När nöden får oss att hjälpa varandra

Reinhard Michls (text) och Tilde Michls (bild) ”Vem bultar på min dörr” (översättning Britt G Hallqvist, ursprungligen utgiven av Opal, 1986, ny upplaga En bok för alla, 2011, i original ”Es klopft bei Wanja in der Nacht”, 1985, är en mycket vacker och originell barnbok.

I den här bokens för övrigt fina översättning, på vers, heter huvudpesonen, som bor ensam i en stuga i skogen, Ivo. Det ligger djup snö på fälten och i skogen runt Ivos stuga; snön ligger också tung över taket, och från taket hänger långa, spetsiga istappar. Ivo eldar och kryper ner i sin sköna säng.

Men han väcks av att det knackar på dörren: en frusen hare vill in i stugvärmen. Ivo släpper in haren och bäddar åt honom med en kudde i fåtöljen bredvid kaminen.

Men snart störs Ivo åter i sin ro. Den här gången är det en räv som skallrar tänder under istapparna. Haren blir förstås rädd, men räven lovar att inte röra honom och får så en sovplats bredvid kaminen även han.

Ännu en gång bultar det på dörren, den här gången ännu kraftigare. Den här gången är det en björn med frusna öron och frusna tassar. Nu blir förstås även räven rädd. Men björnen lovar fred också han och blir så den tredje gästen i stugvärmen.

Alla sover. Där ute rasar snöstormen.

Nästa morgon har stormen bedarrat, och då vaknar allra rädslorna till liv igen. Haren smiter i väg först, sen räven. Sist ger sig också björnen i väg, för han har sett Ivos gevär på väggen.

När Ivo sen vaknar, förstår han först ingenting. Vart har alla tagit vägen? Men drömt har han inte: utanför dörren leder tre par spår ut mot skogen.

Då ler och nickar Ivo glatt.
”Ja, faktiskt sov de här i natt!
Snöstormen drev dem hit. Sån tur
att de höll fred som snälla djur!”

Dags för inskolning på dagis

Jag är numera i morfarsåldern, men jag har både varit med om att skola in egna barn på dagis och om att se barnbarn på det här sättet vidga sin verklighet.

Kajsa Gordans (text) och Mia Maria Güettlers (bild) ”Kjelle börjar på hunddagis” (ursprungligen utgiven på Berghs förlag 2010, ny utgåva på En bok för alla, 2011) handlar om det här ur barnets perspektiv, även om dess huvudperson, Kjelle, är en hund och ska skolas in på ett hunddagis.

Berättelsen om Kjelles inskolning på hunddagis tar upp det mesta ett barn upplever, när det ska placeras i en ny miljö: ångestdrömmarna, tårarna när man skiljs åt, misstron mot de nya – och större – kamraterna, trasslet under promenaderna, triumfen att kunna göra något som imponerar på kamraterna. Och Mia Maria Güettlers illustrationer av detta är både vackra och belysande.

Skulle jag göra någon invändning är det, att min liksom – antar jag – de flesta andras erfarenhet är att så där enkelt och konfliktfritt är det sällan – det hinner bli fler tårar än vid allra första avsekedet från mamma och/eller pappa.

Men jag förstår och respekterar bokens pedagogiska avsikt.

Passa småsyskon

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) hör till Sveriges allra skickligaste barnboksskapare. Tillsammans gjorde de 1983 ”Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen” (Bonnier Carlsen, 2011 återutgiven av En bok för alla).

Den är, både textmässigt och bildmässigt, en historia lite i den engelska barnbokstraditionen.

Kaninerna lever, tillsammans med andra djur, till exempel de farliga rävarna, i sin egen lantliga värld med kullar, lummiga träd och underjordiska kaninhålor. Fast i dag är inte pappa och mamma kanin hemma; de är ute och provianterar. Så deras son, bokens kaninjag, har fått i uppdrag att passa sin lillasyster, på grund av sin kroppshydda och sitt sätt att låta kallad Den Feta Näktergalen: mata henne, läsa för henne, hålla henne undan rävarna.

Det är en rar berättelse, vars snällhet ytterligare understryks av Eva Erikssons bilder. Egentligen händer inget mer dramatiskt än att lillasyster kanin tappar skorna när storebror räddar henne undan rävarna.

Storeror kanin klarar sin barnvaktssyssla med glans ända fram till dess att pappa och mamma kanin kommer hem med en stor säck morötter och tar över. En riktig myssaga!