Sofia Karlsson har tidigare gjort en hel Dan Andersson-CD, ”Svarta ballader” – läs mer under Kulturspegeln, Musik. Sen dess har hon bytt bolag, men när hon på CDn ”Levande” (Playground PGMLCD 121, 2011) återvände till Dan Andersson, var det inte för att återutge samma material på sitt nya bolag. Återkommer gör bara hennes egen prisvärda tonsättning av Anderssons ”Jag har drömt”.

Ganska många av Dan Andersson-tonsättningarna på den här CDn står Sofia Karlssons spelkompis Sofie Livebrant (piano, sång) för. Allt är inte klockrent bra, men ”Olles förbund med makterna” låter utmärkt, och ”Milrök” är inte så dum den heller.

Mycket bra är också ”Spelmannen” i tonsättning av Ragnar Ågren.

Där utöver får vi ett Cornelis Vreeswijk-nummer, ”Grimasch om morgonen”, och två exempel på att Sofia Karlsson själv också är en skicklig låtmakare: ”Visa från Kåkbrinken” och ”Du var där”, som hon har gjort tillsammans med Andreas Mattsson.

Den fylliga musikaliska backupen är genomgående bra. Däremot kunde bolaget ha väntat med att trycka låtförteckningen till dess att ordningen mellan låtarna slutgiltigt var fastställd.