Weekend med bilköer och kannibalism

Jean-Luc Godard är ett av de stora namnen i den franska sextiotalsfilmens nya våg – Godards berömda ”Till sista andetaget” kom för övrigt redan 1959.

”Week End”, som här i Sverige på den tiden döptes till ”Utflykt i det röda”, kom 1967. Dess särdrag är civilisationskritiken – någon riktigt sammanhängande handling har den inte, och dess olika scener skiljs, à la nummerrevy, åt av mellanliggande textskyltar.

En episod i filmens början är ganska utdragen: till synes är dess oändliga, ofta stillastående bilkö på väg mot någon badstrand. Idyllen bryts dock därefter av det som har orsakat trafikkaoset, en bilolycka med dödlig utgång för en hel familj, vars kroppar nu ligger livlösa.

Men det handlar här inte om någon enskild olycka. En av Godards avsikter med filmen är att skildra den moderna trafikapparaten som ett slags hjärtinfarkt. Jag har aldrig sett så många bilvrak någonstans förut.

Udden i filmen är riktad mot hela den urartade västerländska civilisationen. ”Week End” är en road movie i dubbel mening. Filmens huvudpersoner, det gifta paret Roland (Jean Yanne) och Corinne (Mireille Darc) är inga änglar: de har båda andra och umgås med planer på att ta livet av varann, men de är också beredda att mörda hennes far för att få ut arvspengar.

Deras egen bilfärd slutar med ytterligare ett bilvrak, och deras fortsatta färd, till fots och som liftare, blir en infernofärd, ibland med med tragikomiska inslag. Det här paret möter i olika episoder historiska och litterära personer, ja även en grupp av till vildar degredierade ungdomar med pannband à la västernfilmernas indianer, beväpnade och, visar det sig, kannibaler. Att civilisationen bara är ett slags kulturfernissa illustreras bland annat av att Corinne under en vilopaus i en vägren blir våldtagen av en luffare och att Roland, som ligger och vilar inte långt därifrån, låter det ske.

Jag förstår filmens avsikt men tycker för egen del ändå inte att det här är en helt lyckad film. Som filmberättelse är den kaotisk och dess uttrycksmedel är verkligen grova.

Melodikrysset nummer 45 2011

Melodikrysset blev svårare än vanligt med Lisa Syrén som konstruktör och framför allt programledare. Hon pratade så fort att man inte hann anteckna, och hennes livlinor var få. Några frågor uppfattade jag fullt ut först i samband med snabbgenomgången, som för övrigt inte heller gav mer hjälp.

Men förutsatt att jag nu har uppfattat frågorna rätt, tror jag att jag ändå har lyckats lösa krysset.

Hur som helst började det ganska enkelt med det engelska originalet till Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”: Danny Kaye’s insjungning från 1950 av ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts”. För övrigt tycker jag att det är förbryllande svårt att få tag på gamla filmer med Kaye på DVD.

Näst sist låg en lång och krångligt formulerad filmfråga, men eftersom den låt som efterlystes bland annat fanns med i filmen ”The Commitments” från 1991, rationaliserar jag frågeställningen till det. Och där fanns mycket riktigt den låt som spelades, ”Mustang Sally”.

Från film kan vi gå över till TV.

Jag har visserligen aldrig orkat se mer än enstaka snuttar av ”Stjärnorna på slottet”, men onekligen var det Jonas Gardell vi hörde i sin egen ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, och så har jag förstått att förhållandet mellan honom och Kjerstin Dellert inte var så där kärleksfullt där på slottet.

Den amerikanska TV-serien ”CSI”, som har gått från 2000 och framåt, har jag definitivt aldrig sett, men med hjälp av Google har jag tagit reda på att signaturmelodin, med The Who, passande nog hette ”Who Are You”.

Känd från TV är också den gubbsjuke komikern Benny Hill.

Själv hör jag till den skara som, faktiskt till stor del för Melodikryssets skull, tvingar mig att följa Melodifestivalens alla deltävlingar i TV. Alltså har jag hört Swingfly i ”Me And My Drum”. Här ville Lisa Syrén ha de båda pronomina i titeln, det första på engelska och det andra på svenska: me respektive min.

