Elvira Madigan

Historien om lindansösen Elvira Madigan, artistnamn för Hedvig Jensen, född 1867 i Flensburg i Schleswig-Holstein, och hennes kärlekshistoria med löjtnanten vid Skånska dragonregementet Sixten Sparre, den som ändade i deras självmord – Sixten sköt dem båda – i Nørreskov, Tåsinge, Danmark den 20 juli 1889, fascinerade inte bara samtiden utan har förts vidare till nya och nya generationer.

Ett av de mest spridda eftermälena är ett skillingtryck, skrivet av tidningsmannen och publicisten (Såningsmannen, Saxon & Lindströms förlag med mera) Johan Lindström Saxon (1859-1935). Han var också socialist och skrev den svenska texten till ”Socialisternas marsch”.

Här är hans sång om Elvira Madigan:

Visan om den sköna konstberiderskan
ELVIRA MADIGANS
kärlek och grymma död

Text: Johan Lindström Saxon, 1889
Musik: Trad

Sorgerliga saker hända
än i våra dar minsann.
Sorgerligast är dock denna –
den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel:
ögon blå och kind så röd,
smärt om livet som en stängel;
men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina
lik en liten lärka glad,
hördes bifallsropen vina
ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre,
vacker var han, utav börd.
Ögon lyste, hjärtan darre,
och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter,
barn och maka hade han.
Men från dessa han nu rymde
med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden.
Men det tog ett sorgerligt slut,
ty långt ut i vida världen
tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar,
ingenting att leva av!
För att undgå ödet stränga
bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta
greven tar och sikte tog
mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andas, förr’n hon dog.

Ack mig hör, ni ungdomsglada,
tänk på dem och sen er för
att ni ej i blod få bada
ni ock en gång, förr’n ni dör!

Det här kärleksdramat har som sagt fascinerat många – bland annat filmade Åke Ohberg ”Elvira Madigan” år 1943. Jag har inte sett den, men enligt uppgift utgick Bo Widerberg från den, när han skrev manus till sin egen film ”Elvira Madigan” (1967), som han också regisserade.

En av de saker som slår en, när man ser Widerbergs film, är att sången om Elvira Madigan över huvud taget inte förekommer i den – kanske fann han den för melodramatisk, kanske också för moralistisk.

Filmens musikaliska tema blev i stället Wolfgang Amadeus Mozarts ”Konsert för piano och orkester nummer 21 i C-dur”, som har blivit så synonym med filmen att den ofta kallas ”Elvira Madigan”.

Som den förrymde löjtnanten och greven Sixten Sparre ser vi en av Bo Widerbergs manliga favoritskådespelare, Thommy Berggren, och han är som vanligt lysande. Mer förvåning väckte det att Widerberg till rollen som Elvira Madigan valde Pia Degermark, då tämligen okänd men också senare med stora svårigheter att upprepa den succé den här filmen blev för henne – för trots att hon inte ens talar danska (hennes röst är dubbad), lyckades hon väl som Elvira Madigan.

Man kan naturligtvis också nämna några andra roller som Lennart Malmers officerskamrat, men flertalet (inklusive det barn som så ofta spelas av Widerbergs egen dotter Cleo) av de agerande har bara statistroller i förhållande till de två huvudagerande i detta kärleksdrama för två.

Annat, till och med sådant som är viktigt för det ödesdrama handlingen i ”Elvira Madigan” är, som upplysningen om att Sixten Sparre bakom sig har lämnat två barn och en hustru, som är så förtvivlad att hon vill dränka sig, smygs in i handlingen för att dess karaktär av ödesdrama ska framstå tydligare.

Widerberg är här, som i andra fall, en nästan fulländad filmestet: Människorna, sommaren, naturen skildras så vidunderligt vackert. Samtidigt är det här Widerbergs akilleshäl: Sixten och Elvira kommer snart i penningnöd, men till och med när de är som mest utarmade och hungriga, ter sig deras kläder oklanderligt hela och rena. Jag hade för övrigt samma invändning mot Widerbergs ”Ådalen 31”.

Eftersom jag liksom alla andra vet hur historien om Elvira Madigan och Sixten Sparre slutade i verkligheten, med egenvald död, våndades jag en smula över hur Widerberg skulle skildra det kända slutet. Även det klarar han med estetik i stället för blod: Precis när man ser Elvira göra något som liknar en danspiruett, fryser Widerberg bilden, och så hör man ett skott. Och sen hör man ett skott till.

Större delen av den gamla lettiska socialdemokratin finns i dag i ett annat parti, som i valet blev landets största

Den lettiska riksdagen, saema, har sammanlagt 100 platser. Vid riksdagsvalen tillämpas femprocentsspärr. De partier och valkoalitioner som inte nämns nedan fick i de flesta fall mycket låga röstetal.

