Konditori Savoy i graven – men återuppstår kanske igen

När jag hösten 1959 skulle börja plugga i Uppsala, hade en klasskompis, Lennart Bexenius, som redan fanns i stan, hjälpt mig med att skaffa mitt första hyresrum. Det låg på Jumkilsgatan, och första kvällen på ankomstdagen beslöt jag mig att ta en promenad och titta på omgivningarna.

Det var så jag upptäckte konditori Savoy på Ringgatan. Det var på den tiden fortfarande ett tämligen nytt café, men miljön – både själva kondiset och blomplanteringen utanför – var trivsam. Där fikade jag ibland eller köpte hem någon bulle till mitt eget kaffe, när jag var stadd vid kassa.

Jag har också senare, långt efter det att jag hade flyttat från yttre Luthagen, återvänt till Savoy – också fikat där med Birgitta och med våra barn. De har haft gott bröd – jag råkar veta att också en av Uppsalas landshövdingar regelbundet har tagit sig till Savoy för att handla. Och min gamle Ordfront-kompis, författaren Kjell Eriksson, har i sina deckare ofta låtit sin polishjälte Ann Lindell göra en eftertankepaus just på Savoy.

Genom min kaféälskande dotter Kerstin hörde jag för en tid sen den ledsamma nyheten: Savoy skulle, efter mer än 50 år, stängas. Hon hade fått höra det på plats, dock inte fått någon riktig förklaring till varför. Visserligen har Savoy haft snåla öppettider på kvällar och veckohelger, men det har ju inte precis sett ut att gå dåligt.

I dagens Upsala Nya Tidning (6 juli 2012) finns en bekräftande artikel, ”Slutfikat på Savoy efter 50 år”, som ger en förklaring – Handelsbanken, som ligger vägg i vägg, behöver utvidga – men faktiskt också ett litet hopp: Savoy kommer troligtvis att fortsätta verksamheten någon annanstans.

Hoppas det blir så och att det blir ett lika trivsamt ställe!

Sommar i P1 med Neneh Cherry

Jag ska villigt erkänna att jag musikaliskt är mer bekant med Neneh Cherrys far Ahmadu Jarr (eller Jah) – jag har bland annat hans skivor med Egba – och med hennes styvfar, jazztrumpetaren Don Cherry än med henne själv. Därför lyssnade jag i dag, när hon gjorde sitt Sommar-program, också särskilt noga, när hon berättade om sitt besök i faderns hemland,Sierra Leone, och när hon spelade ”Brown Rice” med Don Cherry.

Och eftersom jag alltså inte är särskilt bekant med Neneh Cherrys egen musik, tyckte jag att det var kul att få ett smakprov även på den, ”Dream Baby Dream”. Vidare: visserligen är jag bekant med både Louis Armstrong, som fick inleda musikdelen av hennes program, och Marvin Gaye, som hon avslutade med, men jag fick också höra en mängd musik som inte alls hör till det jag normalt hör på – se nu inte det som en anmärkning!

Neneh Cherry själv talade oklanderlig svenska – pappan och styvpappan har båda varit verksamma här i Sverige och hennes mor är den svenska konstnären Moki Karlsson – ja, hon behärskar till och med skånska efter att ha tillbringat en del av sin uppväxt i kristianstadstrakten. Senare har hon bott både i New York och London.

Hennes familj är stor och vittförgrenad och rymmer fler musikaliska begåvningar än de redan nämnda. Det kan räcka med att nämna att hon är halvsyster till Titiyo (samma far) och Eagle-Eye Cherry (samma mor).

På det hela taget gillade jag Neneh Cherrys Sommar-program, men jag har ändå en invändning: Det ligger väl i sakens natur att fokus under progammets gång rent geografisk riktades mot ganska många olika miljöer – bilderna från inte särskilt glamourösa miljöer i New York var där särskilt intressanta – men hennes berättelse rymde också väldigt många namn ur musikvärlden. En del av dessa var bekanta för en musikälskare som jag, men jag kan tänka mig, att de för många av lyssnarna mest blev en radda okända namn som gled förbi utan att de kunde placera dem.