Det här greppet, att testa våra kunskaper i engelska, använde hon faktiskt ytterligare ett par gånger.

Bill Withers’ ”Lean On Me” skulle således ge svarsordet luta.

Och gruppen bakom ”Somebody To Love”, Jefferson Airplane, skulle leda oss till verbet fly, engelska för flyga.

Många av de redan nämnda ljudillustrationerna plus även ”Everytime You Go Away” med Paul Young är exempel på att delar av Lisa Syréns egen musikvärld – trots vad hennes lyssnare vill höra i ”Ring så spelar vi” – är en annan än Anders Eldemans.

Ett annat exempel är att hon spelade Deep Purple – här skulle vi lista ut att vi hörde en orgel.

Skillnaden är dock försumbar, när det gäller valet av svenska artister.

”Aquarius” med Lisa Nilsson skulle mycket väl också ha kunnat vara med i något av Anders Eldemans melodikryss.

Och Meta Roos, som vi i dag hörde i ”What a Difference a Day Makes”, har vi också hört hos Eldeman.

Ibland försökte hon krångla till det lite genom att till exempel spela ”Sakta vi gå genom stan”, som låten heter i Beppe Wolgers’ svenska version, med Maurice Chevalier, men det är ju Monica Zetterlunds insjungning de flesta av oss här i landet minns.

Jättenkel för de flesta var den fråga Lisa Syrén knöt till ”Jag mötte Lassie”. Här skulle vi översätta gotländska Ainbusk till svenska, en.

Och sen var det väl bara svaret på en enda fråga kvar att redovisa. Den som vi hörde i ”Martins begravning” var Lena Willemark. Henne har jag inte bara på en rad skivor utan har också hört live i vårt fina Musikens hus här i Uppsala.

Det är ett fantastiskt ställe för älskare av alla slag av musik. Kommer ni till Uppsala, kolla det aktuella programmet där!

En bok om min estniska barndomsby, Juminda

Från Estland anländer med posten ett paket som innehåller en bok: ”Juminda jubijäneksed. Meie küla lood” (redaktör Aive Sarjas, Juminda külaselts, det vill säga Juminda byalag, 2010).

De som skickar boken till mig är två av mina släktingar, Leida Urv och Liina Paadimeister. Jag har allt sedan mitt och min familjs besök i Tallinn och även i hembyn Juminda sommaren 1985 både träffat dem och haft kontakt med dem via post och telefon. Båda lever på en knapp pension, och jag är dem djupt tacksam för att de har offrat pengar på att skaffa ytterligare ett exemplar av den här boken och skickat den till mig. (Ytterligare en släkting, min kusin Karli Lambot, har bidragit med flera texter och mängder av bilder.)

Boken öppnar nämligen den värld för mig, som var min fram till dess att min familj 1944 – jag var sex år då – flydde. först till Finland, därefter till Sverige. I den här lilla byn på en udde ut mot Finska viken fanns mitt barndomshem, Tabani, och där bodde många släktingar både på min fars och på min mors sida. Den här byn återsåg jag alltså först 1985 och då och därefter – framför allt under den estniska frigörelseperioden – återkom jag alltså till det som var min barndoms trakter, återsåg vid det laget åldrade släktingar och mötte helt nya.

Juminda är en mycket gammal kustby, och boken tecknar åtminstone i korta drag dess historia. Redan när man läser familjenamnen i den – Vagiström (Fagerström), Krönkvist (Grönkvist), Jungkvist, Kalberg och andra – inser man att här måste ha funnits människor av svensk härkomst. Dock hörde inte den estniska nordkusten öster om Tallinn till Estlands svenskbygder, så förklaringen måste vara en annan. När Estland liksom Finland under tsartiden båda lydde under Ryssland, var förbindelserna över den här mycket smala Finska viken livliga; bland annat städslade de estniska fiskarna fiskardrängar från den finska sidan, där det ju bodde många finlandssvenskar. Och när sedan en epidemi reducerade kustbefolkningen på den estniska sidan, flyttade en del finlandssvenska familjer helt sonika över till den estniska sidan.