Valet till saema (riksdagen) i Lettland den 17 september 2011:

Partier och valkoalitioner Röster Procent Platser

Harmonicentern (Saskaņas Centrs) 259.923 röster 28,37 procent (+2,33) 31 mandat (+2)
Detta är en valkoalition mellan
Socialdemokratiska partiet Harmoni (Sociāldemokrātiskā Partija Saskaņa),
Lettlands socialistiska parti (Latvijas Sociālistiskā Partija)
och Daugavpils’ stads parti
Harmonipartiet fick sitt socialdemokratiska epitet 2009, då det gick samman med Lettlands socialdemokratiska parti, Sociāldemokrātiskā partija, en utbrytargrupp ur det med reformkommunisterna sammanslagna socialdemokratiska partiet – se nedan.

Zetlers reformparti (Zetlera Reformu Partija) 190.817 röster 20,82 procent (+20,82) 22 mandat (+22)
När förre presidenten Valdis Zetlers, utmanövrerad av landets oligarker, inte valdes om, beslöt han att ta upp kampen mot dem och utlyste nyval. Udden var riktad mot främst tre partier: De grönas och böndernas förbund (se nedan), Lettlands första parti/Lettlands väg (se nedan) och så Folkpartiet (Tautas Partija). När Zetlers reformparti därefter i mätningarna gick upp som en raket, kastade Folkpartiet in handduken och upplöste sig.

Enhet (Vienotība) 172.524 röster 18,83 procent (-12,39) 19 mandat (-14)
Det här partiet bildades så sent som 2010 genom en sammanslagning av tre partier, Nya tidens parti, Medborgarförbundet och Sällskapet för en annan politik, som ett slags motdrag mot den vänsterinriktade Harmonicentern – dess kurs är center-höger. Som synes tappade det sammanslagna partiet rätt många mandat i förhållande till vad de tre ingående partierna tillsammans hade.

Nationella alliansen (Nacionālā Apvienība) 127.172 röster 13,88 procent (+6,21) 14 mandat (+6)
Partiet är en högerinriktad och nationalistisk allians av två partier, Allt för Lettland! (Visu Latvijai!) och För fosterlandet och friheten/LNNK (Tēvzemei un Brīvībai/LNNK).

De grönas och böndernas förbund (Zaļo un Zemnieku savienība) 111.952 röster 12,27 procent (-7,41) 13 mandat (-9)
I den här konstellationen ingår Lettiska bondeförbundet (Latvijas Zemnieku savienība) och Lettlands gröna parti (Latvijas Zaļā partija). Partiet står i motsats till många andra gröna partier till höger och styrs av en oligark.

Lettlands första parti/Lettlands väg (Latvijas Primā Partija/Latvijas Ceļš), ett av de oligarkpartier som Zetlers attackerade, fick bara 22.130 röster (minskade med 5,23 procent och fick 2,4, vilket resulterade i att partiet åkte ur saema.

Återstår att se om Zetlers lyckas sy ihop en regeringsduglig koalition med majoritet i riksdagen. Han har i förväg mönstrat ut det största partiet, socialdemokratiskt orienterade Harmonicentern, som part i regeringsbildningen.

Harmonipartiet fick alltså sitt socialdemokratiska epitet 2009, då det gick samman med Lettlands socialdemokratiska parti, Sociāldemokrātiskā partija, en utbrytargrupp ur det med reformkommunisterna sammanslagna socialdemokratiska partiet – se nedan.

Det återuppståndna socialdemokratiska partiet, med rötter i mellankrigstidens självständiga Lettland, har tidigare, dock inte under senare år, varit representerat i saema, och resultatet blev även denna gång nedslående: Ansvar – Socialdemokratisk allians av politiska partier (ATBILDĪBA – sociāldemokrātiska politisko partiju apvienība) fick bara 2.531 röster, vilket omsatt i procentandelar blir 0,28 och naturligtvis inte gav något mandat. Det parti som återbildades i samband med Lettlands frigörelse från Sovjetunionen fick namn efter sitt mellankrigstida ursprung, Latvijas Sociāldemokrātiska Strādnieku Partija (Lettlands socialdemokratiska arbetareparti). LSDSP återbildades bland annat med stöd av exilletter i Sverige vilka hade upprätthållit ett socialdemokratiskt parti i exil – också jag gjorde, i egenskap av de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, tillsammans med Palmecentret och Internationella slidaritetsfonden omfattande insatser i Lettland. Partiet splittrades i samband med att det gick samman med ett parti som också kallade sig socialdemokratiskt – dess kärna bestod av reformkommunister – under ledning av den mycket märklige Juris Bojārs. Den nuvarande ordföranden, Jānis Dinevičs, har dock sin bakgrund i Folkfronten, Tautas Fronts.

