Liten kokbok för de minsta

”Ture kokar soppa” (En bok för alla, 2012, ursprungligen utgiven 1995 på Alfabeta) heter en ganska rar småbarnsbok av Thomas Tidholm (text) och Anna-Clara Tidholm (bild).

Anna-Clara Tidholms bilder är klara och pekvänliga och illustrerar väl handlingen i Thomas Tidholms story. Själva kombinationen bjuder på en del överraskande effekter, som när bokens båda figurer, Ture och hans hund Hej, sitter och äter frukost och detta både uttrycks och illusteras så här: ”Det är en vacker morgon med himlablå tapeter”.

Handlingen är inte precis överrealistisk – Ture sätter ett frö och vattnar, och när han och Hej har somnat en stund i solen och vaknar igen, har trädet redan börjat växa. Ture vet inte vad det ska bli av fröet, men det blir ett jättestort träd, ett mangoträd, visar det sig. Redan till kvällen kan han skörda stora mangofrukter.

Av dem kokar Ture mangosoppa.

Och den blir väldigt god, tyckler både Ture och Hej.

Hoppas de pappor och mammor som läser den här boken för sina små kan laga mangosoppa, för det lär bli nödvändigt.

Men jag har kollat: Det finns recept på nätet.

Vad socialdemokratin skulle kunna göra för att mota fascismen

Pliktskyldigt ögnar jag ledarsidorna i de fyra tidningar jag dagligen läser, en socialdemokratisk, en moderat och två liberala, men det är sällan jag hittar något läsvärt där.

Numera hittar man oftare intressantare artiklar på tidningarnas kultur- och debattsidor.

I kulturdelen av Dagens Nyheter finns i dag (28 november 2012) ett intressant och avvikande inlägg i debatten om Sverigedemokraternas frammarsch, skrivet av professorn i religionshistoria vid Linnéuniversitetet Stefan Arvidsson: ”En ny riktning mot fascismen”. Jag tänker inte referera den – om du inte har DN, skaffa tidningen och läs där!

Jag vill här lyfta fram hur han ser på mitt eget parti, Socialdemokraterna:

”Det räcker inte med att spela glad och se förväntansfull ut, utan skillnaden mellan partierna är förmodligen reell: Socialdemokraterna har helt enkelt inte längre förmågan att föreställa sig sitt goda samhälle, men det har faktiskt Sverigedemokraterna. Först en glad utopi, sedan glada leenden, måste vara tågordningen.”

Det här betyder inte att Arvidsson har något till övers för Sverigedemokraterna eller den allt starkare fascismen i Europa.

Och slängen mot vårt parti har, visar det sig i artikelns avslutning, sin förklaring i besvikelse över att socialdemokratin inte lever upp till de ideal som under dess framgångsdagar bar upp partiet:

”Eller så måste Socialdemokratiska arbetarpartiet och Vänsterpartiet prova något de inte har provat på mycket länge: socialism. De måste plocka upp en socialistisk retorik och politik där vägen till det goda samhället heter samarbete och där solidariteten med alla som – med kompositören Richard Wagners ord, på den tiden han var socialist – ’befinner sig i en gemensam nöd’ står först på dagordningen.”

Läs själva den här artikeln. Den innehåller fler överraskande element än att den, av alla tänkbara människor, citerar Richard Wagner.

Uppmuntran

Så här års blir det knappast ljust ute ens dagtid. När Kerstins barn, Viggo och Klara, har gått till skolan och jag är klar med mina morgonbestyr – rakning, duschning, medicinering – äter jag själv frukost. Kaffet som avslutar frukosten dricker jag i min fåtölj i vardagsrummet, med lampan bredvid tänd, så att jag ska se att läsa klart morgontidningarna.

Birgitta brukar börja med Dagens Nyheter; jag avslutar tidningsläsningen med DN. En debattartikellång insändare i stockholmsdelen, ”Från folkhem till gyllene getto. Sverige är på god väg att falla sönder” av Carl-Axel Backman pläderar, klokt och välformulerat, för Pet Albins folkhemsideal.

