En tidig svensk film med homosexualitet som tema

Hasse Ekman var en ojämn filmregissör, men hans ”Flicka och hyacinter” (1950) är på flera sätt en mycket sevärd film. Som skildring av en sexuell relation mellan kvinnor är den ett pionjärarbete. Dess dramaturgi där vittnesbörd från många olika personer gradvis lägger pusselbitar till det som först i filmens slut blir helt klart för åskådarna är skickligt uppbyggd. Skådespelarna gör genomgående fina insatser.

Redan i filmens inledning tar dess huvudperson Dagmar Brink (Eva Henning) sitt liv – hon hänger sig och hittas nästa morgon av städhjälpen. I ett efterlämnat brev förklarar hon att hon inte har några nära släktingar och testamenterar sin kvarlåtenskap till grannparet, författaren Anders Wikner (Ulf Palme) och hans hustru Britt (Birgit Tengroth). Anders Wikner beslutar sig av både personliga och professionella skäl för att söka svaret på varför Dagmar Brink tog sitt liv.

Wikner söker upp olika personer som i olika skeden har funnits nära Dagmar och försöker lägga pussel med det han får höra – jag har sett jämförelser med Orson Welles’ ”Citizen Kane” från 1941, men jag tycker att Hasse Ekman står stadigt på egna ben.

Till dem Wikner tidigt söker upp hör en man han såg på Dagmars begravning, bankdirektören von Lieven (Gösta Cederlund). Inte utan inledande motstånd får Wikner ur denne, att han med all sannolikhet var Dagmars far och att han betalade 5.000 kronor till Dagmars mor för att komma undan, vilket modern dock senare betalade tillbaka – men också att Dagmar i vuxen ålder under nästan utpressningsliknande former (hon hade ett brev från honom till sin mamma som bevis) fick honom att betala ut 5.000 kronor till henne själv.

I denna slingrande historia leder det ena till det andra: Det visar sig att Dagmar ville hjälpa sin alkoholiserade sambo, konstnären Elias Körner (Anders Ek), till vård i en klinik i Schweiz. Vården lyckades, men Körner tappade på kuppen sin talang, så han återfaller i sitt missbruk och mer eller mindre kör Dagmar på porten. Det är för övrigt för en av Körners mest lyckade verk Dagmar poserar, ”Flicka och hyacinter”.

Dagmar har också varit gift med Stefan Brink (Keve Hjelm), men det visar sig att det äktenskapet upplöstes på grund av hans svartsjuka: Han har tjuvläst ett brev som andas en intim relation, ett brev från en Alex. När Dagmar då försäkrar att hon aldrig har haft någon relation med någon annan man, tror Stefan henne inte.

Nyckeln till den här gåtan levereras till slut, omedvetet, av schlagersångaren och skivartisten Willy Borge (Karl-Arne Holmsten): Han har ett par gånger, förgäves, försökt få Dagmar i säng och inbillar sig – och säger till Wikner – att Dagmar nog tog livet av sig för hans skull, eftersom han kvällen före Dagmars självmord med Dagmar närvarande i stället valde en annan och rödhårig dam (Anne-Marie Brunius) – eftersom man ser denna berättelse, liksom alla andra, i filmdramatiserad form, är det uppenbart för oss åskådare att det är hon som väljer honom.

Och det är det här som är nyckeln till filmens tragiska självmord. När Britt Wikner ringer Borge för att kolla vem den där rödhåriga damen var, får hon reda på att hon kallades Alex, möjligen en kortform för Alexandra.

Britt behåller sanningen för sig själv och låter Anders leva kvar i tron att det är Borges mer banala förklaring som gäller.