Under den återuppståndna lettiska socialdemokratins ännu någorlunda framgångsrika period besökte jag pariet tillsammans med vår dåvarande partiledare Ingvar Carlsson. Redan då uppvaktades vi av partiledaren för ett annat parti, den så kallade Harmonicentern – vi hade ett frukostmöte med partiets dåvarande ledare, Jānis Jurkāns, en helt uppenbart begåvad och intellektuellt rörlig man, vars syfte med att vilja träffa oss var att övertyga oss om att hans parti var socialdemokratiskt. Det här var nu en problematisk fråga inte bara för att vi redan hade förbindelser med ett socialdemokratiskt parti, som vi hade stöttat både i exil och efter Lettlands återvunna självständighet. Jurkāns var själv förvisso lett, men hans parti bestod till allra största delen av ryssar, och med tanke på vad letterna under den här perioden ansåg om sina forna ockupanter, skulle man kanske inte höja socialdemokratins aktier i Lettland genom att ta in det här ”rysspartiet” i Socialistiska internationalen.

Men jag råkar veta att frågan om inträde i SI nu åter är aktuell. Ett problem med detta kan dock fortsatt vara Harmonicenterns valsamarbete med ett föga reformerat kommunistiskt parti, Lettlands socialistiska parti (Latvijas Sociālistiskā Partija). I motsatt riktning talar det faktum att större delen av den lettiska socialdemokratin i dag tycks ha följt med till Harmonicentern. Bland annat har den socialdemokratiske partiledare, som Ingvar Carlsson på sin tid mötte, Egils Baldzēns, anslutit sig till och i riksdagen representerat Harmonicentern.

* * *

En liten läsanvisning: streck (-) ovanför vokal betyder att vokalen är lång.

Tolvskillingsoperan i moderniserad form

Jag har sett Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” i några olika scenversioner, senast på Stockholms stadsteater – läs min utförliga recension, som också omfattar hela bakgrunden till pjäsen, ovan under Kulturspegeln, Teater.

Riktigt lika lysande är kanske inte Dennis Sandins (regi) nya uppsättning på Uppsala stadsteater, men den är ändå på många sätt högst sevärd. Skådespelarna i de bärande rollerna – Robin Keller som Mackie Kniven, Göran Engman som Jonathan Jeremiah Peachum, Lolo Elwin som Celia Peachum, Mari Götesdotter som Polly Peachum, Åsa Forsblad Morisse som Jenny, Aksel Morisse som Tiger Brown – gör dock alla bra ifrån sig.

Brechts och Weills verk, som i sin tur bygger på John Gays ”Tiggarens opera”, är ju inte bara teater utan famför allt ett musikdramatiskt verk, vilket sätter skådespelarnas på Uppsala stadsteater sångliga förmåga på prov. Några av dem har sjungit tidigare och flertalet klarar sin uppgift bra. Särskilt bra, när det gäller sången, är Lolo Elwin som Celia Peachum. En ensam pianist, Sanna Hodell, står för ackompanjemanget och gör det med bravur – men visst både lät det och svängde mer i Stockholms stadsteaters uppsättning, där en grupp ur den svenska jazzeliten stod för musiken.

Brecht omarbetade sin ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”, med urpremiär 1928) flera gånger, bland annat för att skala av romantiska och sentimentala drag i handlingen och i stället synliggöra skillnaden mellan rollen och den skådespelare som kreerar den. Man kan väl inte säga att alla de agerande i uppsalaföreställningen lyckas balansera det känslomässiga utspelet med distans och ibland blir de många sångnumren lite av kabaréframträdanden, men åtminstone scenografin arbetar aktivt med Brechts verfremdungseffekt: textprojektionen i fonden annonserar i förväg vad vi härnäst kommer att se och moduler snarare än rum och möbler utgör den rekvisita, som de agerande, när de inte agerar, sittande på stolsrader på ömse sidor om scenen, använder sig av.

”Tolvskillingsoperan” är, med sin cyniska exponering av vad det kapitalistiska samhället gör med människorna, ju en i hög grad politisk pjäs. Uppsalaföreställningen synliggör kanske inte det politiska perspektivet maximalt, men visst går även det fram, till exempel genom replikerna ”Vad är en kofot mot en aktie?” och ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”.

Sammanfattningsvis: Gå och se den här föreställningen. Mina små invändningar till trots är ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater väl värd att se.

* * *

Efter föreställningen åt Birgitta och jag, innan jag för min del skulle åka tillbaka till Öregrund, middag på China Garden på hörnet bredvid Stadsteatern. Vi åt anka Chezuan, som vanligt starkt och smakrikt anrättad.