Lite hopp försöker Holmberg ingjuta i oss på Namn och Nytt:

I vargtimmen

Någon gång bortom nattmörkrets hemlighet
kommer ännu en gryning att gro.
Det är inget vi alldeles säkert vet
men med stöd av vår samlade erfarenhet
är det något vi gärna vill tro.

Men sen läser jag, strax nedanför på NoN-sidan, Ulf Lundkvists serie ”Assar”, som i dag inleds med en varningsskylt:

Undergången är nära.
Är du redo?

Jag söker tröst i en gammal sång, signerad Wolf Biermann:

Uppmuntran

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
På skiva: Lena Granhagen: ”Lena Granhagen sjunger Theodorakis & Biermann” (Proprius PROP 7718, 1972).
Noter och en något annorlunda textvariant av Caj Lundgren finns i Wolf Biermnann: ”Taggtrådsharpan” (Pan Norstedts, 1971). Där har Caj Lundgren gjort ett urval ur och översatt två av Biermanns sångböcker, ”Die Drahtharfe”, 1965, och ”Mit Marx- und Engelszungen”, 1968.
På skiva sjöng Biermann först in den här sången på EPn ”4 neue Lieder”, 1969. Den fanns sedan också med på LPn ”aah-ja!” (CBS, 1972). Den finns med även på Biermanns dubbel-CD från 1999, ”Lieder vom Preussische Ikarus” (BMG, distribution Sony).

Hade jag en revolver, skulle jag osäkra den, när jag hörde ordet ”förnyelse”

Jag skriver för att jag har gjort det i hela mitt liv, under en lång period med skrivandet som yrke. Jag skriver också för att jag är en engagerad människa; jag skriver om allt jag tycker är viktigt, främst kultur och politik, dock under senare år mer om det förra och mindre om det senare.

Inte så att jag är mindre övertygad eller engagerad jämfört med förr. Men det politiska landskapet har blivit tristare, så utslätat när alla bekänner sig till politikens mittfåra, att jag inte orkar delta i debatten på de villkoren. När en stort uppslagen artikel på DN.debatt i dag (25 november 2012) av MUF-ordföranden Erik Bengtzboe rubriceras ”Dags för nya moderterna att släppa borgarstämpeln” och när Stefan Löfven, Carin Jämtin, Magdalena Andersson och Mikael Damberg i en lika stort uppslagen artikel på samma plats, ”Största förnyelsearbetet på 20 år ska modernisera S” (DN 23 november 2012), åter upprepar mantrat om valfrihet i välfärden, gäspar jag lika stort. För att förtydliga mig på den senare punkten: Jag är visst inte mot valfrihet i välfärden; det är de privata alternativen jag vill åt.

Jag är socialist nämligen, demokratisk socialist. Och det var inte en evighet sen också socialdemokratiska partiet, både i sina program och i praktiskt politik, stod upp för det begreppet.

Jag är också urless på att reaktionerna på den här sortens utsagor alltid är de förväntade: Tystnad från mitt eget parti. Och triumferande stridssignaler från borgare, som här äntligen tycker sig se socialdemokratins socialistiska bockfot sticka fram.

För att ta de senare reaktionerna först: Jag har ingenting emot borgerliga läsare och borgerliga kommentarer, men de senare kan ju göras som frågor eller repliker i normal samtalston. De som tror att de genom tjat och okvädinsord kan omvända en man som i hela sitt vuxna liv har varit en radikal socialdemokrat och desutom i årtionden har haft ansvaret för att förvalta partiets programtradition måste ha en och annan skruv lös.

Att det däremot är tyst från de ansvariga i de egna leden handlar om taktiskt beteende, men handlingssättet är förbannat fegt. Steg för steg definieras begreppet socialdemokrati om från demokratisk socialism – att det senare kan finnas med som ett innehållslöst honnörsord i ett partiprogram är taktik för att inte tappa traditionella anhängare – till socialliberalism.