Taubes många sidor – och ett lån från Robert Burns

”Flickan i Havanna” återkommer även på CD 7 i den norska Evert Taube-utgåvan ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS).

Fritiof Andersson är en karaktär som vi redan har mött på många av skivorna i den här CD-serien, i sånger som ”Fritiof Anderssons paradmarsch” (1929), ”Jag är fri, jag har sonat” (1929), ”Möte i Monsunen” (1936), ”Fritiof i Arkadien” (1938) och ”Tango i Nizza” (1938). De bär alla spår av Evert Taubes år till sjöss, i Argentina och Italien, men man kan naturligtvis inte se dem som strikt självbiografiska – Fritiof Andersson är både ett alter ego och en diktad figur.

På CD 7 i den här serien finns ytterligare tre sånger med Fritiof Andersson i huvudrollen.

Av dem är den tidiga (1919) ”Fritiof Andersson” minst värd att återvända till. Men de två andra hör hemma i den bestående taubeska sångsktten.

Fritiof och Carmencita

Text och musik: Evert Taube, 1937

Samborombon, en liten by förutan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten och med
Pampas bakom sig många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april
för jag ville dansa tango.
Dragspel, fiol och mandolin
hördes från krogen och i salen steg jag in,
där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm
satt den bedårande lilla Carmencita.
Mamman, värdinnan, satt i vrån,
hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton.
Jag bjöd upp och Carmencita sa: Si gracias senor
Vamos a bailár este tango.

Carmencita lilla vän,
håller du utav mig än?
Får jag tala med din mamma och din pappa,
jag vill gifta mig med dig, Carmencita!
Nej, Don Fritjof Andersson,
kom ej till Samborombon,
om ni hyser andra planer när det gäller mig,
än att dansa tango.

Ack, Carmencita gör mig inte så besviken,
jag tänkte skaffa mig ett jobb här i butiken,
sköta mig noga,
bara spara och knoga,
inte spela och dricka men bara älska dig,
säg, Carmencita, det är ändå blott med mig,
säg, som du vill dansa tango?

Nej, Fritjof, Ni förstår musik,
men jag tror inte att Ni kan stå i en butik
och förresten sa min pappa just i dag
att han visste vem som
snart skulle fria till hans dotter.
En som har tjugotusen kor
och en estancia som är förfärligt stor.
Han har prisbelönta tjurar,
han har oxar, får och svin,
och han dansar underbart tango.

Carmencita lilla vän,
akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor,
och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dig rik,
skaffa mig ett jobb i er butik!
Och när vi blir gifta söta ungar ska du få,
som kan dansa tango.

Evert Taube spelade in ”Fritiof och Carmencita” 1937, på Columbia DS 1004.

Den här historien får alltså en epilog i ”Tango i Nizza” (1938), som egendomligt nog ligger tidigare i den aktuella CD-samlingen.

”Tatuerarevalsen” spelades in redan 1928, på Columbia 8554.

Tatuerarevalsen

Text och musik: Evert Taube, 1928

Fröken får jag lov, ska vi dansa ett tag?
Andersson heter jag –
är hemma ett slag!
Kommer från Bahia
hej! Sjung faderia!
Vi kom in till Saltsjökvarn just idag.
Va’ de går! Va’ man mår
när man för uti dansen en sådan liten vacker tös,
som ni är – va’ ni klär
i den klänningen ni bär!
Vilken arm! Är ni varm?
Ja – det är ingen kyla i kväll, det kan jag hålla med!
Sommarnatt – lilla skatt,
den är söt, er nya hatt!

Nu tror jag nästan att jag stannar kvar
hemma i Sverige och blir stadig karl!
Jag brukar försörja mig ibland
som tatuerare i land.
Drakar och ormar kring armar och ben,
sol, stjärnor, tron, hoppet och kärleken –
Sån’t gör man numera, som fröken vet,
med elektricitet.