Melodikrysset nummer 37 2011

Dagens kryss innehöll tre frågor med värmlandsanknytning, väl för att hedra Kristinehamn, som stod som värd för direktsändningen.

I Fame, som vann Melodifestivalen 2003 med ”Give Me Your Love”, ingick Jessica Andersson och så kristinehamnssonen Magnus Bäcklund.

Zarah Leander, som vi i dag hörde i klassikern ”Vill ni se en stjärna”, var född i Karlstad.

Och Nils Ferlin, vars ”När skönheten kom till byn” tonsattes av Lillebror Söderlundh, kom från Filipstad.

Därmed har jag också nämnt två av de tre klassiker som spelades i dag.

Den tredje var ”Harry Lime Theme”, suveränt spelad av Anton Karas i Orson Welles’ likaledes suveräna film ”Den tredje mannen” från 1949, i sin tur baserad på en suverän bok med samma namn av Graham Greene.

Fast en klassiker, om än för barn, är väl också ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den fick vi sjunga i småskolan, i mitt fall i Nylands skola, där det inte fanns någon gata med eller utan polis, bara landsväg så långt ögat nådde.

Veckans svåraste fråga (för mig) var nog den som illustrerades med ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther. Den hade jag aldrig hört, och jag önskar att jag inte hade behövt göra det i dag heller.

Även om jag inte lyckades snappa sångtiteln, var det Cher – Cherilyn Sarkisian – vi därefter hörde. Hennes efternamn vittnar om att hon bland annat har armeniskt ursprung.

En del svensktopps- och melodifestivalfrågor var det också – en är ju förresten redan nämnd. Tommy Körberg förekom till och med två gånger.

Dels med ”Judy min vän”, som Tommy vann Melodifesivalen med 1969, sextionio.

Inte riktigt lika bra gick det för honom när han 1988 tävlade med ”Stad i ljus”.

Ted Gärdestad var mycket framgångsrik på Svensktoppen 1972 med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Återstår så att redovisa två svar med musik som jag så att säga registrerar men inte riktigt tar till mitt hjärta.

Det första är ”The Look” med Roxette, där man kan höra Marie Fredriksson.

Det andra är ”The Final Countdown” med Europe.

Jag är inte blind – eller kanske snarare döv – för Roxettes respektive Europes kvaliteter, men de hör helt enkelt inte till mina favoriter.

I dag ska jag i stället ägna mig åt musik med andra kvaliteter: se Brechts/Weills ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Regeringsskifte i Danmark – men för S och SF gick det ändå inte tillräckligt bra

Parti Partileder Stemmer % +/ – Mandater +/ –
A Socialdemokratiet Helle Thorning-Schmidt 881.534 24,9% -0,6% 44 -1
B Radikale Venstre Margrethe Vestager 336.149 9,5% +4,4% 17 +8
C Det Konservative Folkeparti Lars Barfoed 174.563 4,9% -5,5% 8 -10
F SF – Socialistisk Folkeparti Villy Søvndal 326.118 9,2% -3,8% 16 -7
I Liberal Alliance Anders Samuelsen 176.473 5% +2,2% 9 +4
K Kristendemokraterne Bjarne Hartung Kirkegaard 28.157 0,8% -0,1% 0 ±0
O Dansk Folkeparti Pia Kjærsgaard 436.335 12,3% -1,5% 22 -3
V Venstre, Danmarks Liberale Parti Lars Løkke Rasmussen 948.291 26,7% +0,4% 47 +1
Ø Enhedslisten – De Rød-Grønne Kollektiv ledelse 236.982 6,7% +4,5% 12 +8
– Uden for partierne – 1.832 0,1% ±0 0 ±0
I alt (valgdeltagelse: 87,7%) 3.546.434 100% — 175 —
I Folketinget har också de självstyrande områdena Färöarna och Grønland vardera två mandat. På Färöarna har det ena av de två mandaten gått till socialdemokratiska Javnaðarflokkurin och det andra till Sambandsflokkurin, som ansluter sig till den borgerliga oppositionen i Folketinget. Båda de valda från Grønland kommer att ansluta sig till det rödgröna/socialliberala blocket: socialdemokratiska Siumuts representant så väl som Inuit Ataqatigiits representant. De här representanterna tar inte ställning i regeringsfrågan utan utövar senare sin rösträtt i olika sakfrågor – men det rödgröna/socialliberala blocket har ju en knapp majoritet ändå utan deras hjälp.

