Sommar i P1 med Johannes Brost

12 augusti 2012 18:03 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 1 kommentar

Nästan ingen kan väl ha undgått att se Johannes Brost på bio eller på TV, inte ens jag som noggrant har undvikit att se ”Rederiet”, där han spelade Joker i tio år – men jag har sett honom både i ”Jönssonligan” och i ”Gäster med gester”. Ändå klagade han i sitt Sommar-program på den tystnad han tyckte följde Rederiet-perioden.

Han har ju skådespelarpåbrå, och till det jag tyckte hade äka känsla i hans ”Sommar” hörde berättelsen om sorgen över moderns, Gudrun Brosts, död. Inte heller gick det att missta sig på att han hade blivit arg, urförbannad, över att – desutom utan skäl – bli uthängd i en kvällstidning. Äkta engagemang bar honom också i kampen om almarna i Stockholm, den som han med blessyrer som följd deltog i.

I övrigt kändes berättelsen om hans liv en smula fladdrig, även om där fanns roliga självupplevda historier. Ett exempel på det senare var dryckeskvällen med The Rolling Stones: När tjejen från rumsbetjäningen kom upp med mer vodka, ville hon ha Johannes Brosts autograf – däremot struntade hon fullständigt i Mick Jagger och Keith Richards. Som musikalisk illustration till detta och även till striden om almarna fick vi höra ”Street Fighting Man”.

Bitvis var Johannes Brost exemplarisk med att ha ett samband mellan det han berättade och det han spelade. Det här fanns redan i programmets början där han med hjälp av mamman fick lyssna på – och av en slump även träffa – Ella Fitzgerald och Count Basie, varefter han spelade ”How High the Moon”. Dess förinnan hade han, apropå att mamman hade jobbat ihop med Karl Gerhard, berättat historien om och spelat ”Den ökända hästen från Troja”. ”Minns du den sommar” knöt han ihop med sitt 50-årsfirande, och det fanns fler liknande exempel.

Andra låtval, som ”Greenback Dollar” med The Kingston Trio till en historia om kräftor i USA och Harry Belafonte och Odetta” i ”A Hole In the Bucket” till utfallet mot kvällstidningsjournalistiken, kändes ganska långsökta.

Det som handlade om det nära privatlivet, som de pliktskyldiga hälsningarna till barnen, med Povel RamelsBirth of the Gammaldans” som förbryllande hälsning till yngsta dottern, och jämförelsen med Ingmar Bergman om att ha många barn med olika kvinnor, tyckte jag inte satt bra. Att han, väl med tanke på de många olika mammorna, spelade ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis Presley kändes åtminstone adekvat.

Slutet av programmet – jag lyssnade på det på webben, eftersom vi hade familjefest i går – var rent av konstigt: plötsligt fick vi höra låtar som av någon anledning verkade ha blivit övehoppade under programmets tidigare gång.

1 kommentar

  1. Spelar man så länge i en serie som ”Rederiet” så blir man så förknippad med den rollen att man inte blir trovärdig i nåt annat. Så resonerar man i TV- och filmbranschen. Det har drabbat många att det sen blir väldigt lite efterfrågan på ens tjänster. Kanske som för en del politiker som slutar?

    Comment by Bo Grahn — 2012 08 13 23:42 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^