Också språket i den här delen av den estniska nordkusten, rannakeel (kust- eller strandspråket), har en del drag gemensamma med finskan. Den för estniskan speciella bokstaven õ, som ljudmässigt ligger mellan ö och o, används till exempel inte i min gamla kustdialekt, utan blir, följt av i, växelvis a eller o: riksestniskans kõik (allt, alla) blir i den här kustdialekten kaik, või (smör) blir voi. Den nämnda Liina Paadimeister, som under sitt yrkesverksamma liv var lärarinna, har i den här boken för övrigt upprättat en lång lista över ord, som är säregna för vår kustdialekt. Några av de ord som finns med i hennes lista ingår fortfarande som självklara i min egen estniska vokabulär, fastän jag senare genom läsning och umgänge har lärt mig riksestniska.

Men ännu mer berörd blir jag av de många bilderna och mänskliga berättelserna. På en helsidesbild finns till exempel mina farföräldrar Hinrik Kokk och Anna Kokk (född Kvelstein), farmor med min pappa Edgar i famen. Bakom och framför står fem syskon till min pappa.

Pappa finns för övrigt också på en fantastisk bild som går över ett helt uppslag och föreställer de flesta av byns ungdomar och barn vid byns jättelika gunga, den som djärva ynglingar brukade gunga så att den slog runt. Allra längst fram till höger ser man min pappa med mandolin. Bilden är tagen 1927, och eftersom han var född 1912 måsta han ha varit 15 år då.

Min mamma, Edla, finns inte med här eller på någon av de andra bilderna, men uppe i gungan tronar hennes bror Rudolf Sankmann, han som i krigets själva slutskede stupade på den estniska östfronten. Också till exempel min senare ingifte morbror Richard Urb och min kusin Kreete Lambot (senare gift Lindberg här i Sverige) finns bland de upp emot 40 på bilden.

Och på en av de allra första helsidesbilderna i boken möter jag tre nära släktingar med blombuketter i händerna, killen i mörk kostym med ljus fluga, tjejerna i ljusa långklänningar: Det är en bild från deras konfirmation 1943: Den nämnda Kreete och så mammas syskon Aliide och Artur Sankmann. Fast, som det framgår av bildtexten, benämnde man människior med gårdsnamn i stället för efternamn: De kallades alltså för Rätsepa Kreete, Siguri Artu och Siguri Aliide – fast hon kallades nog Roosi på den tiden. Nu är alla döda liksom också familjefadern på Siguri, min morfar Jaan Sankman, som också finns med på en bild i boken.

Morfars hus fick jag aldrig återse, när jag återvände till Juminda 1985. På tomten till Siguri, min mors föräldrahem, stod då en modern byggnad, ett semesterhem för anställda inom ett företag som hette Orto. Jag har varit inne där, men det huset väcker inga minnen, så inte heller den berättelse om huset som finns i den aktuella boken. Men en höst när jag var i Juminda gick jag runt i resterna av morfars och mormors trädgård och plockade med mig en påse äpplen, som jag gav till min mamma, medan hon fortfarande levde. Hon grät.

Jag har här av begripliga skäl mest uppehållit mig vid det i boken, som berör mig och min egen familj och släkt, men jag har förstås också med intresse läst berättelser av och om andra, som jag bara känner till namnet – märk att jag bara var sex år, när min familj lämnade Juminda.

Det ska nu inte tolkas så att det övriga inte berör mig. Jag tyckte till exempel det var mycket intressant att också få läsa en del om den sovjetestniska tiden.

För en mycket intressant berättelse står Põllu Endel, Pellu Endel på den lokala kustdialekten. Under den första sovjetockupationen 1941, när han efter en något våt fest haffades i Tallinn, greps han för huliganism och sändes österut. Det här var ju ändå ett ganska lindrigt brott, så jämfört med andra deporterade klarade han sig lindrigt och blev frisläppt med 50 rubel som kassa – vilka snart stals från honom. Hunger och desperation förde honom sen till Röda armén, som dock inte ville ha honom – först när man hade börjat träna en särskild estnisk bataljon, blev han antagen.