Ganska mycket folk här på banan i kväll
trevlig och bra musik –
fastän antik!
Borta i Bahia –
hej! Sjung faderia!
Va’ de bara negrer och skräll och skrik.
Va’ de går! Va’ man mår
när man för uti dansen en sådan liten vacker tös,
som ni är – va’ ni klär
i den klänningen ni bär!
Vilken arm! Är ni varm?
Ja – det är ingen kyla i kväll, det kan jag hålla med!
Sommarnatt – lilla skatt,
den är söt, er nya hatt!

I Antwerpen tatuerade jag
tre, fyra kunder så där varje dag –
Här blir det kanske svårt att få
någon att tatuera på.
Men har man bara en söt liten vän,
sol, stjärnor, tron, hoppet och kärleken –
Ja, ni får se, tatuerar man en
så blir det nog fler sen!

Här är Fritiof Andersson-gestalten inte fullt utmejslad än, men han har varit på sjön, varit verksam i främmande hamnar, och så kan han dansa vals.

”Tatuerarevalsens” scen finns dock i Sverige, och svensk skärgård utgör miljön också för flera av de andra sångerna på den här CDn.

Det är fallet med ”Kom i min famn” eller ”Rose-Marie” eller ”Sommarnatt” – men den har också förekommit på en tidigare skiva i den här serien, som jag redan har skrivit om och då också har återgett texten till sången.

I Evert Taubes ”Brudvals”, som också den hämtar sin miljö från Stockholms skärgård, figurerar en annan av Taubes stående figurer, Rönnerdahl:

Brudvals

Text och musik: Evert Taube, 1943

Hör fioler och flöjt, klarinett och klaver,
vackra flicka, kom låt mig få valsa med er!
Det är sällan man skådar på bröllop och bal
så sköna damer som här i vår sal.

Men ni är en av de få som är sötast, ändå,
ja, den saken, min fröken, jag tror mig förstå.
Ty den skönsta brunett i Paris karneval
har dock valsat med Rönnerdahl.

Musikanterna spelar en trio i moll,
det är toner som talar till tomtar och troll,
och på ängar och fält kring vårt festliga hus
dansar älvor i vårnattens ljus.
Jorden klär sig i blommande skrud
för vår aningsfullt rodnande brud.
Låt oss leka och drömma där lyckan är gäst
ingen vet hur vi träffas härnäst!

Hör fioler och flöjt, klarinett och klaver,
vackra flicka, kom låt mig få valsa med er!
Det är sällan man skådar på bröllop och bal
så sköna damer som här i vår sal.

Men ni är en av de få som är sötast, ändå,
ja, den saken, min fröken, jag tror mig förstå.
Ty den skönsta brunett i Paris karneval
har dock valsat med Rönnerdahl!

Evert Taube sjöng in ”Brudvals” 1943, på Sonora 7131.

Det intressanta är att Rönnerdahl också kan förekomma i Evert Taubes västkustanknutna visor. I handelsman Gustav Johansson Flincks handelsbod på Flatön i Bohuslän befinner sig Rönnerdahl, när den vackra Maj på Malö, i verkligheten kioskägarinnan på Malö Maj Ströberg, anländer:

Maj på Malö

Text och musik: Evert Taube, 1943

”God dag, herr handelsman Flinck, min vän!
Jag kommer med storm ut till Flatön igen!
Det blåser, nordvästan ger hals.”
”God dag, herr Rönnerdahl, välkommen ut!
Nordvästen bedarrar, han blåser snart slut.
Men hör min bedårande vals”:

Maj på Malö, vackra Maj,
dej vill alla böljor smeka,
när du kommer i din eka
och förtöjer den på svaj.
Hoppar iland,
smidig och grann,
blåögd och brun
med små, små fjun.
På ejderdun
vilar du i mina drömmar,
flicka från Malö strömmar.

