Regeringsskifte i Danmark – men för S och SF gick det ändå inte tillräckligt bra

Parti Partileder Stemmer % +/ – Mandater +/ –
A Socialdemokratiet Helle Thorning-Schmidt 881.534 24,9% -0,6% 44 -1
B Radikale Venstre Margrethe Vestager 336.149 9,5% +4,4% 17 +8
C Det Konservative Folkeparti Lars Barfoed 174.563 4,9% -5,5% 8 -10
F SF – Socialistisk Folkeparti Villy Søvndal 326.118 9,2% -3,8% 16 -7
I Liberal Alliance Anders Samuelsen 176.473 5% +2,2% 9 +4
K Kristendemokraterne Bjarne Hartung Kirkegaard 28.157 0,8% -0,1% 0 ±0
O Dansk Folkeparti Pia Kjærsgaard 436.335 12,3% -1,5% 22 -3
V Venstre, Danmarks Liberale Parti Lars Løkke Rasmussen 948.291 26,7% +0,4% 47 +1
Ø Enhedslisten – De Rød-Grønne Kollektiv ledelse 236.982 6,7% +4,5% 12 +8
– Uden for partierne – 1.832 0,1% ±0 0 ±0
I alt (valgdeltagelse: 87,7%) 3.546.434 100% — 175 —
I Folketinget har också de självstyrande områdena Färöarna och Grønland vardera två mandat. På Färöarna har det ena av de två mandaten gått till socialdemokratiska Javnaðarflokkurin och det andra till Sambandsflokkurin, som ansluter sig till den borgerliga oppositionen i Folketinget. Båda de valda från Grønland kommer att ansluta sig till det rödgröna/socialliberala blocket: socialdemokratiska Siumuts representant så väl som Inuit Ataqatigiits representant. De här representanterna tar inte ställning i regeringsfrågan utan utövar senare sin rösträtt i olika sakfrågor – men det rödgröna/socialliberala blocket har ju en knapp majoritet ändå utan deras hjälp.

Socialdemokraterna under ledning av Helle Thorning-Schmidt vinner regeringsmakten och tar statsministerposten, men varken röstandelen eller tillbakagången med ett mandat är något att yvas över. Hon är en partiledare som, fast bortsett då från den i Danmark mycket speciellt hanterade flykting- och invandrarfrågan, lite grann liknar Mona Sahlin. Hennes egentliga politiska karriär började i EU-parlamentet i Bryssel. Dess förinnan mötte jag henne i mitt jobb som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare; hon hade under en tid en liknande funktion i sitt parti. Det lite märkliga med samarbetet inför valet i Danmark är att hon lyckades forma ett partisamarbete med främst Vänsterpartiets politiska motsvarighet, Socialistisk Folkeparti. För detta har SF fått betala ett mycket högt pris, – 3,8 procent = – 7 mandat.

Lysande har det däremot gått för de två andra partierna i den mycket lösa rödgröna/socialliberala alliansen. Socialliberala Radikale Venstre har ökat med 8 mandat (+ 4,4 procent). Radikale Venstre är Danmarks mest invandrarvänliga parti och har säkert tagit väljare från både S och SF, som mer har anpassat sig till den nu fallna borgerliga regeringens politik. Det som också bidrar till att locka vänstersinnade till Radikale Venstre är att det här partiet är ett riktigt socialliberalt parti, inte någon motsvarighet till Folkpartiet i Sverige. Enhedlisten är mindre ett parti än en röd-grön koalition: i det här partiet ryms både mycket radikala socialister och gröna aktivister, som i Sverige skulle ha röstat på Miljöpartiet. I flykting/invandrarfrågan står partiet nära Radikale Venstre. Nu ökade Enhedslisten med hela 8 mandat (= 4,5 procent) – det är helt uppenbart att många besvikna SF-väljare den här gången valde Enhedslisten.

