På jullunch med gamla arbetskamrater
12 december 2011 22:10 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 12 kommentarerOm man har gått i pension från en tjänst på Socialdemokratiska partistyreslen, inbjuds man årligen till att äta jullunch på sin gamla arbetsplats, 68an kallad efter sin gatuadress, Sveavägen 68 i Stockholm. Det är ju ett kriterium som är svårt att vantolka, men det betyder naturligtvis att en del personer som har arbetat mycket länge på Socialdemokraternas partihögkvarter inte blir bjudna, eftersom de inte var kvar där just till pensionen. Men det är förstås kul för oss s-pensionärer att åter få träffa en del av de arbetskamrater man länge har fått arbeta ihop med.
Ja, ihop och ihop. Jag pratade förstås själv ganska mycket med till exempel Lisbeth Sundström, som arbetade som sekreterare på Aktuellt i politiken (s), under en stor del av den period då jag var dess chefredaktör. Men flertalet andra, till exempel Conny Fredriksson som satt till höger om mig, fanns på andra avdelningar – han jobbade på internationella avdelningen.
När jag anlände, en smula före utsatt tid, pratade jag med damerna i växeln/receptionen, som jag känner sedan gammalt. De kunde på min förfrågan berätta att det annars nästan inte finns kvar några personer på 68an, som arbetade där redan under min tid. Jo, bland värdarna fanns i alla fall partikassören, Tommy Ohlström.
Partisekreteraren, Carin Jämtin, har jag i och för sig också träffat förut, men hon var inte anställd på partikontoret på min tid. Carin tog efter lunchen i alla fall med mig och några andra som var intresserade till kontorsdelen på andra våningen, där numera hela partiexpeditionen är inrymd. Detta har man klarat genom att flytta över en del funktioner till riksdagsgruppen och genom att bygga om kontorslokalerna på tvåan till kontorslandskap med bås och arbetsplatser som i princip består av skrivbord och stol.
För mig, som har haft eget rum, rättare sagt två olika rum på den här våningen – jag arbetade där närmast under partisekreteraren, mot slutet med bland annat min IB-utredning – känns det här oerhört ovant. Jag är en fakta- och papperssamlare av stora mått, och jag behöver kunna stänga dörren om mig, när jag arbetar med komplicerade uppgifter som att skriva boken om IB (och spela upp alla intervjubanden!) eller att skriva partiprogram.
På mitt rum förde jag, med stängd dörr, förstås också många förtroliga telefonsamtal eller tog emot besök – några av mina IB-intervjuer är till exempel genomförda på det viset.
Partiexpeditionens gamla Branting-byst såg jag längst inne i korridoren, men vart den stora, tunga Wigforss-byst jag hade i mitt dåvarande arbetsrum har tagit vägen visste ingen.
Men det var kul också att vara där igen. Med både Carin och en ny medarbetare, som sköter de nordiska kontakterna – ett av mina gamla värv – förde jag ett intressant samtal om nordiskt samarbete och om hur mycket likasinnade partier i dessa grannländer faktiskt kan lära av varann.
12 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Till Enn Kokk, då skulle du se hur det ser ut på tidningsredaktioner nuförtiden. Numera sitter alla axel mot axel i öppet landskap och har inte ens ett skrivbord, bara en liten skrivbänk med dator på. Nästan alla sitter med hörselskydd fastklämda på skallen hela arbetsdan.
Kanske är det denna moderna s k arbetsmiljö som gör att alla artiklar ser likadana ut, som vore de fabricerade av en maskin. Eller läser du i dag nånsin en nyhetstext, eller känner igen en nyhetsskribent, enbart för att det är fyndigt och personligt skrivet?
Comment by Lilla Lena — 2011 12 13 13:52 #
Till Lilla Lena: När jag i nio år var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), var det självklart att alla skulle ha eget arbetsrum. Ofta stod dörren till ens rum förstås öppen, men behövde man tala koncentrerat eller förtroligt med någon i telefon, gick det att stänga dörren, så även om man ville skriva koncentrerat.
Individualism och stilistisk särart var en självklar del av jobbet, så ofta försökte jag, när vi fördelade jobb, hitta rätt person till just den aktuella texten, och eftersom vi var få, använde vi oss också av ett antal frilansare med speciella talanger.
Kanske bidrog också det här till att upplagan på den tiden var mångdubbelt så stor som dagens.