”Vem ror i brytande sjö hitåt?
En fröken, herr Flinck, kommer ensam i båt
det blåser, nordvästan ger hals.
Vem är den fröken? Hon ror som en man.”
”Det är Maj på Malö så fager och grann.
Men hör min bedårande vals”:

Maj på Malö, vackra Maj…

”Se här, skön’ Maj, nu är allting klart,
hos handelsman Flinck går det undan med fart!
Det blåser, nordvästan ger hals!
En ost, två kilo, så fet och så rar,
ansjovis, sardiner, en burk kaviar!
Men hör min bedårande vals!”

Maj på Malö, vackra Maj…

På skiva sjöng Evert Taube in ”Maj på Malö” 1943, på Sonora 7132.

Sången publicerades samtidigt (1943) i ”Sånger i Bohuslän”.

Värd att nämna från den här CDn är slutligen också ”Min älskling du är som en ros” från 1943, med text fritt efter Robert Burns (”A Red Red Rose”, 1794); Taubes melodi är en fri bearbetning av en argentinsk tango.

Texten finns sedan tidigare att läsa under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sommar i P1 med Lutfi Kolgjini

Trots att jag under min läroverkstid i Sundsvall kände Åke Svanstedt hyggligt väl – han bodde ganska nära mig och vi åkte ofta buss till och från skolan tillsammans – kom jag aldrig att bli intresserad av trav, som han däremot redan i unga år var lidelsefullt intresserad av. Och eftersom jag alltså aldrig läser om trav, är dagens Sommar-värd, travtränaren, kusken och hästuppfödaren Lutfi Kolgjini, ett fullständigt okänt namn för mig.

Jag hör förstås som vanligt troget på även hans sommarprat, dock utan att riktigt fångas av det han har att berätta om både svåra och framgångsrika perioder i det här hästpräglade livet. Egentligen är jag, vilket kanske har att göra med min egen flyktingbakgrund, mer intresserad av vad som hände på vägen dit, när hans albanska familj beslöt sig för att söka en framtid i Sverige, isoleringen men också en hjärtevarm kontakt med en svensk familj i det nya landet och annat sådant. Om det hade jag gärna velat få veta mer.

Ofta, när jag hör på Sommar-programmen, blir jag inte riktigt klok på varför sommarpratarna har valt just den musik de spelar. När det gäller Lutfi Kolgjinis val av musik, gillar jag – dock utan att riktigt förstå sambandet med pratet – hans val att spela Deep Purple och Simon & Garfunkel, men det är ju roligare när man kan koppla ett musikval som soundtracket ur ”High Chapparal” till hans intresse för hästar. Och ”Falla fritt” med Melissa Horn och ”Hundår” med The Latin Kings kan man kanske koppla till de svårigheter i livet han också pratade om – kanske kan man också se valet av Lennon-McCartneys ”Get Back”, spelad tidigt i programmet, som symboliskt.

Sommar i P1 med Ulf Ellervik

Ulf Ellervik är kemist, vilket betyder att han ägnar sig åt ett ämne som jag själv tidigt under min gymnasietid på femtiotalet lämnade bakom mig och inte heller därefter har ägnat något större intresse. Men det ska inte misstolkas: självfallet anser jag till exempel den cancerforskning han ägnar sig åt som livsviktig.

Jag nämner det här närmast för att jag själv mycket tidigt valde att inrikta mig på humaniora, medan han – vilket han berättade om i sitt Sommar-program i dag – ganska länge vacklade mellan skilda intressen, som drog åt olika håll. Han verkar ha vurmat för ganska olika saker; så till exempel byggde han och en kompis av svensk vass en fullskalemodell av Thor Heyderdahls berömda Ra. Den flöt!

Ett tag var han insnöad på alkemi, men sen ledde alltså en gammaldags kemilåda in honom på den bana, kemistens, som blev hans.

Som kemist verkar han också ha haft en gränsöverskridande attityd. Sålunda hade han redan i programmet inledning en berättelse om en giftmördare som, trots stor förslagenhet, till slut ändå hamnade i galgen.