Nej, nej – det handlar inte om någon ideologiförändring utan om förnyelse, hör jag i andanom de ansvariga ropa i korus.

Hade jag en revolver, skulle jag osäkra den, när jag hörde ordet ”förnyelse”.

Inte så att jag inte inser att nya samhällsproblem kräver nya lösningar – men det betyder ju inte att traditionella lösningar på urgamla problem skulle ha spelat ut sin roll.

Hen ser ut som en hon men är en han

I fredags var vi på Reginateatern i Uppsala för att höra på – och bese – fenomenet Tina C. Tina C ser ut som och är draperad (i de amerikanska färgerna) som en kvinna, men skenet bedrar: Egentligen heter hen – här känns begreppet äntligen adekvat – nämligen Christopher Green. Som om det inte var nog att leka med könsidentiteten framträder den här brittiska artisten också som amerikansk countrysångerska med utrerade, ganska högerorienterade åsikter.

Som uppenbart inte är Christopher Greens, lika lite som den könsidentitet han klär sig i på scen. Av en intervju i UNT framgår att han faktiskt själv är heterosexuell.

Eftersom mellansnacket i den här showen, ”Tina C’s Global Depression Tour”, är minst lika viktigt som musiken, använder hen sig av den amerikanska pratiga öppenhjärtigheten för att säga beskheter om både USA och resten av världen.

Sångnumren innehåller ett och annat musikaliskt välkänt som ”9 To 5”, men de flesta, egna skapelser, utmärker sig främst av den fräckhet som kan illustreras med en sångtitel som ”No Dick’s As Hard As My Life”.

Till min stora förvåning kompades Tina C av en trio från Uppsala: John Fiske, gitarr, Grosse Grotherus, bas, och Kalle Jansson, trummor. Ännu mer förvånad var jag över att de hade hunnit bli så samspelta med Tina C. Och rent av imponerad blev jag när jag – efter att ha frågat en person jag känner på teatern – fick veta att musikerna nästan inte hade repat alls med Tina C – de hade själva i förväg tränat in musiken!

Melodikrysset nummer 47 2012

Ingenting i Melodikrysset kändes särskilt svårt i dag.

Dock har jag ibland svårast att komma ihåg det mest aktuella. ”I din himmel” sjöng Sonja Aldén så sent som i Melodifestivalen 2012, men det tog en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng den.

Fast egentligen tror jag att musiken ur en av de filmer som bygger på några spännande böcker av Stieg Larsson var svårast att identifiera. Jag har sett de tre filmerna – vi har dem på DVD (och vi har för övrigt också böckena) – men jag skulle ha haft svårt att klara den här frågan, om jag inte redan hade haft alla bokstäver utom en.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” är ju däremot ingen match att känna igen, men jag har faktiskt aldrig sett videon där Agnetha Fältskog kysser Magnus Härenstam – här fick jag ta Google till hjälp. Men ABBAs musik kan jag – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway.

Resten var oerhört lätt, bland annat för att det här krysset innehöll så många repriser.

Båda barnvisorna i dag har till exempel varit med förr i krysset, såväl dansvisan – ursprungligen inte en barnvisa – ”Nu ska vi skörda linet idag” – som skulle ge oss svarsordet lin – som Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus”, som skulle ge oss svarsordet mus.

Också Charles Chaplin och hans ”Smile” ur ”Moderna tider” (”Modern Times”, 1936) har varit med förr. Möjligen är det nytt att han här får heta Charles och inte Charlie.

Och visst har även ”I Can’t Stop Loving You” varit med förr, fast då med Roy Orbison, om jag minns rätt. Nu hörde vi 1962 års version med Ray Charles, vilket väl är orsaken till att vi ovan skulle skriva Charles Chaplin – vågrätt 1 förekom nämligen dubbelt i krysset.

Redan Chaplins film – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – lockar nog fram näsduken, men den fick vi också användning för i ”Don’t Cry For Me Argentina” – ”Gråt inte mer, Argentina” – ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”, också den en kär gäst i Melodikrysset.