Socialdemokraterna under ledning av Helle Thorning-Schmidt vinner regeringsmakten och tar statsministerposten, men varken röstandelen eller tillbakagången med ett mandat är något att yvas över. Hon är en partiledare som, fast bortsett då från den i Danmark mycket speciellt hanterade flykting- och invandrarfrågan, lite grann liknar Mona Sahlin. Hennes egentliga politiska karriär började i EU-parlamentet i Bryssel. Dess förinnan mötte jag henne i mitt jobb som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare; hon hade under en tid en liknande funktion i sitt parti. Det lite märkliga med samarbetet inför valet i Danmark är att hon lyckades forma ett partisamarbete med främst Vänsterpartiets politiska motsvarighet, Socialistisk Folkeparti. För detta har SF fått betala ett mycket högt pris, – 3,8 procent = – 7 mandat.

Lysande har det däremot gått för de två andra partierna i den mycket lösa rödgröna/socialliberala alliansen. Socialliberala Radikale Venstre har ökat med 8 mandat (+ 4,4 procent). Radikale Venstre är Danmarks mest invandrarvänliga parti och har säkert tagit väljare från både S och SF, som mer har anpassat sig till den nu fallna borgerliga regeringens politik. Det som också bidrar till att locka vänstersinnade till Radikale Venstre är att det här partiet är ett riktigt socialliberalt parti, inte någon motsvarighet till Folkpartiet i Sverige. Enhedlisten är mindre ett parti än en röd-grön koalition: i det här partiet ryms både mycket radikala socialister och gröna aktivister, som i Sverige skulle ha röstat på Miljöpartiet. I flykting/invandrarfrågan står partiet nära Radikale Venstre. Nu ökade Enhedslisten med hela 8 mandat (= 4,5 procent) – det är helt uppenbart att många besvikna SF-väljare den här gången valde Enhedslisten.

I samklang med framför allt Radikale Venstres framgång är det invandrarfientliga Dansk Folkepartis i och för sig inte våldsamma tillbakagång. Men det som ändå främst förklarar regeringsskiftet är Konservative Folkepartis hattande och genomklappning i valet. Det ledande regeringspartiet Venstre, som trots sitt historiska namn står ganska långt till höger, har till och med gått lite framåt.

Slutligen kan noteras att det danska folketingsvalet i hög grad har varit ett mobiliseringsval. Valdeltagandet är det högsta på 27 år. Valet har alltså varken vunnits eller förlorats på grund av att något partis väljare har stannat hemma.

Säsongstart i Musikens hus

Vi har tecknat oss för ytterligare en säsong med Uppsala kammarorkester i dess konsertserie i Musikens hus i Uppsala, så i går kväll satt vi åter igen på de platser vi har haft sen starten.

Säsongstarten blev en musikalisk upplevelse, både omväxlande och välspelad.

Vi såg, av speciella skäl, fram mot att få höra det inledande beställningsstycket, ”A Dream Within a Dream” (2011, ett uruppförande). Vi har aldrig hört något av kompositören, Tebogo Monnakgotla, född 1972, men hon har redan fått många erkännanden och dessutom valts in i Kulturrådet. Och så måste jag erkänna att det bakom vår nyfikenhet också fanns utommusikaliska skäl: Vi lärde känna hennes föräldrar i vår röda ungdom i Laboremus, där Tebogos mamma, Kerstin Lund, var mycket aktiv. Hennes far, Benjamin – Ben – Monnakgotla, var flykting från Sydvästafrika/Namibia och brukade, utan att själv vara medlem, delta i de fotbollsmatcher ett gäng laboremiter på lördagarna spelade på planen nära föreningslokalen ute vid Stabby gärde.

Det är, för att gå tillbaka till det musikaliska spåret, bara att konstatera att ”A Dream Within a Dream” är ett mycket intressant och hörvärt verk. Dels behärskar Tebogo Monnakgotla, som själv också är utbildad cellist, orkesterns fulla register och kan utnyttja de instrument som finns där och deras klangliga möjligheter. Dels vågar hon skriva musik som inte i förväg är bunden till mallar och regler – hon följer i stället sina egna böjelser och intentioner.

Kvällens andra verk var Francis Poulencs (1899-1963) ”Konsert i D-moll för två pianon och orkester” (1932), också det ett verk med en relativt modern form, även om det till exempel är indelat i tre satser. Orkesterverk för två pianon är ju inte väldigt vanliga, men inte bara därför vill jag börja i just den ändan. Kvällens två samverkande pianister, Terés Löf och Johan Ullén, var samspelta på ett dynamiskt sätt, och även orkestern under ledning av Paul Mägi bidrog till det mycket dynamiska helhetsintrycket.

Johannes Brahms (1833-1897) brukar inte höra till mina musikaliska favoriter, men hans ”Symfoni nummer 3 i F-dur” (opus 90) kändes – kanske som en kontrast mot musiken före pausen – med sin mer traditionella klang som en fin avslutning på konsertkvällen.