När han i sin låtlista hade tagit med Antony & The Johnsons, trodde jag ett ögonblick att dagens sommarvärd hade ett åtminstone ambivalent förhållande till val av partner, men det visade sig, att han både var gift och hade två barn.

Oftast spelade han ganska glad musik. Bland dem vi fick lyssna på i hans program fanns Tom Waits, Huey Lewis, Anders Glenmrk, Queen och Katie Melua.

Olika sidor av Taube

CD 6 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS) innehåller blandad kost men framför allt paradnumret ”Calle Schewens vals” (1931), som allt sedan den först kom på skiva (1932, Columbia DS 769) har hört till Taubes mest kända och älskade sånger. Han har dock sjungit in den flera gånger, och den finns faktiskt med även på CD 2 i den här serien, så när det gäller text och textanalys ber jag att få hänvisat till vad jag skrev om den skivan.

Just den här CDn innehåller fler upprepningar i form av alternativtagningar – ”Havsörnsvalsen” och ”Tango i Nizza”, som båda åtefinns på CD 4 – men tyvärr bifogas inga uppgifter om vilket år respektive version härstammar från.

Dessa texter har jag redan återgett och kommenterat, däremot inte ”Älskliga blommor små” från 1937 (Columbia DS 1015):

Älskliga blommor små

Text och musik: Evert Taube, 1925 (publicerad i ”Bröllopsballader och rosenrim”)

Älskliga blommor små
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Under en gammal gran
ligga kottar som fallit i en ring.
Myrorna hela dan
springa flitigt där omkring.

Vinden från Nämdö fjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du,
vid mitt ackompanjemang.

Ekorr’n på vårt staket
putsar nosen i solen en sekund,
flög sen som en raket
in bland träden i vår lund.
Uti vårt klara sund
slog nu gäddan, en bölja går mot land,
bryter först mot ett grund,
somnar sedan in vid land.

Vår lilla gårsdsfontän
strör nu pärlor på grenar och på blad,
kastar mot nymfens knän
nu en blänkande kaskad.
Och på ditt hallonfält
och på dina smultronsängar små
grönskar det redan snällt
över sandjord röd och grå.

Skrattar du, vad befalls!
Du är vaken, du sov ju blott på skämt!
Sov jag, nej inte alls,
var är ekorrn som du skrämt?
Ack, vilken stor förlust
stå vid fönstret och vakta paulun!
Hellre jag tog en dust
ibland spetsar, flor och dun.

Aj! nu blev fönstret stängt
och gardinen den sammandrogs så fort!
Detta var rent befängt,
ack, vad har jag arme gjort!
Dörren den går! – Nå bra!
Tyst, hon sover igen på samma vis,
nu sova änglarna.
Jag är uti paradis!

Skärgårdsmiljö skildras också i ”Håll babord, håll styrbord”, även kallad ”Skärgårdsfrun”, som Evert Taube sjöng in på skiva 1928 (Columbia 8555):

Håll babord, håll styrbord eller Skärgårdsfrun

Text och musik: Evert Taube, 1928

Håll babord, håll styrbord, håll rätt som det går,
håll in mellan skären, håll ut!
Att bränningen dånar, att gäddan hon slår,
det hör jag i samma minut.

Treudden från Neptun jag tar i min hand
och stryker hos Näcken fiolen.
Hos Pan tar jag flöjten och spelar ibland
och lånar av skogsmoder kjolen.

Sjöjungfrur och älvor hos mig gå i dans
på strandängens grönskande plan.
Där urberget reser sin mäktiga skans
till skydd emot havets orkan.

Men ligger du stilla för ankar och boj
och vilar från dagens seglats i din koj,
då viskar var våg som längs skutsidan går
Ellinor, Ellinor, Ellinor.