Det intressanta med det här är att hans enda motiv för att ansluta sig, förutom hungern, var hoppet om att därigenom komma tillbaka till Estland. Kommunist var han inte, och han äventyrade sitt liv genom en del oförsiktiga uttalanden. Efter det att Röda armén för andra gången hade intagit hela Estland, sändes han till Lettland där han sårades – över själva krigsslutet låg han på sjukhus.

När jag läser den här historien, tänker jag också på hur slumpen och krigets kaos i andra fall fick unga ester att i stället slåss på den tyska sidan – också bland dem fanns det sådana som inte hamnade där av ideologiska skäl.

Livet var inte så enkelt på den tiden.

Överklurigt

Vecka efter vecka löser jag samtliga kryss i Aftonbladet Kryss & Quiz, utom ”Sportkrysset” som ligger utanför de områden jag är intresserad av.

Jag brukar välja att lösa de svåraste och intressantaste kryssen först. Bland dem finns P O Carlzéns ”Kluriga korsordet”, som är ett gammaldags korsord med nycklarna angivna vid sidan om själva krysset.

I veckans kryssbilaga går det här korsordet inte att lösa. Jag är ganska säker på att det inte beror på mig, eftersom rutorna i korsordet är numrerade till och med lodrätt 43 respektive vågrätt 48, medan nycklarna tar slut med lodrått 31 respektive vågrätt 37. Fast det kan göra detsamma. Inga svar verkar gå in på de angivna svarsställena.

Något enstaka fel i en krysstidning kan man väl stå ut med, men jag har flera gånger haft anledning att fundera över om den här kryssbilagan över huvud utsätts för någon kontroll innan den går i tryck.

Tidskriften Tiden med ny redaktör

Vi har nu ganska länge vetat, att Socialdemokraternas tidskrift för ideologisk debatt, Tiden, grundad år 1908 av Hjalmar Branting, skulle få ny redaktör. Till ny redaktör har utsetts Daniel Suhonen, som dess förinnan hade visat sin förmåga genom att göra SSUs Tvärdrag till arbetarrörelsens mest spännande och läsvärda tidskrift.

Hans debutnummer har dröjt: först nu har nummer 4 2011 (av sammanlagt 6 nummer per år) utkommit. På numrets baksida presenteras den nya redaktionen som utöver chefredaktören/ansvarige utgivaren består av en redaktionskommitté om ytterligare nio personer, flera av dem förhållandevis unga. Av dem känner jag bara en, Magnus Wennerhag. När han satt i Libertas’ redaktion, rekryterade jag honom till programkommissionens sekretariat, och jag har också följt honom i Fronesis. Av de övriga är väl främst Marika Lindgren Åsbrink mest känd och verkligen inte då främst i egenskap av dotter till min gamla kollega i programkommissionen Anne-Marie Lindgren.

Anne-Marie, känd också från Arbetarrörelsens tankesmedja och otaliga artiklar i Tiden, bidrar för övrigt med en högst läsvärd kritisk granskning av den SNS-rapport om privatiseringarnas konsekvenser, som skapade stor debatt och turbulens för en tid sedan.

Artikeln ingår i ett temablock i det här numret av Tiden om arbetarrörelsen, opinionsbildningen och tankesmedjorna – en av flera infallsvinklar för det här blocket är för övrigt att veteranen Lindgren, när hon nu går i pension, inte ersätts av en ny kraft.

De olika artiklarna på det här temat – opinionsbildning och tankesmedjor – tar upp en intressant fråga, vars svar egentligen är förutsättningen för att arbetarrörelsen ska kunna återta sin forna roll i politiken och samhällslivet. Naturligtvis är det då inte betydelselöst – vilket till exempel Kerstin Alnebratt är inne på – hur arbetarrörelsen organiserar sitt tankearbete och hur detta ska finansieras, men jag undrar ändå om det inte är ännu viktigare, vilka personer som rörelsen utser till sina ideologiska lotsar.

En av dem jag själv tänker på i sammanhanget figurerar i Daniel Suhonens långa reserapport från framför allt Norge men även Danmark och Sverige: Lena Sommestad förekommer i slutet av den avslutande svenska delen i artikeln.