* * *

Före konserten mötte jag Birgitta på Uppsala C. Hon kom från Riksdagens högtidliga öppnande och kunde berätta, att hon hade mött massor av människor ur olika politiska läger, gamla bekanta till oss båda, som hade frågat varför inte jag var med den här gången – som bekant har jag ju inbjudits till och deltagit i öppnandet i årtionden. Svaret är att jag inte var bjuden. Den nuvarande talmannen, Per Westerberg (M), har bestämt att de förutvarande talmännens respektive inte längre ska bjudas. Med påföljden att Birgitta avstod från större delen av evenemanget och i stället åkte till Uppsala för att äta middag och gå på konsert med mig.

Vi hade valt att prova restaurang Stationen, som Svenssons krogar just har öppnat i det gamla, nu renoverade stationshuset på Uppsala C. Det är ett jättestort etablissemang med olika avdelningar, men vi lyckades få ett bord i den traditionella restaurangen, belägen i den före detta biljettkassan. Förmodligen lyckades vi för att vi var tidiga. Det var redan i princip fullt, men vi fick plats eftersom vi skulle gå runt 18.30, eftersom konserten började 19.00.

Birgitta valde entrecôte Café de Paris med pommes frites, tomat- och löksallad och så förstås Café de Paris-smör. Hit kommer vi nog tillbaka.

Men närmast efter konserten tog jag en sen buss till Öregrund igen.

Manlig ensamhet och utlevelse

En underman är den atletiskt byggde man som bär upp den vackra och viga dam som strålkastarljuset alltid är riktat på i parakrobatik. I Cirkus Cirkörs föreställning ”Undermän” – idé, regi och musik Olle Strandberg, just nu aktuell på Reginateatern i Uppsala – är dock de tre undermännen Andreas Tengblad, Mattias Andersson och Mattias Salmenaho utan sina kvinnliga partners. Med detta som underliggande tema genomför de en föreställning.

Detta gör de med enastående kroppsstyrka, vighet och precision.

Tyngdlyftningselementen är de som berör minst. Jag såg att några i publiken var framme vid scenen och försökte lyfta tyngderna, som för att kolla att de verkligen var så tunga – men det var de. Men annat, som de akrobatiska hoppen och balansakterna och lättheten i numren med en man roterande i en stor snurrande hjulring, var verkligen imponerande, och publiken jublade.

Imponerande är också att de här tre viga och muskulösa männen, förstärkta med Olle Strandberg, lyckas exekvera en myckenhet av musik, en musik som spänner över en vid båge från tango till rockmusik.

Musiken underströk, som bäst, både saknaden efter deras försvunna kvinnliga partners och den fysiska utlevelsen i de nummer de själva exekverade på scenen.

Jag har två invändningar mot den här föreställningen. Den första är att saknadstemat kanske inte går fram fullt ut – det blir en övervikt för de annars nog så skickliga cirkustricken. Den andra är att jag inte riktigt förstår poängen med att den inledande monologen görs på engelska – till och med presentatörerna på vanliga cirkusar brukar ju tala svenska, om än ibland med brytning.

Men det är inte menat som verkligt allvarliga invändningar. Liksom den övriga publiken var jag på det hela taget imponerad.

* * *

Föreställningen var bara någon timme lång, så Birgitta och jag hade beslutat oss för att gå ut och äta middag efter den.

Men först var det en liten mottagning på Reginas övervåning med artisterna närvarande. Bland de övriga inbjudna fanns bland annat en dam jag kände igen, inte bara för att jag brukar höra henne i radions ”Odla med P1”. För nu ganska länge sedan, när jag för en gångs skull var ensam på konsert i Musikens hus eftersom Birgitta på grund av något annat värv inte kunde gå, fick jag i stället bredvid mig på Birgittas abonnemangsplats radiojournalisten Lena Redin, hon med ”Odla med P1″. Vi pratade då med varann: hon visste uppenbart vem jag var och berättade om den gången då hennes dotter hade frågat mig om något i ett elevriksdagsärende. Den här gången var det Lenas man som tog upp den gamla historien, men Lena och Birgitta, som aldrig har träffat varann förut, pratade ganska mycket om trädgård med varann.

Efter mottagningen gick jag och Birgitta alltså ut och åt middag. Vi hade från början tänkt gå till ett annat ställe, men chefen för Reginateatern Paul Kessel, som vi båda känner sen gammalt, rekommenderade oss ett ställe snett över gatan, Oasia på Drottninggatan 9 – han till och med knatade över gatan och hämtade meny åt oss. Så vi slog till och gick dit.

Oasia är en ganska stor restaurang, inrymd i det som förr i världen var Stadt, men till vår förvåning fann vi att vi kom att sitta tämligen ensamma i restaurangen; varför vet jag inte, men kanske kan det ha att göra med att centrum för Uppsalas krogliv har flyttats till trakten runt Musikens hus och Centralstationen. Nå, det gjorde inget, för det vi valde att äta var verkligen gott och vällagat: de sju dödssynderna, smakrika godbitar från jord, trädgård och hav.