Likaså är jag tvärsäker på att ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” med Lena Andersson (1971) har förekommit tidigare i krysset. Om jag inte minns fel skrev jag redan förra gången, att den svenska gröna vågen-texten gjordes av Stikkan Andersson, men att den hade en amerikansk förlaga i Buffy Sainte-Maries ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Buffy Sainte-Marie lyssnade jag mycket på på den tiden. (Tilläggskommentar: Eftersom vi var på teater i går, såg vi ”På spåret” som repris först i dag. Och där förekom, som del av en musikfråga om Polarpriset, instiftat av Stikkan Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, bara som en melodislinga – men jag kände förstås omedelbart igen den.)

Sommarnostalgi finns också i Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, även om det mesta regnar bort i den här versionen av sommaren. Fast lite störs jag av att de sandaler som förekommer i texten är av plast.

Vårt eget sommarhus i Öregrund har vi förstås försett med bastu – jag är väl estländare! – och esterna kan lika lite som finnarna tänka sig en gård utan bastu. Saun heter bastu på estniska, sauna på finska. Där ska vi löga oss igen nästa sommar, jag och Bigitta, ”du och jag” för att citera Arja Saijonmaa i ”Samma himmel, samma sol”.

Och när vi kommer in i sommarens andra halva ”ska vi plocka körsbär i vår trädgård” för att citera ytterligare en av dagens repriser.

Allra sist vill jag be min gamle vän och trogne läsare Björn Kumm om ursäkt för i går: Han kom, i och för sig helt oanmäld, på besök i går kväll – han bor annars i Malmö – men vi hann bara umgås en kvart med honom, eftersom vi skulle gå på teater.

Men smile, Björn – vi ska försöka ordna till en träff där vi får lite mer tid.

Paul Mägi på höjden av sin förmåga

”Mägi hyllar Mägi” löd programrubriken för torsdagskvällens konsert i Konserthuset i Uppsala med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det var en mycket hörvärd konsert Mägi och orkesern bjöd på, men nej – Paul Mägi har inte fått storhetsvansinne. Det verk han dirigerade, ”Vesper för stråkorkester”, var förvisso estniskt, men skrivet av en namne, Ester Mägi, född 1922 och således 90 år, något att hylla. Märk dock att de båda Mägi inte är släkt med varann – Mägi, på svenska Berg, är ett inte särskilt ovanligt namn i Estland.

Svensk publik har sedan länge vant sig vid att lilla Estland har frambringat en hel rad skickliga dirigenter – flera av dem har haft uppdrag här i Sverige. Konsertpubliken här i Uppsala fick nu ett smakprov på att också estniska tonsättare har skapat musik, värd att lyssna på. Det här stycket, ”Vesper för stråkorkester”, är ett exempel. Dess tema är sakralt, men dess tonspråk torde tilltala alla kategorier av lyssnare, inte bara religiösa.

Claude Debussy (1862-1918) dog tidigt, men skulle han – vilket i och för sig är helt otänkbart – ha levt fram till i dag, hade han hunnit bli 150 år. En jubilar till alltså. Det firade Kammarorkestern med att spela två verk av honom.

Det första av dem var ”Danse sacrée et Danse profane för harpa och orkeser” (1904), således ännu ett stycke med åtminstone till hälften sakrala förtecken. I det här stycket hade orkestern sällskap av en solist på harpa, Laura Stephenson.

Mer känd är den andra debussykompositionen i den här konserten, preludiet till ”L’après-midi d’un faune”, ”En fauns eftermiddag” (1894). Hela stycket var väl spelat, och jag såg att Paul Mägi, absolut berättigat, själv hyllade flöjtistens insatser.

Efter pausen fick vi höra Antonín Dvořáks (1841-1904) ”Symfoni nummer 8 i G-dur” (1889). På det hela taget gillar jag den här musiken, i vart fall dess lugnare partier, men jag har lite svårt för de bullrande, ibland nästan bombastiska klanger, som då och då hörs. Men ett omväxlande, understundom överraskande verk är det, där durklangen ibland bryts av molltoner.