I samklang med framför allt Radikale Venstres framgång är det invandrarfientliga Dansk Folkepartis i och för sig inte våldsamma tillbakagång. Men det som ändå främst förklarar regeringsskiftet är Konservative Folkepartis hattande och genomklappning i valet. Det ledande regeringspartiet Venstre, som trots sitt historiska namn står ganska långt till höger, har till och med gått lite framåt.

Slutligen kan noteras att det danska folketingsvalet i hög grad har varit ett mobiliseringsval. Valdeltagandet är det högsta på 27 år. Valet har alltså varken vunnits eller förlorats på grund av att något partis väljare har stannat hemma.

Säsongstart i Musikens hus

Vi har tecknat oss för ytterligare en säsong med Uppsala kammarorkester i dess konsertserie i Musikens hus i Uppsala, så i går kväll satt vi åter igen på de platser vi har haft sen starten.

Säsongstarten blev en musikalisk upplevelse, både omväxlande och välspelad.

Vi såg, av speciella skäl, fram mot att få höra det inledande beställningsstycket, ”A Dream Within a Dream” (2011, ett uruppförande). Vi har aldrig hört något av kompositören, Tebogo Monnakgotla, född 1972, men hon har redan fått många erkännanden och dessutom valts in i Kulturrådet. Och så måste jag erkänna att det bakom vår nyfikenhet också fanns utommusikaliska skäl: Vi lärde känna hennes föräldrar i vår röda ungdom i Laboremus, där Tebogos mamma, Kerstin Lund, var mycket aktiv. Hennes far, Benjamin – Ben – Monnakgotla, var flykting från Sydvästafrika/Namibia och brukade, utan att själv vara medlem, delta i de fotbollsmatcher ett gäng laboremiter på lördagarna spelade på planen nära föreningslokalen ute vid Stabby gärde.

Det är, för att gå tillbaka till det musikaliska spåret, bara att konstatera att ”A Dream Within a Dream” är ett mycket intressant och hörvärt verk. Dels behärskar Tebogo Monnakgotla, som själv också är utbildad cellist, orkesterns fulla register och kan utnyttja de instrument som finns där och deras klangliga möjligheter. Dels vågar hon skriva musik som inte i förväg är bunden till mallar och regler – hon följer i stället sina egna böjelser och intentioner.

Kvällens andra verk var Francis Poulencs (1899-1963) ”Konsert i D-moll för två pianon och orkester” (1932), också det ett verk med en relativt modern form, även om det till exempel är indelat i tre satser. Orkesterverk för två pianon är ju inte väldigt vanliga, men inte bara därför vill jag börja i just den ändan. Kvällens två samverkande pianister, Terés Löf och Johan Ullén, var samspelta på ett dynamiskt sätt, och även orkestern under ledning av Paul Mägi bidrog till det mycket dynamiska helhetsintrycket.

Johannes Brahms (1833-1897) brukar inte höra till mina musikaliska favoriter, men hans ”Symfoni nummer 3 i F-dur” (opus 90) kändes – kanske som en kontrast mot musiken före pausen – med sin mer traditionella klang som en fin avslutning på konsertkvällen.

* * *

Före konserten mötte jag Birgitta på Uppsala C. Hon kom från Riksdagens högtidliga öppnande och kunde berätta, att hon hade mött massor av människor ur olika politiska läger, gamla bekanta till oss båda, som hade frågat varför inte jag var med den här gången – som bekant har jag ju inbjudits till och deltagit i öppnandet i årtionden. Svaret är att jag inte var bjuden. Den nuvarande talmannen, Per Westerberg (M), har bestämt att de förutvarande talmännens respektive inte längre ska bjudas. Med påföljden att Birgitta avstod från större delen av evenemanget och i stället åkte till Uppsala för att äta middag och gå på konsert med mig.

Vi hade valt att prova restaurang Stationen, som Svenssons krogar just har öppnat i det gamla, nu renoverade stationshuset på Uppsala C. Det är ett jättestort etablissemang med olika avdelningar, men vi lyckades få ett bord i den traditionella restaurangen, belägen i den före detta biljettkassan. Förmodligen lyckades vi för att vi var tidiga. Det var redan i princip fullt, men vi fick plats eftersom vi skulle gå runt 18.30, eftersom konserten började 19.00.