Skotsk musik att ta till sitt hjärta

Jag är en av dem som tog vägen över USA för att lära känna skotsk och annan brittisk folkmusik. I amerikanska sångböcker hittade jag först referenser till det som efter samlaren Francis James Child brukar kallas ”The Child Ballads”. 1882-1898 sammanställde han i ursprungligen tio band, senare sammanförda till fem, den sångskatt, som egentligen hette ”English and Scotish Ballads”. Men utvandrarna tog dem med också till USA, och även på de brittiska öarna förekommer de här sångerna i olika varianter både när det gäller musik och text; olika sångtitlar för i grunden samma ballad förekommer därmed också. Exakt hur gammal den ena eller den andra sången eller den ena eller den andra versionen är kan man inte alltid veta, men man kan ju dra en del slutsatser med ledning av de verkliga personer och händelser som ibland förekommer i texten.

När nu Alasdair Roberts & Friends har sjungit in ett antal av de här balladerna på CDn ”Too Long In This Condition” (Navigator/Drag City DC421, 2010), fäster jag mig dock mer vid sången och musiken. En del av det här materialet, till exempel ”The Golden Vanity” och ”Barbara Allen”, har jag tidigare hört även i amerikanska versioner, för övrigt utmärkta sådana, men Roberts gör ”Barbara Allen” betagande vackert, och hans ”The Golden Vanity” får en särskild lyster med hjälp av Emily Portmans concertina, Stevie Jones’ ståbas och piano och Shane Connollys trummor.

Över huvud taget påminner sättet att använda rytminstrument, till exempel i ”The Burning of Auschingdoun”, om sättet att bruka rytmsektionen i jazzmusik. Men vi talar här inte om uppjazzad folkmusik – i andra fall, till exempel ”Long Lankin”, åstadkommer Stevie Jones’ ståbas i stället en mycket njutbar samklang tillsammans med Alastair Caplins fiol.

Sången, inte bara Alasdair Roberts’ lead vocal, är också värd ett omnämnande. I flera nummer, till exempel den inledande ”The Demon Lover”, bidrar Emily Portman med ljuv stämsång, men Tom Crossleys backing vocals i den nämnda ”Long Lankin” och dubbelkörandet i ”The Two Sisters” – Portman plus Donald Lindsay – måste också nämnas.

Inget av det jag har nämnt gör våld på den traditionella, i flera fall mycket gamla musiken. I stället tror jag att Alistair Roberts & Friends kommer att bidra till att få ytterligare en ny generation av musikintresserade att älska de här skotska och andra balladerna.

Norskt val med både väntade och överraskande resultat

Bombdådet i Oslo och massakern på Utøya såg i de tidiga opinionsmätningarna ut att leda till stor sympatiröstning på Arbeiderpartiet, men mot slutet av valkampanjen kunde man börja skönja ett annat och mer överraskande resultat: Arbeiderpartiet ökar visserligen, men inte alls så kraftigt som många kanske väntade sig. Det betyder i och för sig, att Arbeiderpartiet befäster sin ställning som Norges största parti, men det parti som gör de riktigt stora framgångarna är i stället Høyre, som nu blir det obestritt största oppositionspartiet. Det sker till mycket stor del på bekostnad av det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som får betala för att attentatsmannen har varit medlem i partiet genom att förlora 465 mandat – partiets förlust är -6,7 procent, och det ligger nu med sina 11,8 procent mycket långt efter Høyres 27,6 procent.

Det val vi talar om är inte ett stortingsval (riksdagsval), som med det här utfallet skulle ha inneburit att den rödgröna regeringskoalitionen hamnade i minoritet. Huruvida ett sånt hypotetiskt utfall också skulle ha inneburit regeringsskifte är inte alldeles självklart – i regeringen ingår Senterpartiet, och man kan inte veta hur de två övriga mittenpartierna, Kristelig Folkeparti och liberala Venstre, skulle ha agerat i en sån hypotetisk situation.

Regeringspartierna fick, när valet i det närmaste var sluträknat, i landsgenomsnitt följande resultat i fylketingsvalet:

Arbeiderpartiet 33,2 procent (+2,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,3 procent (-2,2)
Senterpartiet 6,3 procent (-1,5)
Dessutom fick Rød Valgallianse 1,7 procent (-0,4)

Resultatet för övriga partier var följande:
Kristelig Folkeparti 5,9 procent (-0,9)
Venstre 5,6 procent (+-0)
Høyre 27,6 procent (+8,9)
Fremskrittspartiet 11,8 procent (-6,7)
Övriga partier fick 3,6 procent (+0,9) – bland dem finns Miljøpartiet De Grønne, som fick 1,3 procent (+0,9); i Oslo fick partiet 2,2 procent.