En fin musikkväll var det, sammantaget.

Konsum på bettet igen

Det här var man handlar sin mat är en intressant fråga.

Själv är jag uppvuxen i lilla Juniskär, 18 kilometer söder om Sundsvall, och där fanns på den tiden – fyrtio- och femtiotalen – tre små affärer, alla privata. Vår familj handlade i Berglunds handelsbod, en ICA-ansluten affär, där jag från tolv års ålder fick jobb som springsjas och allt-i-allo flera sommarlov i rad och dessutom på julloven.

Konsum kom jag i alla fall också i kontakt med redan då. Vår ICA-handlare, Israel Berglund, hade ett förflutet inom Konsum Värmland, så ibland när någon väsentlig vara tog slut, ringde han till Konsum i Skottsund, och så fick jag åka dit och hämta varan i fråga. Och eftersom fru Lundkvist i backen ovanför handelsboden envisades med att vilja ha de tvättmedel som fanns bara i Konsum, tog han regelbundet hem även dem och sålde dem således via sin ICA-butik.

Under skoltiden – realskola och gymnasium – i Sundsvall kom jag i närmare kontakt med kooperationen, och samtidigt växte min politiska medvetenhet. ”Ej tjäna på andra, men tjäna varandra” löd en gammal konsumparoll som jag fogade till det jag skulle leva efter.

Så när jag som student kom till Uppsala 1959, lokaliserde jag omedelbart en Konsum-butik att gå och handla i i närheten av mitt hyresrum på Jumkilsgatan. Jag blev också medlem i Konsum och gjorde förstås många andra nödvändiga inköp – köksattiraljer, kläder med mera – i det då fortfarande relativt nya Forum-varuhuset i centrum av Uppsala.

Konsumbutiker fanns på den tiden i ett tätt nätverk över hela stan. Ytterligare en konsumbutik fanns i Stabby nära mitt studenthyresrum, och i Luthagen på vägen mot centrum och universitetet fanns åtminstone tre konsumbutiker till. När jag i mitten av sextiotalet tillsammans med Birgitta flyttade till vår nuvarande bostad i Svartbäcken, fanns det, utöver ett Konsum vid Torbjörns torg, inte bara ytterligare ett Konsum upp mot Bärby hage utan också två konsumbutiker längs Svartbäcksgatan på vägen in mot centrum.

Det här – de många små närbutikerna – blev sedan ett ok för Konsum. När massbilismen på allvar slog igenom, kändes de här små butikerna, ursprungligen höjden av modernitet, snabbköp, snabbt omoderna: de hade för litet sortiment, de var för dyra – kunde inte konkurrera med de externa köpladornas lägre priser – och de hade inga parkeringsplatser, eftersom de var planerade för att folk skulle kunna gå dit och handla. Här blev medlemsdemokratin också ett hinder – vem vill besluta om att lägga ner just sin butik?

Vårt Coop Konsum bevisar, just för att det finns kvar, riktigheten i den här tesen. Från betydligt mindre lokaler på andra sidan Torbjörns torg flyttade det in i den nybyggda fritidsgården Tunet, och där kunde man sen i ytterligare en etapp utvidga lokalerna. Och, mycket viktigt, utanför, på Torbjörns torg, finns det parkeringsplatser.

Jag har sett det här – i ännu större skala – fungera i Öregrund, där vi bor under sommarhalvåret. Konsum byggde där en ny stor hallbutik med stort sortiment, och utanför finns en jättelik parkeringsplats. Till det kommer något som är minst lika viktigt, en trevlig och serviceinriktad personal.

Konsum i Öregrund slog under en tid helt ut det betydligt mindre (och dessutom illa skötta) ICA – ICA stängdes några månader, men har nu i alla fall återuppstått i sina gamla lokaler.

Priset då? Det är sant att Konsum med sina många små butiker halkade efter ICAs modernare och större hallar, men i dag tror jag att Konsum mest straffas för sina gamla synder. I dagens stora butiker kan man handla både billigt och dyrt, detta oavsett vilken kedja butiken i fråga tillhör.