En mycket vådligare historia med anknytning till havet är då ”Eldarevalsen”, ibland även kallad ”Charlie Barr”, från 1936 (Columbia DS 950):

Eldarevalsen

Text och musik: Evert Taube, 1936

När jag började segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på ”Aileen Allannah”.
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick tjangsen att mönstra med samma.
Vi va sex man på durken och två i var box,
det var kolboxar stora som hus,
och det mesta vi gick va med stenkol och koks
ifrån Sunderland till Santa Cruz.

Det var dåligt med käket men chiefen va bra
så vi höll alltid stimen på toppen,
och så fick vi en whisky var fjortonde dag,
”det var nyttigt”, sa gubben, ”för kroppen.
Its’a very old whisky, my boy”, sa han då,
och så plira han smått och slog i
och så sjöng han en visa som började så:
”I was born by the side of the sea”.

”Det var hårt på den tiden, vi gick sex om sex
och ibland gick vi fyra om fyra
och man tröttnar på teblask, konserver och käx
när man seglar för två pund i hyra.
Så jag klarade ut i Newcastle on Tyne
fast den staden var tråkig och ful,
men där fick jag en hyra med Stevenson Line
och i Spanien fira vi jul.

Båtens namn var ”Bermudas” på femtusen ton
med sex fyrar och trångt mellan skott’na,
och jag sa när jag stod där med släjsen igång:
”Det är syndastraff, boys, att vi fått’na!”
Våra kol va som snus eller finmalet krut,
vi fick släjsa och raka i ett,
vi fick slagga två gånger på vakten till slut
och vi levde i aska och svett.

Ja, den får inte va varken dum eller lat
som ska stå på en elddurk och fyra,
och man får ju till slut ett förinnerligt hat
till matroser som inte kan styra.
Det var bus på Biscaya och slinger i ett
och vi lova rorgängarna dagg,
för på elddurken drällde det skyfflar och spett,
och vi trampa i glödande slagg.

I Valencia där fick vi en last apelsin
men den lasten fick gå mig förutan,
för jag smet med min sjösäck och min mandolin,
jag var tröttkörd och ogilla skutan,
Jag va tunn som ett rakblad men riggad och fin,
och en fröken som sjöng på en bar
gödde opp mig med kyckling och tre sorters vin
ja, den flickan var ovanligt rar!

Jag har seglat med britter och yankees och allt,
ja, med tyskar, ja, med portugiser,
det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser.
Men det värsta var nog, när vi hade gjort rent
i ångpannorna ner i Bordeaux,
för jag somna i kitteln och märkte för sent
att manluckorna skruvades på.

Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt, you see,
och kamraterna eldade under,
det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg,
så jag flydde ju högst uppinunder,
men där var det ju stopp, där var manluckan på
och jag tänkte, nu är det nog klokt,
Charlie Barr, att du kvickt läser upp fader vår,
för här, blir du ju levande kokt!

Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud,
det var någon där uppe som knacka!
Och så öppna nån luckan och skrek: ”Herre Gud,
här är Charlie ju kvar med min hacka!”
Det var donkeyman själv, han var skotte, you know,
och se hackan jag hade va hans!
Det va den som han sakna men medge ändå
att det samtidigt gav mej en tjangs!

Evert Taube har själv i en kommentar uppgett att visans Charlie Barr i själva verket var svensk och hette Hjalmar Olssson.

Eftersom jag själv är uppvuxen under en tid, då romantiska sjömansvisor ofta blev schlager, vill jag om den här sången säga att den ger en föga romantisk bild av livet till sjöss, och då tänker jag inte främst på historien om hackan.

Taubes figur Fritiof Andersson, som bland annat förekommer i ovan nämnda ”Tango i Nizza”, förekommer också i ett mer vådligt äventyr i ”Jag är fri, jag har sonat” från 1926.

Jag är fri, jag har sonat

Text och musik: Evert Taube, 1926

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär –
och då vet man hur illa det går.

Det har diktats en visa som handlar om mig
när jag gick på Paséo Colon.
Det är dock inte sant allt som säges om mig
och som sjunges uppå grammofon.
Men uti Buenos Aries jag borde ej gått
på den illa beryktade krog,
där kreolskan stal hyran jag ut hade fått
och där negern fördärvad jag slog.