Birgitta valde entrecôte Café de Paris med pommes frites, tomat- och löksallad och så förstås Café de Paris-smör. Hit kommer vi nog tillbaka.

Men närmast efter konserten tog jag en sen buss till Öregrund igen.

Manlig ensamhet och utlevelse

En underman är den atletiskt byggde man som bär upp den vackra och viga dam som strålkastarljuset alltid är riktat på i parakrobatik. I Cirkus Cirkörs föreställning ”Undermän” – idé, regi och musik Olle Strandberg, just nu aktuell på Reginateatern i Uppsala – är dock de tre undermännen Andreas Tengblad, Mattias Andersson och Mattias Salmenaho utan sina kvinnliga partners. Med detta som underliggande tema genomför de en föreställning.

Detta gör de med enastående kroppsstyrka, vighet och precision.

Tyngdlyftningselementen är de som berör minst. Jag såg att några i publiken var framme vid scenen och försökte lyfta tyngderna, som för att kolla att de verkligen var så tunga – men det var de. Men annat, som de akrobatiska hoppen och balansakterna och lättheten i numren med en man roterande i en stor snurrande hjulring, var verkligen imponerande, och publiken jublade.

Imponerande är också att de här tre viga och muskulösa männen, förstärkta med Olle Strandberg, lyckas exekvera en myckenhet av musik, en musik som spänner över en vid båge från tango till rockmusik.

Musiken underströk, som bäst, både saknaden efter deras försvunna kvinnliga partners och den fysiska utlevelsen i de nummer de själva exekverade på scenen.

Jag har två invändningar mot den här föreställningen. Den första är att saknadstemat kanske inte går fram fullt ut – det blir en övervikt för de annars nog så skickliga cirkustricken. Den andra är att jag inte riktigt förstår poängen med att den inledande monologen görs på engelska – till och med presentatörerna på vanliga cirkusar brukar ju tala svenska, om än ibland med brytning.

Men det är inte menat som verkligt allvarliga invändningar. Liksom den övriga publiken var jag på det hela taget imponerad.

* * *

Föreställningen var bara någon timme lång, så Birgitta och jag hade beslutat oss för att gå ut och äta middag efter den.

Men först var det en liten mottagning på Reginas övervåning med artisterna närvarande. Bland de övriga inbjudna fanns bland annat en dam jag kände igen, inte bara för att jag brukar höra henne i radions ”Odla med P1”. För nu ganska länge sedan, när jag för en gångs skull var ensam på konsert i Musikens hus eftersom Birgitta på grund av något annat värv inte kunde gå, fick jag i stället bredvid mig på Birgittas abonnemangsplats radiojournalisten Lena Redin, hon med ”Odla med P1″. Vi pratade då med varann: hon visste uppenbart vem jag var och berättade om den gången då hennes dotter hade frågat mig om något i ett elevriksdagsärende. Den här gången var det Lenas man som tog upp den gamla historien, men Lena och Birgitta, som aldrig har träffat varann förut, pratade ganska mycket om trädgård med varann.

Efter mottagningen gick jag och Birgitta alltså ut och åt middag. Vi hade från början tänkt gå till ett annat ställe, men chefen för Reginateatern Paul Kessel, som vi båda känner sen gammalt, rekommenderade oss ett ställe snett över gatan, Oasia på Drottninggatan 9 – han till och med knatade över gatan och hämtade meny åt oss. Så vi slog till och gick dit.

Oasia är en ganska stor restaurang, inrymd i det som förr i världen var Stadt, men till vår förvåning fann vi att vi kom att sitta tämligen ensamma i restaurangen; varför vet jag inte, men kanske kan det ha att göra med att centrum för Uppsalas krogliv har flyttats till trakten runt Musikens hus och Centralstationen. Nå, det gjorde inget, för det vi valde att äta var verkligen gott och vällagat: de sju dödssynderna, smakrika godbitar från jord, trädgård och hav.