Valdeltagandet hade förutspåtts öka, men det stannade vid 58,1 procent (+0,6).

Arbeiderpartiet hade framgångar: behöll makten i Trondheim och vann i Fredriksstad. Men mot vad partiet hade hoppats, är det bäddat för fortsatt borgerligt styre i Oslo, där Høyre blev största parti.

Det finns anledning att analysera valresultatet närmare: kolla olika trender och försöka se orsaken till lokala variationer. Men redan nu kan man konstatera, att Oslo trots sprängningen i regeringskansliet och trots Utøya – och den sympati detta gav Arbeiderpartiet – behåller sitt borgerliga styre.

Hade jag varit kvar i mitt gamla värv som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare, hade jag snarast försökt anordna ett valanalysseminarium i SAMAKs regi med de nordiska socialdemokratiska partiernas ordförande, partisekreterare och viktigaste valfunktionärer plus valforskare från framför allt Norge (Bernt Aardal med flera) plus Danmark, där ju också val stundar.

En film som andas sextiotal

När jag ser Alf Kjellins film ”Siska” (1962) i eftermiddags-TV, är det främst två saker jag slås av, dels att dess båda manusförfattare, Vilgot Sjöman och Ulla Isaksson, båda författare, Sjöman själv filmregissör och Isaksson manusförfattare till några av Ingmar Bergmans mest kända filmer, i dag verkar så lite kända, dels att filmen ger en så exakt skildring av stämningar och miljöer som fanns i det tidiga sextiotalet, starkt fångade genom Gunnar Fischers och Lasse Björnes foto.

Några av Sjömans filmer har i och för sig åter visats med anledning av Lena Nymans död, men vet yngre människor i dagens Sverige ens att han också var romanförfattare? Jag har själv recenserat böcker av honom i Aktuellt i politiken (s), i ett av tidskriftens julnummer också publicerat ett resereportage signerat Sjöman. Men jag mötte honom redan 1962, när den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, där jag då var mycket aktiv, anordnade en filmkväll med eftersittning med regissören i samband med att hans ”Älskarinnan” hade gått upp på bio.

Ulla Isaksson, en mycket intressant och skicklig författare, lästes av en stor publik och gavs ut i både pocket och några av tidens populära folkbokserier med inbundna böcker. Hennes förlag var KF-ägda Rabén & Sjögren, men likaledes KF-ägda Norstedts, dit R&S’ vuxenutgivning fördes över, har aldrig visat något intresse för att återutge hennes böcker. (Samma förhållande har Norstedts till Sjöman, vars böcker förlaget på sin tid gav ut.)

Om ni av detta drar slutsatsen att ”Siska” är en stor film, ett måste från 1960-talet, tar ni fel. ”Siska” är intressant i flera avseenden, men som helhet är det inte någon riktigt lyckad film.

Jag har under de senaste åren sett om en del filmer ur den franska filmens nya våg under sent femtiotal och tidigt sextiotal, och jag slås nu, när jag ser ”Siska”, av att den har drag som påminner om den franska nya vågens. Den här filmen är också mycket bra som tidsdokument, till exempel i sättet att diskutera könsroller och att exponera sex och förhållanden på ett mycket mer amoralistiskt sätt än det som tidigare präglade spelfilmen; i ett både tidstypiskt och mycket belysande avsnitt i filmen, gör Tor Isedal en obehagligt bra rollprestation som läkaren Roland, kallad ”Jägaren”. Också diskussionen om könsroller, så starkt utmärkande för den tid då filmen kom till, finns med. Mycket tidstypisk är också att den manlige huvudrollsinnehavaren, Bo (Lars Ekborg), vill göra en insats i något u-land.

Men filmens story är med förlov sagt svår att följa, inte bara för att den gör hopp i tid och rum. Den gapar över lite för många delar, som sins emellan stretar åt olika håll: huvudpersonernas yrkeskarriärer (den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Siska, spelad av Harriet Andersson, som gör en mycket fin rollprestation, praktiserar i sin läkarutbildning till gynekolog på ett BB, men kan inte få in man och barn i sitt eget livspussel), en mors – modern spelas utmärkt av Gertrud Fridh – krampaktiga försök att styra sin sons liv och val av partner, epokens kaotiska försök att hitta hållbara relationsmönster i en tid av uppluckrad syn på tillfälligt sex och känslomässigt mer stabila former av samlevnad. På den senare frågan lämnar filmen egentligen inget svar; den slutar med ett ubrott, vars bakgrund är att Siska till slut väljer friheten – läs: ensamheten – framför tvåsamheten.