Dessutom har det skett en ny stor kostnadsförändring: Bensinen är i dag så dyr att man inte längre kan negligera bränslekostnaderna, när man räknar ut kostnaderna för den dagliga maten.

Jag tror jag har en hygglig uppfattning om var de som bor i vår bostadsrättsförening, fyra höga punkthus, handlar. Vi har nämligen gemensamt soprum.

Många av oss paketerar, liksom jag, sina hushållssopor i plastkassar från affären där de handlar. Tidigare dominerade inte bara kassarna från ICA stort över dem från Konusm – många av dem kom dessutom från olika stormarknader utanför vårt bostadsområde, vilka man behöver kunna nå med bil för att kunna handla i.

Nu tenderar de senare att minska i antal, men särskilt påtagligt är det att konsumkassarna, trots att vårt Konsum ligger vägg i väg med ICA, har blivit påtagligt fler.

Till det kan det finnas flera förklaringar. Många nya barnfamiljer har flyttat in i vår förening, och barnfamiljernas utsatta ekonomi kan säkert ha fått dem att fundera över prisrationaliteten i att åka ut till någon köplada utanför stan för att handla. Vårt Konsum har tagit över Postkontoret i vårt område, vilket innebär att ganska många, som inte har haft för vana att handla i Konsum, går in dit i något postärende. Då ter det sig ju rationellt att åtminstone kompletteringshandla något på Konsum, när man ändå är där, och så upptäcker man kanske i nästa steg att Konsum är väldigt mycket bättre än sitt på åldrade fakta grundade dåliga rykte. Och så börjar man handla där.

Jag har själv kunnat se att antalet kunder i Konsum påtagligt har ökat, och när jag nyligen frågade vår nye konsumföreståndare, bekräftade han detta.

Men jag tror att den ökade kundtillströmningen också är hans förtjänst. Jag har sett personalen gå igenom varusortimentet hylla för hylla: hyllvärmare plockas bort och nya varor kommer in. Samtidigt har jag också redan erfarenhet av att det går att få en bortplockad vara tillbaka, om man har skäl för det, också att få butiken att ta hem sådant man saknar. Den nye konsumföreståndaren, som inte har någon tidigare erfarenhet av vårt område, är uppenbart intresserad av att ta del av sina kunders önskemål.

Han berättade i ett samtal jag hade med honom att han närmast kommer från Vivo i huvudstaden – längre tillbaka har han också arbetat inom ICA. Nu sa han sig vara inställd på att ge ICA-hallen vägg i vägg en match.

ICA-handlaren känner uppenbart flåset i nacken. Han har setts slinka in i fredagsvimlet på Konsum, av allt att döma för att se vad det är som drar hans kunder till konkurrenten.

Sista delen av Nessers serie om Gunnar Barbarotti

Håkan Nesser sätter punkt för sin serie deckare om polisen Gunnar Barbarotti, verksam i Kymlinge, med ”Styckerskan från Lilla Burma” (Bonniers, 2012).

Flera kuriösa stildrag består: En del märkliga namn – Barbarotti för sin del aviserar i slutet av den här boken att han ska åka till Italien och försöka leta reda på sin farsa, som han aldrig har träffat, men även Lill-Marlene Fängström kan nämnas som exempel. Citat på ovanliga språk, den här gången ett på vepsiska, ett språk besläktat med estniska. Barbarottis ständiga brottning med Gud, här också illustrerad med en hel rad bibelcitat. Hans tro är ju inte direkt min, och i den här historien blir den dessutom ganska framträdande på grund av att Barbarottis älskade hustru dör och lämnar honom ensam med en skock i och för sig ganska vuxna barn, både hennes och hans egna.

Den depression som följer av hustruns plötsliga död är ju lätt att begripa, också att den fortlöpande spelar en roll i den här kriminalromanenns handling, men jag måste uppriktigt bekänna, att jag med min mer materialistiska syn på döden har svårigheter med att acceptera inslagen med den döda hustruns fortsatta ingrepp i Barbarottis liv och utredning från så att säga ovan där.