Flera nya skribenter, bland dem några av medlemmarna i den nya redaktionen, förekommer med artiklar och recensioner i det aktuella numret, och det ska bli spännande att få följa dem även i fortsättningen. Ett namn, som flitigt har förekommit i Tiden redan tidigare, saknar jag dock: Kajsa Borgnäs.

Själv hade jag också väntat mig en grafisk och layoutmässig förnyelse av Tiden, men den ser ut ungefär som tidigare. Men en förändring också av förpackningen kommer kanske senare.

Tills vidare får vi nöja oss med att Tiden nu innehållsligt känns spänstigare än på länge. Så se till att förnya din prenumeration eller att skaffa dig en prenumeration, om du inte redan har en. En helårsprenumeration – sex nummer – kostar 288 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 134 74 81-2.

Spökhistorier

Med Aftonbladet har jag köpt CDn ”Roliga och mysiga spökberättelser från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie ALFCD 012, 2011), den andra i serien av CD som säljs separerade från ”Barnkammarboken”.

Den här CDn innehåller bara två sånger, båda utmärkta: Nassim al Fakir gör en riktigt bra version av Felix Körlings klassiska ”Ett gammalt fult och elakt troll”. Och så sjunger Tord Lundgren och Tony Könberg med inlevelse den trots titeln riktigt roliga ”Blodstänkta golv”.

Resten är upplästa historier, och med det finns ett speciellt problem: många av dem står sig inte så väl som blott och bart upplästa historier. Jag har Kicki Stridhs ”Det hemska spökhuset” som bilderbok och jag har med stor framgång läst den för nu sexåriga Klara. Jag läser den kanske inte exakt på samma sätt som Ingrid Wallin gör det på skivan, men det är inte där problemet med skivan ligger: Här saknar jag Eva Erikssons bilder, som gör halva historien. Ett liknande problem finns med Inger Sandbergs ”Lilla spöket Laban”. Det är inget fel på Vanna Rosenbergs sätt att läsa den här barnboksklassikern, men att den blev en klassiker har ju också att göra med att den illustrerades av Lasse Sandberg, och bilderna finns inte med i det här fallet.

Det betyder nu inte att texter inte skulle kunna stå för sig själva, upplästa på en skiva. Ett exempel är den redan nämnda Ingrid Wallins uppläsning av Gull Åkerbloms ”Inez och spöket på morfars vind”. Det är en ganska lång berättelse, tillräckligt lång för att hinna fånga lyssnarens fulla uppmärksamhet, desutom en text full av händelser och detaljer som får lyssnarens egen fantasi att föreställa sig det som berättas.

Sexåringar

På omslaget till Anna-Clara Tidholms (text och bild) bok ”Allihop” (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven på Rabén & Sjögren 1993) ser man två fröknar och tretton barn, men berättelserna i boken handlar bara om fem av dem.

Man förstår att de här barnen alla går i sexårsverksamhet, men den första historien, den om Frida Fredriksson, tilldrar sig hemma hos henne. Där försöker hon, ofta förgäves, basa över sina två yngre syskon, men som storasyster får hon också favörer: Bara hon får hjälpa mamma att trilla köttbullar.

Evert Englund, den förste vi möter i sexårsverksamheten, är lite av en särling där: Han tycker inte om att leka med de andra barnen. När fröknarna berättar att de ska ha maskerad, vill han först inte vara med alls, men när mamma ändå får honom att gå dit, anländer han med en hink över huvudet. Och till slut lossnar det även för Evert. Så när mamma efteråt frågar hur det var, medger han att det faktiskt var roligt med maskerad.

Avsnittet om Rosita Valdez och vad som händer mellan henne och bästisen Lisa, när Rosita får flest röster i valet av lucia är en mycket väl berättad historia om hur svårt det kan vara att i en sådan situation behärska sina känslor och bete sig snällt mot varann.

Berättelsen om Jonny Jansson är en intressant påminnelse om att det redan i de här åldrarna finns särlingar, vars handlingar man inte riktigt kan förutse och som sen dessutom på ett nästan gåtfullt sätt försvinner ur historien.

Och så har vi då avslutningsvis Britta Bengtsson, redan i så unga år en riktig egoist, som alltid får sin vilja fram, eftersom föräldrarna inte klarar av att hon skriker. Men hon får sitt straff.