I förra veckan när månen så sorgsen en kväll
i mitt fängelse tittade in,
där jag satt på min brits i min ensliga cell
med en dyster och allvarsam min,
då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång
som den förr hade sjungit för mig.
Det var hon på kafét på Paséo Colon
som var ledsen och ångrade sig.

Men den vinden som bar hennes toner till mig,
kom från havet, där friheten är.
Och hur ljuvligt än jäntan beklagade sig
och fast kanske jag ännu var kär,
så sade jag: Fritiof Andersson lurar man nog
ett par gånger med vin och med sång,
men det sker ej två gånger uppå samma krog,
och uti var hamn blott en gång!

Taubes ordval kan förvisso ibland diskuteras, men man kan knappast klandra honom för bruket av ordet ”neger” i den här visan. Dels har texten ingen anstrykning av rasism, dels användes ”neger” allmänt som beteckning på mörkhyade människor både 1926, då Taube skrev visan, och till exempel under femtiotalet, då jag själv växte upp och för första gången mötte något då fortfarande så ovanligt som en människa med mörk hud. Med detta vill jag absolut inte bestrida att det fanns rasism i Sverige både under Taubes tjugutal och mitt eget femtital, bara att beteckningen ”neger” på den tiden inte nödvändigtvis hade någon sådan innebörd.

Taube spelade in ”Jag är fri, jag har sonat” 1928, på Columbia 8558.

Tummelisa, vackert nyillustrerad men med några små missar

Dansken Hans Christian Andersen (1805-1875) är en av världens främsta sagoberättare. Hans sagor har om och om igen getts ut som samlingar och som separat utgivna illustrerade bilderböcker, och det är roligt att se att de har kommit att bli älskade av nya och åter nya generationer barn.

När Rabén & Sjögren nu (2012, översättning Kerstin Lennerthson) ger ut en av de mer kända H C Andersen-sagorna, ”Tummelisa”, på nytt, är det i form av en bilderbok, illustrerad av fransyskan Charlotte Gastaut, som i original uppges heta ”Poucette”. Men H C Andersen var ju inte fransman utan dansk, och den här sagan hette i original (1835) ”Tommelise”.

R & S har i och för sig utgått från ett franskt original, på grund av de utsökta illustrationerna utomordentligt värt att ge ut också i Sverige, men sagan har därmed också förändrats på några viktiga punkter: texten har förkortats och skrivits om, och både en förhistoria och en slutanmärkning har strukits.

I och för sig finns det i den här boken också en liten illustrationsmiss: den prins Tummelisa med svalans hjälp får träffa sätter inte, som det står i den intilliggande texten, sin egen krona på Tummelisas huvud utan förser henne på bilden med en annan krona. Men Charlotte Gastauts illustrationer är vidunderligt vackra och fantasieggande, i vissa avseenden så speciella att man är beredd att överse med de missar jag har påtalat.

Sommar i P1 med Emma Wiklund

Jag skulle inte tro att jag och dagens sommarvärd, Emma Wiklund, har så mycket gemensamt, men jag noterar med gillande att hon inledde sitt Sommar-program med Tove Janssons ”Hur gick det sen?”, och att hennes spellista rymde bland annat Alanis Morissette, Stevie Wonder, Lou Reed, Eva Dahlgren, Liza Minelli, Bob Marley, Ted Gärdestad och inte minst ”Robert Lind” med Hasse och Tage.

När det gäller det talade innehållet i Sommar-programmen, försöker jag alltid inta en öppen attityd, men jag ska villigt erkänna att mitt intresse för modebranschen milt talat är måttligt, och så fann jag hennes stolta berättelse om företaget hon har skapat i skönhetsbranschen vara på gränsen till produktplacering.

