Sommar i P1 med Martina Haag

Jag har sett Martina Haag som framgångsrik deltagare i TVs ”På spåret”, däremot inte läst någon av hennes böcker. För mig kom det också som en överraskning att hon är född Martina Uusma och halvest, men att döma av dagens Sommar-program har hon själv om inte direkt mörkat sitt estniska arv så i alla fall mycket länge hållit det ifrån sig.

Hon är född 1964 här i Sverige men hör inte till de många med hel- eller halvestniskt ursprung, som trots sin uppväxt i en svensk språkmiljö också har tillägnat sig estniska – ändå hade hon många estnisktalande, bland andra pappa, farmor och farfar och andra nära släktingar kring sig. Missförstå mig inte – inte heller mina barn, med estnisk far och svensk mor, talar estniska. Jag moraliserar inte, skriver om det här bara för att hon i sitt Sommar-program valde att ägna större delen av tiden till att gräva fram sina estniska rötter.

Och det blev en både vindlande och fascinerande historia, som förde henne och oss tillbaka till det hus där föräldrarna bodde före flykten till Sverige. Resan företogs tillsammans med en kvinnlig släkting, som jag antar var den som kunde kommunicera på estniska. Till det fascinerande, rent av gåtfulla med den här historien hörde att hon tyckte sig känna igen miljöer som hon aldrig hade sett i verkligheten. Fast sen visade det sig också att flykten till Sverige inte, som hon hade trott, utgick från stranden vid det här huset utan från en helt annan strand.

Jag hade kanske väntat mig att Martina Haag i ett program där hon grävde i sina estniska rötter skulle spela åtminstone någon musik från Estland, men hon är kanske helt enkelt inte förtrogen med estnisk musik.

I stället fick vi höra till exempel Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell, ”Dark Lady” med Cher, ”Jon Andreas visa” med bland andra Rebecca Törnqvist, ”Inget” med Reeperbahn, ”I’m Still Standing” med Elton John, ”Konstnasaren” med Nina Ramsby och och Martin Hederos och ”En kväll i juni” med Lars Berghagen.

”The Most Wanted Song” kunde hon däremot ha besparat oss.

Sommar i P1 med Johannes Brost

Nästan ingen kan väl ha undgått att se Johannes Brost på bio eller på TV, inte ens jag som noggrant har undvikit att se ”Rederiet”, där han spelade Joker i tio år – men jag har sett honom både i ”Jönssonligan” och i ”Gäster med gester”. Ändå klagade han i sitt Sommar-program på den tystnad han tyckte följde Rederiet-perioden.

Han har ju skådespelarpåbrå, och till det jag tyckte hade äka känsla i hans ”Sommar” hörde berättelsen om sorgen över moderns, Gudrun Brosts, död. Inte heller gick det att missta sig på att han hade blivit arg, urförbannad, över att – desutom utan skäl – bli uthängd i en kvällstidning. Äkta engagemang bar honom också i kampen om almarna i Stockholm, den som han med blessyrer som följd deltog i.

I övrigt kändes berättelsen om hans liv en smula fladdrig, även om där fanns roliga självupplevda historier. Ett exempel på det senare var dryckeskvällen med The Rolling Stones: När tjejen från rumsbetjäningen kom upp med mer vodka, ville hon ha Johannes Brosts autograf – däremot struntade hon fullständigt i Mick Jagger och Keith Richards. Som musikalisk illustration till detta och även till striden om almarna fick vi höra ”Street Fighting Man”.

Bitvis var Johannes Brost exemplarisk med att ha ett samband mellan det han berättade och det han spelade. Det här fanns redan i programmets början där han med hjälp av mamman fick lyssna på – och av en slump även träffa – Ella Fitzgerald och Count Basie, varefter han spelade ”How High the Moon”. Dess förinnan hade han, apropå att mamman hade jobbat ihop med Karl Gerhard, berättat historien om och spelat ”Den ökända hästen från Troja”. ”Minns du den sommar” knöt han ihop med sitt 50-årsfirande, och det fanns fler liknande exempel.

Andra låtval, som ”Greenback Dollar” med The Kingston Trio till en historia om kräftor i USA och Harry Belafonte och Odetta” i ”A Hole In the Bucket” till utfallet mot kvällstidningsjournalistiken, kändes ganska långsökta.

Det som handlade om det nära privatlivet, som de pliktskyldiga hälsningarna till barnen, med Povel Ramels ”Birth of the Gammaldans” som förbryllande hälsning till yngsta dottern, och jämförelsen med Ingmar Bergman om att ha många barn med olika kvinnor, tyckte jag inte satt bra. Att han, väl med tanke på de många olika mammorna, spelade ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis Presley kändes åtminstone adekvat.

Slutet av programmet – jag lyssnade på det på webben, eftersom vi hade familjefest i går – var rent av konstigt: plötsligt fick vi höra låtar som av någon anledning verkade ha blivit övehoppade under programmets tidigare gång.