Comment by Enn Kokk — 2011 12 13 14:14 #
Det är lite paradoxalt att i vår tid, när privatiseringar och individens rätt till självförverkligande tjatas till leda, har den individuella särarten i språket ersatts av allt mer standardiserade formuleringar. Det gäller både i pressen och i skönlitteraturen. Undantag finns dock, glädjande nog. Årets nobelpristagare Tomas Tranströmer är en lysande ordkonstnär, liksom Kerstin Ekman, vars höstroman är ett stilistiskt mästarprov.
Comment by Oskar Nilsson — 2011 12 13 14:53 #
Till Oskar Nilsson: Jag håller med dig – och jag tycker mycket om både Tomas Tranströmer och Kerstin Ekman.
Comment by Enn Kokk — 2011 12 13 15:05 #
Jo, det ges undantag, men nog bara i författarskrået och kanske mest av lite äldre årgång. Torgny Lindgren, för att ta ett exempel till.
Inom nyhetsjournalistiken finns det ingen Bang, ingen Ehrenmark, Jolo, Joson, Adrup osv längre. Allt är fabricerat av samma språkliga och formmässiga maskin, alla texter utbytbara mot varann, det är i dag omöjligt att gissa vem som har skrivit vad i tidningen.
Och undra på det, ingen kan väl skriva personligt och berätta i sin egen rytm mitt på ett rörigt industrigolv – om det ens är tillåtet.
Comment by Lilla Lena — 2011 12 13 17:58 #
Till Lilla Lena: Mitt eget redaktörskap var förlagt till det sena sjuttio- och det tidiga åttiotalet, och det slags texter vi då publicerade förekommer över huvud taget inte i den tidskrift jag en gång var ansvarig för – dagens tidskrift med samma namn har egentligen bara namnet gemensamt med det magasin jag en gång i världen var med om att göra.
Jag ser av din namnuppräkning att du har ditt hjärta hos en äldre version av DN, och jag kan då berätta att Eld – Erik Lundegård – skrev en del kåserier åt min tidskrift. Red Top – Lennart Nyblom – deltog aktivt i vår valvisejury.
Comment by Enn Kokk — 2011 12 13 20:09 #
Till Enn Kokk, Anders Thunberg och/eller annan läsare!
Vet någon om var journalisten Stig Karlsson tagit vägen?
Han var på 60-talet min kollega-arbetskamrat under några år, och en av de högst respekterade frilans journalisterna i landet med ursprung från Norrland och sedan 60-talets början bosatt i Stockholm.
Det organ vi publicerade oss i var bl.a. Metallarbetaren, Läkartidningenn, Signalen, Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Arbetaren och ett flertal andra fackliga tidskrifter.
Senast bosatt mitt emot Vanadisbadet.
Comment by Ture Sjölander — 2011 12 13 23:05 #
Till Ture Sjölander: Jag minns honom förstås, men jag vet inget aktuellt om honom. Kanske att Anders vet.
Comment by Enn Kokk — 2011 12 14 10:58 #
Hej Enn!
Du arbetade ju under stor tid när Sten Andersson var partisekreterare på Sveavägen 68. Har du ingen rolig historia att berätta om Sten? Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2011 12 14 21:28 #
Till Rustan Rydman: Om du går in under Politikerhistorier och bläddrar neråt, hittar du allra sist ett par Sten Andersson-historier.
Comment by Enn Kokk — 2011 12 14 21:52 #
Hej Ture, vi blir äldre Ture. Stig Karlsson måste vara uppemot 90, om han fortfarande är i farten. Publicerar sig torde han inte göra, enligt vad jag kan överblicka. Trevligt med sommaren där nere i Australien?
Comment by Anders Thunberg — 2011 12 14 21:52 #
Enn & Anders,
Synd att inte alla hans artiklar i en rad av ämnen, särskilt vetenskapliga, kan utgivas på nytt.
Många personporträtt gjorde han också bl.a. Peter Weiss och Karl Gerard.
Hans journalistiska stilistik var beundrad av många chefredaktörer som t.ex. Olof Lagerantz DN, liksom hans moral var fruktad av lika många.
Sist jag talade med Stig per telefon 2003 var han 77 och sista gången jag träffade honom -1982- bodde jag på Sveavägen 154 i Gula Huset vid Sveaplan, Cederströmska Villan, som den kallades och snett emot Enn’s kontor tidigare.
Visst blir vi äldre…jag fyller 21 i morgon enligt den tidsräkning man har på Kepler22-b.
Gott Nytt till gamla tider!
ps – folk kan väl bara inte försvinna
Comment by Ture Sjölander — 2011 12 15 10:45 #