Fast om det hjälper i långa loppet vet vi ju inte.

Sammanfattningsvis är det här en ganska bra bok att reflektera kring tillsammans. Och vad som är riktigtr bra med den är att problemtällningarna inte är fyrkantigt skildrade och att slutsatserna lämnas att dras av de unga läsarna själva.

Lära sig räkna

Sutoshi Kitamura är en japansk barnboksförfattare, som efter att ha prisbelönats i England flyttade dit.

Där gav Kitamura år 1986 ut sin ”When Sheep Cannot Sleep. The Counting Book”. 1986 gav också Natur och Kultur ut den i svensk översättning av Lennart Hellsing, ”Räkna med Ulli. Fåret som inte kunde somna”. Den föreligger 2011 i nyutgåva av En bok för alla.

Det rör sig om en pedagogisk barnbok, vars syfte det är att lära barnet räkna. Dess perspektiv är omvänt: Här gäller det inte att räkna får, utan det är fåret, Ulli, som inte kan somna och som behöver hjälp med att räkna.

Först får man hjälp med det allra enklaste: det står i texten att Ulli jagar en fjäril och ser två nyckelpigor på en trädstam.

Men därefter kan pappa eller mamma eller dagispersonalen ta åhöraren eller åhörarna till hjälp, och det är väl ganska lätt så länge det rör sig om tre ugglor eller fyra fladdermöss.

Fast sen blir det ju gradvis knepigare: elva tulpaner, fjorton pennor, sjutton stolar och till slut tjugotvå Z, ni vet såna där Z som brukar användas för att illustrera att någon har somnat.

Upprepningsmomentet med allt räknandet turnerar Kitamura med fantasi och variationsrikdedom, och bilderna i den här boken är både klara och har mättade färger.

Besök på djurfarmen

Vi var alltså hos Anna i Rinkeby i går. Hennes yngsta, Ella, firades med anledning av 15-årsdagen.

Jag hade köpt två böcker åt henne, Jenny Jägerfelds ”Hål i huvudet” och ”Här ligger jag och blöder”, och så fick hon pengar att användas efter eget huvud. Jenny är gammal kompis till vår Matti, som tillsammans med sin Karin också kom och grattade Ella.

Bland gästerna fanns hela tiden – på soffan, vid fötterna, under bordet – den alltid lika entusiastiska hunden Sudden. Jag hann också få en glimt av katten Signe.

Dessutom hade nu äldsta dottern i familjen, Sara, skaffat sig en egen katt.

Den uppfattade jag inte namnet på, men jag har tidigare – man anar ju vartåt det barkar i den här djurgalna familjen – föreslagit att de skulle komplettera Signe med tre katter till och så döpa dem till Herre, Signe, Du och Råde.

Det skulle också gå väl ihop med den här familjegrenens trospreferenser.

Lördagskväll på en lokal pizzeria

Vi ska strax åka till Rinkeby för att fira Ella som blir 15. Vi får skjuts av Ellas morfar Bengt och hans fru Inger.

De har tidigare berömt en lokal restaurang och pizzeria, Remo, som ligger på Tunagatan 28 ganska nära vår bostad i Uppsala. Också vår Kerstins barn, Viggo och Klara, vill gärna gå dit, vet jag genom dottern.

Så när vi på grund av dagens födelsedagsfirande återvände till Uppsala på lördag kväll och inte hade det nödvändiga hemma för att någorlunda snabbt få middag, föreslog jag, att vi skulle gå till Remo och äta middag.

Det visade sig vara fullt med folk där, de flesta dock för att köpa hämtpizza att ta med sig hem. Men det var också andra än vi som åt vid bord.

Betjäningen var rask och trevlig, och trots att det finns annat på menyn, bestämde vi oss för att äta just pizza: Jag tog en sort som jag vet att jag gillar, Napoletana, och Birgitta valde La Scala. Till det drack vi Rioja-vin, El Coto.

Pizzorna var gigantiska och mycket goda.

Sen avslutade vi måltiden med var sin cognac, Grönstedts.

Hit går vi säkert fler gånger, inte bara för att den här måltiden kostade hälften av vad det kostar att äta på restaurangerna i centrum.