Deckarhandlingen, med ett styckmord och ett ouppklarat försvinnande, båda med knytning till Ellen Bjarnebo, känd som styckerskan från Lilla Burma (det senare ett gårdsnamn), är vindlande, inte bara för att Barbarotti, när han efter hustruns död återkommer till polisstationen, av sin chef sätts att utreda inte bara andra delen, ett cold case, utan också det mord Ellen Bjarnebo har avtjänat ett långt fängelsestraff för efter att ha erkänt. Skickligt riktar Nesser här, steg för steg, läsarens misstankar mot Ellens och den styckade makens son, den autistiske Billy.

Också polischefens misstankar har gått åt samma håll, och mot slutet av boken avslöjar han sina egentliga motiv för att ta upp de här gamla fallen igen: Han har i unga dar haft en historia med en östtysk simmerska på besök i Sverige, vilket har resulterat i en dotter, fram till helt nyligen okänd för honom, och inte nog med det: Den här dottern finns i Sverige och är gift plus har en dotter med styckerskans Billy, som alltså kan tänkas ha mördat sin alkoholiserade och sadistiske och misshandlande far.

Men för att göra en lång och vindlande och delvis svårgripbar historia kort: Billy är helt oskyldig, men hans mamma, i och för sig skyldig till just styckningen, har inte mördat hans pappa; däremot är hon skyldig till det mord nummer två, som aldrig kunde bevisas därför att personen i fråga bara försvann.

Låter det krångligt? Ja, det är en snårig historia, som inte blir mindre mysteriös av alla antydningar om att det kan tänkas finnas ett kvinnligt nätverk av före detta kumlafångar som, även med drastiska medel, är berett att hjälpa medsystrar i nöd.

Lite tveksam är jag till greppet att berätta den här historien inte bara ur deckarens/Barbarottis perspektiv – i lagom korta portioner, innehållsligt av sådant slag att att de belyser det Barbarotti håller på att utreda, dock utan att, förrän i fråga om det andra mordet, avslöja tillräckligt mycket – utan också ur Ellen Bjarnebos. Mot slutet har Barbarotti i alla fall i huvudsak gissat sig fram till vad som har hänt, men han har också kommit fram till att det inte längre finns några bärande skäl till att riva upp hela den där gamla historien på nytt. Dock kan han meddela sin chef att denne inte behöver oroa sig för vem han har råkat få som svärson.

Och i Barbarottis eget fall slutar det med att han ber den frånskilda kollegan Eva Backman följa med på den planerade fadersresan till Italien. Medan den döda hustrun gillande ler från sin himmel.

En mycket läsvärd vuxenserie gör sorti ur Nemi

Nemi har länge varit en av de intressantaste serietidningarna, och då tänker jag inte bara på dess titelserie, Lise Myhres ”Nemi”.

Serietidningen Nemi har framför allt blivit en arena för mycket vältecknade sago- och reality-serier, som liksom titelserien lockar en förhållandevis mogen publik. På det viset har den här serietidningen varit unik. Men nu håller den här sidan av tidningen på att tunnas ut.

”Alena” (Kim W Anderssons ”Puppy Love”) har försvunnit, och nu går Bill Willinghams och Mark Buckinghams suveräna sagoparafras ”Fabler” med Snövit och Rosenröd i huvudrollerna. samma öde till mötes. Den har inte slutat tecknas, men Nemis redaktion har räknat ut, att det skulle ta tidningen tio år att, bit för bit, publicera nästkommande avsnitt. Så vi uppmanas att i stället köpa album.

Det kommer nog många av oss att göra, men frågan är vad Nemis redaktion ska göra för att kompensera oss som älskar den här sortens serier. Kvar finns i dag Evan Darkins och Jill Thompsons fabelserie ”Hundvakt”, vars inledande avsnitt om en spökhund publiceras i det aktuella numret, 6 2012. Problemet är dock att den här seriens nivå ligger långt under den för ”Fabler”.