Så när hon kom in på sin far och drog den småputtriga historien om värmen i villan familjen bodde i, trodde jag först att det rörde sig om en av de vanliga pliktomnämnandena av nära anförvanter, de som är så vanliga i de här programmen. Men där tog jag miste.

Hennes berättelse om en jämn födelsedag som familjen skulle fira i Thailand men som tog en helt annan vändning i och med att fadern dog rymde en personlig smärta, som kändes berörande också för oss som lyssnade.

Sommar i P1 med Amirzai Sangin

Den afghanske telekommunikationsministern Amirzai Sangin var dagens värd i ”Sommar”, vilket möjliggjordes av att den här mannen efter ett antal år i landsflykt i Sverige och i framgångsrik utlandstjänst hos Telia fortfarande talar svenska. Toppbetyg, snabb anställning i ett stort företag – alltsammans jävar de fördomar som florerar om invandrare och flyktingar från så fjärran länder.

Dessutom visade han sig inte vara ekonomisk flykting. När de politiska förhållandena i hemlandet ändrades, kände han att han måste göra en insats där, detta trots att det Afghanistan han återvände till var ett land i ruiner. Och när han där erbjöds en post som telekommunikationsminister, avsade han sig i enlighet med sitt gamla hemlands konstitution det medborgarskap han under tiden i landsflykt hade fått i Sverige.

I sitt ministerämbete har han uppenbarligen varit framgångsrik – 85 procent av afghanerna har i dag mobiltäckning – och säkert har också det faktum att han har motstått påtryckningar om väntjänster och korruption bidragit till att han, i motsats till många andra afghanska ministrar, har lyckats behålla sin post under så många år.

Under sin tid i Sverige var han aktiv i Svenska Afghanistankommittén, och han tackade också denna kommitté för dess stora och på många sätt unika hjälpinsatser.

Jag hoppas att också en del organiserade så väl som oorganiserade xenofobiker lyssnade på Amirzai Sangins lågmält sympatiska sommarprogram, till exempel på avsnittet om det talibaniscensatta bombattentat som så när hade kostat honom livet – vilket senare ändå inte skrämde i väg honom från Afghanistan igen.

De svenska radiolyssnarna försökte han möta genom att åtminstone delvis spela musik han hade lärt sig att gilla under vistelsen här i Sverige: ABBAs ”Dancing Queen”, ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival, ”Life Is a Flower” med Ace of Base och ”Escucha Me” med Gipsy Kings.

Men själv tyckte jag att det just i det här sammanhanget var ännu mer intressant att få höra populärmusik från både Afghanistan och en del andra länder, vars musik sällan når oss via den svenska radion.

Monsieur Hulot i den moderna världen

I Jacques Tatis film från 1967, ”Play Time”, får vi återknyta bekantskapen med Monsieur Hulot. Tati spelar som tidigare Monsieur Hulot samt står för manus och regi, men den här filmen är – trots att den i motsats till föregångarna har gjorts i fyrfärg – en blekare kopia av ”Semestersabotören” från 1953 och ”Min onkel” från 1958.

I princip är den uppbyggd som föregångarna: Monsieur Hulot anländer till en specifik miljö, skildrar den och människorna i den med den speciella hulotska blicken. I det här fallet är det den franska huvudstaden Paris som bildar ramen, och mina invändningar börjar redan där: det Paris också jag har besökt är ju inte det kyliga helvete av glas och betong Tati skildrar.

Tati har valt att i tur och ordning skildra olika inslag i den lätt antiseptiska miljö moderna storstäder förvisso också rymmer, sådant som kontorslandskap, utställningshallar, lägenheter och trafikapparater, och i dem finns förvisso en hel del inneboende komik, men hos mig utlöser Monsieur Hulots iakttagelser här, i motsats till i de tidigare filmer där han också figurerar, ganska få riktigt hjärtliga skratt.

Filmkritikerna, också här i Sverige, gillade likväl den här filmen, som också fick pris. Men publiken svek, och man lyckades aldrig få igen de mycket stora och över flera år utspridda inspelningskostnaderna.